Nytt

Det svenske skolelederforbundets fagblad Skolledaren har snakket med åtte rektorer i de innvandrerdominerte områdene i Göteborg om hvordan de bevarer skolen som en fredet plass i lovløse områder. I disse områdene av Sverige er utviklingen preget av bilbranner, steinkasting mot brannfolk og politi, skuddløsninger, knivoverfall, mishandling og drap:

I Göteborg finns områden där inte ens Hells Angels eller Bandidos vågar sig in. Men det är inte polisen de fruktar. Här styr helt andra krafter än ordningsmakten.
Gårdsten, Lövgärdet, Hjällbo, Bergsjön och Biskopsgården är fattiga miljonprogramsområden. De domineras och kontrolleras av ett antal stora släkter med bakgrund från det forna Jugoslavien, Turkiet, Iran, Kurdistan, Libanon, Syrien och Somalia.

Inte de som en gång kom till Sverige för att starta jourbutiker, importfirmor eller restauranger. Eller som havererade i arbetslöshet, hemlängtan och alienation. Det är deras barn, andra eller tredje generationens «invandrare».
I dessa områden sker en eskalerande utveckling med bilbränder, stenkastning mot brandmän och poliser, skottlossning, knivöverfall, misshandel och mord. Skjutvapen används och finns i alla grupperingar.

Sosiologen Micael Björk i Göteborg har fulgt politiets arbeid mot den organiserte kriminaliteten på nært hold. I rapporten «Gängbekämpning – om polisinsatser mot organiserad brottslighet» beskriver Björk oppgjør, hevnaksjoner og gjengforbrytelser som har blitt hverdagskost i både Göteborg, Malmö og Stockholm. Sosiologen skriver om det nye bylandskapet som toner frem i Sverige, med segregering, desperasjon, misbruk og grov vold:

Micael Björk och hans uppgiftslämnare beskriver ett samhälle som håller på att rämna. De fattiga stadsdelar som skapats i nordöstra Göteborg är på väg att dras ned i en sörja av rädsla, hat och hot. «Poliserna upplever situationen som svåröverskådlig och motsägelsefull. De ser en privat rättsordning etableras i miljonprogramområdena», skriver Micael Björk.

De store klanene har dannet parallell-samfunn i disse områdene. Blodsbåndene er sterke, og det råder helt andre, uskrevne lover her enn i resten av Sverige. Slik beskriver politi, sosionomer og feltarbeidere situasjonen i de aktuelle områdene.

Men i de samme områdene ligger også et stort antall skoler. Klarer rektorene å holde volden, kriminaliteten og hevnkulturen unna?, spør Skolledaren:

Klarar då rektorerna att hålla våldet, kriminaliteten och hämndkulturen borta? Eller sitter de som gisslan i en krigszon? Skolledaren har pratat med rektorerna i åtta av skolorna i Bergsjön och Biskopsgården i Göteborg, de största av dessa områden.

Svaret är att skolan fortfarande är en fredad plats och att det inte finns någon likhet med de ghettoskolor som exempelvis återfinns i USA:s, Frankrikes eller Storbritanniens storstäder. Tvärtom. Här leker alla barn tillsammans och ingen ser något konstigt i det.
Fältassistenter hos socialtjänsten och polisens narkotikaspanare som arbetar i Biskopsgården säger samstämmigt att det inte minst är rektorernas engagemang i skolan och deras omsorg om eleverna som håller den omkringliggande våldskulturen borta.

Rektorernas normskapande arbete innebär att eleverna respekteras för sitt egenvärde och respekterar varandra. Skolan har lyckats skapa en god stämning mellan eleverna.
– Ingen annan än rektorerna har sådan auktoritet och ett sådant förtroende att de kan kalla in familjer från helt olika kulturer och religioner och få dem att sitta ner tillsammans för att lösa problem som uppstått för barnen, säger ett polisbefäl som arbetar i området.
– Skolan är fredad. Ingen av de stora släkterna skickar in sina «tuffa storebröder» till skolan. Trots allt är det ju deras egna barn det handlar om.
(Namnen på refererade fältassistenter och poliser är sekretesskyddade.)

De to skolene som har den største andelen elever med innvandrerbakgrunn er Sjumilaskolen og Ryaskolen, som begge ligger i Biskopsgården. Omgivelsenes kriminalitet og øvrige sosiale problemer utgjør foreløpig ikke noe problem på Sjumilaskolen, men rektor Jan Arvidsson tror at det kan forandre seg etter hvert som skolens elever blir eldre:

Här skulle man kunna befara att kulturkrockarna är värst eftersom skolorna har elever från trettio olika länder, men nästan inga svenska. Men så har det inte blivit.

