Gjesteskribent

Av Julia Caesar

(Grafik: Affe)

Svenska folket är på flykt i sitt eget land. Vi flyr från den mångkultur som har tvingats på oss utan att vi någonsin blev tillfrågade. Vi flyr från städer och samhällen i upplösning. Det är folkets svar på en ohållbar politik. En smäll rakt i ansiktet på maktfullkomliga och verklighetsförnekande politiker. Var så goda, här har ni vår reaktion! När det inte går att påverka med röstsedeln röstar man med fötterna och drar. Invånarna flyr Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Landskrona, Borlänge. Ja, flyttlassen rullar från varenda svensk kommun som har berikats med mångkultur. Det är den nya «gröna vågen» som miljöpartiet inte säger ett knyst om, och inga andra partier heller.

Låt oss ta en paus i hycklandet och säga som det är: den mångkulturella politiken har havererat. Ingen människa med förnuftet i behåll kan längre försvara den omänskliga utopi som driver Sverige mot social, kulturell och ekonomisk katastrof. Det största och mest omdömeslösa samhällsexperiment som har ägt rum i svensk historia går mot en oundviklig kollaps.

På grund av en prestigedriven kartell mellan riksdagspartierna är demokratin helt satt ur spel när det gäller invandringspolitiken. Samtliga sju riksdagspartier är eniga om att fortsätta på den inslagna vägen med världsrekord i hämningslös invandring. Ingen vågar ta första steget och erkänna historiens största misslyckande, destruktionen av Sverige. Den har utlöst ett kraftfullt folkligt uppror som politikerna hittills inte har lyckats stoppa. När invandrarna flyttar in flyttar svenskarna ut. Även välintegrerade invandrare har fått nog och drar. Försökskaninerna lämnar skeppet. Om man inte har lust att bo i en kopia av Beirut, Bagdad eller Mogadishu är flytt det enda som återstår. Det är en utveckling som vi bara har sett början av. Politikerna står med tappade hakor. De räknade aldrig med folkets revolt.

Man kan fly åtminstone ett tag, tills mångkulturen har infiltrerat varenda kommun, vartenda bostadsområde. Tills det inte finns en enda fläck kvar i Sverige där man kan få leva sitt liv på villkor som man själv väljer. Beslutsfattarna och deras lakejer i den intellektuella och massmediala eliten har givetvis för länge sedan själva flytt fältet och satt sig i säkerhet i välavgränsade etniska enklaver utom skotthåll.

Svenskarna flyttar ut

Flykten från mångkulturen går att avläsa i statistiken. Om man granskar SCB:s statistik visar sig ett tydligt mönster. En rad svenska kommuner har ett negativt flyttnetto om inflyttningen från andra länder räknas bort från det totala antalet inflyttande. Här finns svart på vitt på att svenskarna flyttar ut när invandrarna flyttar in.

Paradexemplet är Stockholm med drygt 2 miljoner invånare. Cirka 30 procent är invandrare. Under 2009 flyttade 41 816 personer ut och 66 363 flyttade in. Nästan hälften av de inflyttade, 30 095 personer, kom från andra länder. En sensationell siffra. Det ger ett negativt flyttnetto på 5 548 personer. Det är invandrarna som håller inflyttningssiffrorna uppe. På det sättet döljer statistiken det faktum att kommunernas svenska befolkning snabbt håller på att bytas ut.

Bilden är densamma i Göteborg, med 507.330 invånare. 7.943 invandrare flyttade till Göteborg under 2009. Det negativa flyttnettot uppgick till 4.064 personer. Det är en bild av invasionen av Sverige, och det ser lika illa ut i samtliga kommuner som jag har granskat.

Sveriges invandrartätaste kommun, Botkyrka med 81.195 invånare, är invandrarna redan i majoritet med 52,3 procent. I tätorten Fittja är 90 procent invandrare. Det negativa flyttnettot under förra året var 1.183 personer.

Det finns ingen statistik på hur många invandrare som flyttar ut från kommunerna. När de får svenskt medborgarskap bokförs de som svenskar. Men den kompakta inflyttningen från andra länder bildar ett mycket tydligt mönster.

