Allerede i 2009 ville ikke politiet kjøre inn i Herrgården i Rosengård bydel i Malmø. Bydelen har fått et dårlig rykte på seg og mange kvier seg fremdeles for å ta turen innom. Her kjøpesenteret «Rosengård Centrum». Foto: Stian Lysberg Solum / NTB

I en fjerdedel av svenske kommuner lever over 70 prosent av innvandrerbarn i lav økonomisk standard. Masseinnvandringen er i ferd med å skapet et klassesamfunn med etniske skillelinjer.

Inte sedan SCB började mäta, för snart ett halvsekel sedan, har andelen människor som lever med låg ekonomisk standard varit större i Sverige. År 2019 översteg andelen 15 procent av befolkningen. Det är nära dubbelt så hög nivå som på 1990-talet.

Vad värre är: skiljelinjen har antagit etniska förtecken. Det visar en ny analys från SCB, som publicerades i går.

Det er ikke overraskende, men allikevel skremmende, at klasseskillene følger etnisitet. Særlig blant de yngste er skillene markante.

Bland de yngre är det etniska klassamhället ännu mer påtagligt. Hela 54 procent – över hälften – av de utrikesfödda barnen, men bara 16 procent av de inrikesfödda, lever med låg ekonomisk standard.

I var fjärde kommun lever över 70 procent av de utrikes födda barnen med låg ekonomisk standard.

Økonomisk ulikhet er uunngåelig i et fritt samfunn, og trenger ikke nødvendigvis være et problem. Men dette forutsetter at det er en mulighet for bevegelse, at man kan jobbe seg ut av fattigdommen ved innsats, iver og pågangsmot.

Men en permanent form for ulikhet river et samfunn i filler.

Om integration alls sker, så sker den mycket långsamt. En rapport från Entreprenörskapsforum visade nyligen att majoriteten av invandrarna till Sverige aldrig blir självförsörjande. Det tar i snitt 12 till 13 år innan ens hälften av de utrikesfödda har uppnått självförsörjning, vilken då beräknades till 12 800 kronor efter skatt.

Problemene forsterkes ved at innvandrere samles i sosioøkonomiske svake områder. Det er en selvforsterkende prosess: Skoler ender i kaos, koranskolene står for utdannelsen, gjengkriminelle gir de unge muligheter. Mulighetene på arbeidsmarkedet forvitrer. Men den hodeløse politikken fortsetter, og de som protesteres fryses ut.

Færre og færre klare å komme seg ut av den onde sirkelen. Ektefeller hentes i hjemlandet, utviklingen stopper opp. Det samme skjer i Norge, vi ligger bare noen år etter, og har et oljefond vi kan sløse bort før kassa er tom.

Sverige er et samfunn som egentlig aldri har vært preget av særlig høy sosial mobilitet. De gamle adelsfamiliene fra 1700-tallet har fortsatt en dominerende plass.

Norge har en annen historie, sjølråderetten har stått sterkere her. Vi hadde selveiende bønder og egenrådige fiskere, og adelen holdt i stor grad til i Danmark og Christiania.

Tidligere kunne ikke adelen kontrollere oss trassige nordmenn, der vi satt på hver vår knaus og skuet mistenksomt på våre egne naboer. Men selvsagt ga vi naboen hjelp hvis de ble rammet av uår. Dette var gjensidig, det var datidens livsforsikring.

Nå er en ny adel i ferd med å dannes. Denne adelen preges av en slags form for økonomisk og utdanningsmessig innavl. Eliten gifter seg med eliten. Skillene blir sementert gjennom generasjoner. De bor i ulike strøk, og barna går på ulike skoler. Prosessen er beskrevet i en viktig bok av den amerikanske statsviteren Charles Murray, Coming Apart: The State of White America, 1960-2010.

Nå, med sinnssyke prosjekter som «The Great Reset», og den voksende overvåkningen vi utsettes for av Big Tech, ruller regjeringen trolig ut vaksinepass, og har nektet oss grunnleggende friheter i over et år.

Politikken burde handle om å begrense skadevirkninger. Nå handler det om å plage befolkningen og skatte den til fattigdom. Det minner om en ny versjon av et slags føydalsamfunn.

Hvis staten er rik, så er befolkningen fattig, skriver Charles Adams i en historisk gjennomgang av skattens historie som fortjener egen omtale (kommer snart).

I en annen tankevekkende bok om ulikhet gjennom historien sier Walter Scheidel at historien viser oss hva som skaper en reell utjevning. Det er ikke et fristende valg av muligheter han tegner opp.

Vi kan velge mellom total krig (2. verdenskrig f.eks.), voldelig revolusjon, pest (Svartedauden, ikke Covid-19) eller samfunnskollaps. Da blir ulikheter utjevnet. Ikke fordi de fattige får det så mye bedre i første omgang, men fordi de rike har mest å tape.

Svartedauden er et eksempel. Mange fattige mennesker døde. Men for de som overlevde, så økte lønningene, og alle som heter Ødegård i landet stammer fra en fattig familie som tok over gårdene til de mange døde.

Antagligen är det nya klassamhället efter etniska skiljelinjer här för att stanna i överskådlig tid. Det är inte lätt att föreställa sig reformer som skulle kunna åtgärda problemen – utan att förstöra det som fortfarande fungerar.

Adams skriver i sin bok om skattens historie at en sterk stat er den viktigste bidragsyteren til å sementere ulikheter. Dette var en gang det grunnleggende ved The American Dream. Føderalmakten ble begrenset og balansert av konstitusjonen, og de enkelte delstatene måtte føre en politikk som ikke skremte befolkningen vekk.

Nå er situasjonen snudd på hodet. En stor andel av befolkningen i USA, men særlig i Sverige og Norge, gir glatt opp sin frihet for et håp om at formynderstaten skal ordne opp. Staten passer våre barn, utdanner dem i elendige skoler og hjernevasker dem senere gjennom lydige, subsidierte medier og ensrettede akademiske miljøer. Selv idretten og Forsvaret har blitt woke.

Dette er oppskriften på systemkollaps i en innledende fase. Dette er ikke noe uunngåelig. Politiske virkemidler er fortsatt mulig. Men dette krever politisk vilje, som virker fremmed fra den norske og svenske politiske landskapet.

Så det kan hende utjevningen som venstresiden etterspør kommer etterhvert. Det store spørsmålet er hvilken pris vi må betale.

Avslutningen i kronikken, som er skrevet av lederskribent Per Gudmundsson i Bulletin, er som følger:

Antagligen är det nya klassamhället efter etniska skiljelinjer här för att stanna i överskådlig tid. Det är inte lätt att föreställa sig reformer som skulle kunna åtgärda problemen – utan att förstöra det som fortfarande fungerar.

Politiskt sett borde målet vara att först se till att situationen inte förvärras.

Bulletin

Kjøp Thomas Knarviks bøker her! In His Name har ikke tidligere vært i salg i Norge. Vi har et lite og eksklusivt restopplag. Benytt sjansen!