Jan Arvidsson har i sju års tid varit rektor för Sjumilaskolan (f-7) i Biskopsgården. Av de fyrahundra eleverna har 97 procent invandrarbakgrund.
När barnen börjar i f-klassen kan de oftast inte prata svenska även om de är födda i Sverige. Högre upp sker undervisningen på svenska.
Skolan har egna modersmålslärare i turkiska, somaliska och arabiska.
– Jag har så många elever från dessa länder att det är bättre och billigare för mig att anställa egen personal som har det modersmålet som lärare än att köpa timmar från en språkenhet.
– Så jag har tre modersmålslärare i de stora språkgrupperna. De tillhör personalen, de är delaktiga i skolans arbete och är med på föräldramöten. De blir som vem som helst i personalgruppen, berättar Jan Arvidsson.
– Jag vet att fältarbetare och polis är väldigt oroliga för vad som händer i Biskopsgården nu, men brottsligheten är ingenting som har smittat ned skolan. Vi har varit förskonade från allting sådant.
Hur är det att ha 97 procent av eleverna från andra länder?
– Jag tänker inte ens på det. Vi har de ungarna vi har. Så är det bara.

I Rosengård i Malmö har så godt som samtlige etnisk svenske elever flyttet, da foreldrene ikke vil bli boende når det nesten bare blir innvandrerbarn i skolene. Mange innvandrerforeldre flytter også, ettersom de mener at det er umulig å integrere seg i det svenske samfunnet i områder der det finnes få eller ingen etniske svensker. Det samme skjer i Biskopgården:

– Ja, vi har det likadant, men också många av våra invandrarföräldrar flyttar barnen härifrån eftersom det i Biskopsgården inte finns någon möjlighet till integration i det svenska samhället. Även de tycker att det finns för få svenskar här.
– Dessutom bussas många av våra somaliska elever till religiösa friskolor, säger Jan Arvidsson.
Har ni regler för vilket språk eleverna får prata på skolan?
– På rasterna pratas det alla möjliga språk, speciellt bland förberedelseklassernas elever som inte har lärt sig svenska ännu. Men vi lägger ingen värdering i det och har inga problem med saken.
– Om de står och pratar kinesiska eller persiska på rasten – so what? Man får ta striden i de frågor som är viktiga och dessa frågor är ingenting att tjafsa om, anser Jan Arvidsson.
Trivs du som rektor ännu efter sju år?
– Ja, det gör jag. Jag tycker fortfarande att det är spännande och utmanande.
Hur lyckas ni hålla problemen utanför skolan?
Här är Jan Arvidsson väldigt anspråkslös och säger att man «väl haft lite tur», medan andra är fulla av beundran för rektorernas insatser.
– Vi drar inte in några gäng och vi har inga besökare som kommer hit och stökar till det för oss, konstaterar Jan Arvidsson.
– Jag tror att problemen ökar när eleverna blir äldre, både vad gäller kriminalitet, gängbildning och att de «nitar» varandra om det händer något. säger Jan Arvidsson.

På Ryaskolen – hvor 85 prosent av elevene har innvandrerbakgrunn – fører rektor Rickard Ernebäck en løpende dialog med foreldre og elever. Heller ikke her har de sosiale problemene i omgivelsene trengt inn i skolen:

– Inte alls! Det finns ingen sådan oro bland våra elever. Vi har elever från trettiofem olika länder och mot den bakgrunden fungerar det jättebra, tycker han.
– De olika kulturerna berikar varandra och eleverna får en bra kulturell kompetens.
– De lär sig förstå olika kulturuttryck och många fraser på olika språk. De har lätt att anpassa sig efter andra kulturer och det betraktar jag snarare som en tillgång än en svårighet.
Hur lyckas ni hålla de sociala problemen utanför skolan?
– Det har varit ett helt radband med våldshandlingar runt omkring oss i Biskopsgården, men vi har inte fått in det i skolan.
– Det handlar om att ha en god dialog med föräldrarna. Om någonting inträffar pratar vi omedelbart med föräldrarna. De bästa möten vi har är när vi låter olika barns föräldrar träffas och prata med varandra.
– De har oftast väldigt kloka åsikter och idéer om hur de ska hjälpa sina barn. Jag ser en väldigt stor vilja hos många föräldrar att gemensamt stötta barnen, både egna och andras.
– Vi pratar förstås också ständigt med eleverna om detta.
– Det förekom skottlossning i grannskapet för ett tag sedan, men eleverna känner sig inte otrygga. Våldshandlingarna handlar oftast om rivaliserande gäng som gör upp sinsemellan.
– Jag har själv bott här ett antal år och jag har aldrig känt mig särskild bekymrad, berättar Rickard Ernebäck.
Massmedias bild av Biskopsgården och dess problem imponerar inte på Rickard Ernebäck.
– De glömmer att se att det finns väldigt många «goa» ungar här, barn som blir ledsna varje gång som massmedia så felaktigt beskriver deras situation.
– De känner sig trygga på skolan, det framgår både i enkäter och när man frågar dem enskilt om hur de trivs på skolan.

Skolledaren: Rektor mitt i laglöst land lyckas hålla skolan fredad

Via Snaphanen