Flykten från Slöddertälje

Södertälje med 85.270 invånare är Sveriges tredje invandrartätaste kommun med 42,7 procent invandrare. Staden kallas i folkmun numera «Slöddertälje». Utan den extremt höga invandringen skulle staden ha ett negativt flyttnetto på 1.623 personer. Under förra året flyttade 5.024 personer från stan. Inflyttningen var ungefär lika stor, 5.154 personer. 34 procent av de inflyttande eller 1.753 personer var utlänningar. Med en påfyllning av nästan 2.000 invandrare per år plus ett okänt antal som uppehåller sig illegalt i den lilla staden är det inte förvånande att ursprungsbefolkningen flyr. Våldtäkter, misshandel, inbrott, bränder och annan kriminalitet ökar lavinartat i invandringens spår. Södertälje är en förlorad stad. En tragisk manifestation av en havererad politisk utopi. Det finns inga exempel på att det mångkulturella samhället har fungerat någonstans, någonsin.

Under drygt 20 år har jag haft anledning att regelbundet besöka Södertälje. Jag har sett staden förvandlas från en vanlig trevlig svensk stad, känd för sina goda kringlor, till en stad i förfall. Mord, skottlossning, anlagda bränder, knivhot, misshandel och våldtäkter präglar Södertälje i dag. På gatorna är det inte svenska som talas. På kaféerna härskar grupper av sysslolösa irakiska män som gör sig breda, tränger sig före i kön och dominerar luftrummet med höga arabiska röster. En och annan skrämd pensionär hukar över sin kaffekopp. De irakiska kvinnorna syns inte till, deras plats är i hemmet.

Mannen som har förstört Södertälje heter Anders Lago och är kommunalråd (s). Inför den amerikanska kongressen stod han 2008 och skröt med att Södertälje har tagit emot 7.000 irakier, flest i hela världen, fler än USA och Kanada tillsammans. Nyligen fick han pris för sina insatser för det mångkulturella samhället. Det var Svensk socialpolitisk förening som belönade honom.

«Han mer än andra visar att vi alla har ett ansvar att ta ställning och agera för mänskliga rättigheter och rätten till ett värdigt liv» lyder föreningens motivering. Att förstöra en stad prisbelönas i Sverige.

«Södertäljes uppgift är inte att rädda världen»

De mänskliga rättigheterna och rätten till ett värdigt liv tycks dessvärre inte omfatta dem som är födda och uppvuxna i Södertälje. Deras stad har tagits ifrån dem. I ett öppet brev till Anders Lago i Länstidningen går Södertäljebon Annika Thoresson till hårt angrepp mot den politik som tvingar henne och hennes familj att flytta från staden – trots att hon har bott där sedan hon var ett år gammal. Hon skriver:

Vad händer med min barndoms stad? Vart är vi på väg? Hur ska det här sluta? Jag är uppväxt här, har mina rötter här. Jag har gillat mångfalden. Nu har jag fått nog.

Jag fick nog när allting föll samman, när man ostraffat fick skjuta på polishus, elda upp mataffärer, bilar och övriga byggnader, misshandla/våldta kvinnor, män, unga och gamla, trots vittnen. Det känns som att polisen har tappat kontrollen. Det känns som att i Södertälje kan du göra precis vad som helst och komma undan med det. Tyvärr har jag fått nog. Tyvärr kan jag inte låta mina barn växa upp där jag växte upp.

Vi tar emot enormt många flyktingar som vi inte tar hand om, för vi kan inte. Vi tar emot betydligt fler än avtalet med Migrationsverket. Varför? Södertälje har inte till uppgift att rädda världen. Du väljer att blanda kulturer, religioner och människor med olika politisk åsikt i samma lilla stad. Var gick det fel någonstans? Vad var det som gjorde att du trodde att det här skulle fungera?» frågar Annika Thoresson.

Hon avslutar sitt öppna brev till Anders Lago:

Jag kommer inom en snar framtid – om inget mirakulöst och oförutsett händer – att lämna den här kommunen. Jag kommer att råda alla jag känner att göra samma sak. Jag kommer att göra det för att jag är rädd – inte så mycket för min egen del som för mina barns. Det som har hänt i Södertälje de senaste 20 – 30 åren kommer att ta alltför lång tid att reparera för att jag ska kunna chansa på att bo kvar.»(Länstidningen 7 oktober 2009.)

Strax därefter köpte Annika Thoresson och hennes familj ett hus i en annan stad och flyttade. De var glada och lättade över att lämna Södertälje.

«Se oss som martyrer»

I en artikel om utflyttningen Tusentals flyr från Södertälje väller 233 kommentarer in till Länstidningens redaktion i Södertälje. Det är som att öppna dammluckorna till en sedan länge uppdämd fors. Nästan alla talar om hoten, misshandeln, otryggheten. Nästan alla skriver att de har flyttat – eller kommer att göra det.

Blond tjej som flyttat nu: «Jo, jag har blivit utsatt. För knivhot på biblioteket (!) när jag bad en kille prata i sin mobil någon annanstans eftersom det sitter stora skyltar som visar att man inte ska prata i mobil. För läskiga typer på pendeln hem. För att få bilen sönderslagen utan någon anledning alls. För klotter, fimpar och skumma människor i trapphuset och för allmänt nedgången stämning och för att skämmas inför andra när jag sagt att jag bor i Södertälje.»

Flytta från eländet nu: «Jag har bott i Tälje i 35 år och sett den fasansfulla utvecklingen där. Jo, jag har flyttat . Två år sedan nu, och jag har lärt mig att det finns platser, också större städer där man fortfarande stannar upp och pratar vänligt med varandra . Så var det i Tälje förr. Jag blev till och med tvungen att se till att mina gamla föräldrar, 85 år, flyttar, därför att man inte törs ha dom kvar.»

Anders: «Se oss som martyrer.»

Lasse: «Min familj går före mitt «samhällsansvar». Mina barn skall inte behöva vara i frontlinjen för att stödja ert experiment med mångkultur.»

Nina O: «Jag flyttade för att barnen skulle ha en chans. Dottern gick i årskurs 7 och det var kaos i klassen. Lärarna kunde inte genomföra en enda lektion utan störningar och konflikter. Det var dagliga hot och slagsmål. Är övertygad att de flesta inte vill lämna Södertälje, som har varit en fin stad. Men som förälder har man ett ansvar att se till det bästa för sina barn. Och med tanke på hur det ser ut idag så är det inte ett svårt beslut.» (Länstidningen 21 januari 2009.)

Mordet på Malmö

Malmö har 293.909 invånare, varav 39,4 procent invandrare. Där styr ett annat socialdemokratiskt kommunalråd, Ilmar Reepalu. Staden fylls ständigt på med nya enorma invandrargrupper. Under 2009 flyttade 21.232 personer till Malmö. 37 procent, 7. 856 personer, kom från andra länder. Då ska man betänka att de som uppehåller sig illegalt i Malmö inte är medräknade. Negativt flyttnetto: 2.302 personer.

Att släppa in i storleksordningen 8.000 – 10.000 invandrare år efter år är ett säkert sätt att ta livet av en stad. Man gör det genom att ta kål på ett samhälles största kapital, tilliten och tryggheten. Det är det Ilmar Reepalu, Anders Lago och andra kommunpolitiker gör när de tar emot invandrare i hämningslös omfattning utan att ägna en tanke åt konsekvenserna.

Och Malmöborna flyr. Under år 2000 flyttade 3.600 hushåll ut från staden. Malmö är en av få kommuner som har undersökt varför invånarna flyttar. Den sortens kartläggning ligger annars inte i kommunernas intresse. En undersökning som gjordes av Malmö kommun 2001 visade att kriminaliteten var det vanligaste skälet till att många valde att flytta. Många hade känt sig otrygga i staden.

I de personliga kommentarerna är de utflyttade familjerna mycket tydliga med sina skäl till flytten. En familj säger att måttet var rågat för deras del när barnen fick en dagisfröken som inte kunde svenska. En annan berättar att barnen ett år efter flytten har tappat sin utländska brytning och talar normal svenska igen.
Några andra kommentarer ur undersökningen:

Malmö har blivit ett belägrat ghettoområde.»

Vem vill ha 80 procent invandrare i en klass? Vem vill ha fyra fem tolkar på ett föräldramöte?»

Känner mig inte hemma längre. För mycket kriminalitet. För mycket motsättningar mellan olika, svenska och utländska grupper. Jag upplever Malmö som en osäker plats att bo på.»

Vill inte riskera att hamna på ett serviceboende med merparten av de boende som talar bristfällig svenska.»

Vi uppskattar inte att våra barn börjar bryta på arabiska för att bli accepterade av sina klasskamrater.»

När skatteunderlaget flyttar

En grupp som har särskilt goda skäl att lämna Malmö är stadens judar. Deras situation skildrades i en artikelserie av Andreas Lovén i Skånska Dagbladet med början den 25 januari 2010. Under 2009 polisanmäldes 79 hatbrott mot judar i Malmö – en fördubbling jämfört med året innan. Det är främst muslimska invandrare från Mellanöstern som ligger bakom hatbrotten och trakasserierna. De har sökt asyl och beretts uppehälle och skydd i Sverige. Att förfölja judar är deras sätt att tacka för allt som Sverige har gett dem.

Utflyttningen från de mångkulturberikade kommunerna bildar ett mönster som borde göra kommunpolitikerna iskalla av fasa. Det är skatteunderlaget som flyttar, det vill säga de skötsamma, arbetande människorna, barnfamiljer och andra som bär upp vårt land. Kvar blir de som inte har något val – de som är för gamla, för sjuka eller för fattiga och rädda för att flytta. Och kvar blir bidragstagarna och svartjobbarna som inte bidrar med en skattekrona till de gemensamma utgifterna.

Uppror mot ett praktsvek

Svenskarnas flykt från mångkulturen är inte ett uttryck för rasism. Den är ett uppror mot det praktsvek som har begåtts mot befolkningen när den har påtvingats en mångkultur som den aldrig har bett om. Ingen har frågat Södertäljeborna om de vill ha sin stad förvandlad till ett Irak i miniatyr och få sina döttrar gruppvåldtagna. Ingen har frågat Malmöborna om de vill ha skottlossning på öppen gata och få sin stad förstörd av våld och judeförföljelser.

Vem har frågat göteborgarna om de vill ha landets största koloni av kattuggande somalier som måste försörjas med socialbidrag? Landskrona har 31,1 procent invandrare. Ingen har frågat Landskronaborna om de ville få sin stad ockuperad av tiotusentals människor från Libanon och det forna Jugoslavien, varav några ägnar sig åt att anlägga mordbrand i Lars Vilks hus och en annan misshandlar en 78-årig kvinna till döds på en parkeringsplats.

Svenska folket blev aldrig tillfrågat. Det har aldrig framgått av något politiskt partiprogram att Sverige skulle förvandlas till ett land med ohämmad invandring. Om folket hade fått möjlighet att ta ställning till att få sina städer skövlade och förvandlade till vålds- och oroshärdar med skottlossning, knivmord och mordbränder hade svaret knappast blivit ja tack. Den politiska klassen har gett bort något som inte tillhörde dem. Det är vår egendom som de har reat ut utan vår tillåtelse. Det är min innerliga förhoppning att alla dessa förrädare en dag ska ställas till svars för vad de har gjort mot sitt land och sitt folk.

Jag sörjer ett förlorat Borlänge

Även Borlänge skulle ha ett negativt flyttnetto om politikerna inte fyllde upp staden med invandrare. Den lilla socialdemokratiskt styrda industristaden med 48.681 invånare har länge varit på dekis. Spiken i kistan är att man på kort tid har tagit emot 1.000 somalier, varav mer än hälften är analfabeter. Bara 10 procent av dem arbetar. Somalierna skiljer ut sig från alla andra invandrargrupper genom att vara de som klarar sig allra sämst i Sverige. De har den lägsta utbildningen, den högsta arbetslösheten, de lägsta inkomsterna, det största socialbidragsberoendet, de sämsta skolbetygen och den mest misslyckade integrationen av alla. Brottsligheten i gruppen är hög. Hälften av de somaliska männen tuggar drogen kat, och missbruket leder till ännu större utslagning.

Bilderna från årets förstamajtåg i Borlänge är chockartade. De kunde lika gärna vara tagna i Mogadishu. I tåget går nästan enbart somalier. En somalisk man i fotsid klänning och muslimsk mössa bär ett plakat med texten «SYSSELSÄTTNING FÖR ALLA». Hur många dagar har deltagarna i tåget på arbetarrörelsens dag arbetat i sitt liv? Jag citerar Abdulahi Mohammed, somalisk tolk i Göteborg:

När det regnar och är grönt och kamelerna ger mjölk behöver nomaderna inte anstränga sig. I Sverige regnar det hela tiden – socialbidrag, barnbidrag bostadsbidrag och alla andra bidrag. När man har det så bra, varför ska man då jobba?» (Göteborgs-Posten 1 november 2007.)

Borlänges kostnader för försörjningsstöd driver kommunen mot snabb utarmning. Under 2008 gick 66 procent av socialbidragen i Borlänge till utrikes födda, som utgjorde 11,7 procent av befolkningen.

Siffrorna gör ont i mig. Jag råkar ha en kärlek till Borlänge. Där bodde jag under några lyckliga barndomsår. Borlänge var en lummig idyll som andades harmoni och framtidstro. Det kom mängder av finska arbetskraftsinvandrare för att arbeta vid stadens två stora industrier, Kvarnsvedens pappersbruk och Domnarvets järnverk. De var behövda och önskade. De integrerades på nolltid. Aldrig att vi kände oss otrygga på grund av dem, tvärtom. Vi barn rörde oss tryggt överallt. Nu är allting förändrat och förstört. Jag sörjer en förlorad stad. Jag vill aldrig mer besöka Borlänge. Jag skulle inte klara att se förödelsen, jag skulle bara gråta.

The white flight

Stockholm, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Södertälje, Landskrona och Borlänge skulle samtliga ha ett negativt flyttnetto om de inte packade in tusentals invandrare varje år. Svenskarnas flykt är en allvarlig varningssignal som borde ge incitament till omedelbar politisk kursändring. Några sådana tecken har dock inte synts till. Tydligen måste förfallet gå till the point of no return innan något händer.

Varken i Sverige eller internationellt är de här kommunerna ensamma om att se en snabbt växande ström av flyende invånare. Fenomenet kallades «the white flight» när det visade sig i USA under 1960-talet, men det är väl känt och dokumenterat ända sedan tidigt 1800-tal. Då flyttade stora mängder irländare in i Boston, USA. Deras ankomst undergrävde den protestantiska kulturen i en av de städer som haft den största betydelsen för protestantismens utveckling under hela dess historia. När klimatet i staden blev alltmer våldsamt och korrupt flydde stora delar av den infödda befolkningen. Av Bostons befolkning 1820 bodde bara hälften kvar 30 år senare.

Minskad social tillit

Invandring följs alltid av sekundär migration. När ursprungsbefolkningen får sina levnadsvillkor radikalt försämrade genom invandring flyttar den. Samma mönster ses över hela världen. Uttrycket «white flight» är missvisande, eftersom den här formen av migration inte har med ras eller hudfärg att göra. Den handlar istället om vilken kulturell innebörd den etniska förändringen har. Vissa kulturella skillnader går att överbrygga och leva med, andra inte. Över hela världen isolerar sig muslimer i självvald segregation för att i enlighet med koranen inte beblanda sig med «otrogna». Flertalet västeuropéer har å andra sidan svårt att uppskatta det våld som kännetecknar den muslimska kulturen och som bland annat visar sig i att invandrare från muslimska länder är kraftigt överrepresenterade i all våldsbrottslighet.

Önskan att bo tillsammans med människor som liknar en själv gäller alla folkgrupper, oavsett ras och religion. Igenkännandet och gemensamma värderingar är en viktig grund för att känna trygghet där man bor. Den amerikanske statsvetaren Robert Putnam har funnit att det sociala kapital i form av tillit och trivsel som människor bygger upp tillsammans minskar i multietniska samhällen. De som lever i etnisk mångfald präglas av minskad tillit och ökad misstänksamhet. De «hukar sig», litar mindre på sina grannar och är mindre benägna att solidariskt betala skatt, eftersom de i sin omedelbara närhet ser exempel på vart pengarna tar vägen.

Mångkulturalisterna ljuger

Om vi ska ta på allvar vad Sveriges framträdande mångkulturalister har propagerat för i decennier borde «the white flight» från invandrartäta områden inte alls vara något problem. Det borde tvärtom gå en strid ström av flyttlass från Stockholms innerstads mer fashionabla delar ut till exempelvis Akalla, Fittja och Tensta. Om vi tänker på företrädarna för humanism och «alla människors lika värde» inom organisationer som Amnesty, Rädda Barnen och Röda Korset – för att inte tala om Svenska kyrkan – så är det rent häpnadsväckande att de inte i stora skaror tar sin tillflykt till den mångkultur som de prisar så högt. Varför ser vi aldrig en tidningskrönika där en bekännande mångkulturalist glädjestrålande meddelar att han nu tar familjen med sig och flyttar till Rinkeby för att njuta av mångfalden?

Svaret är att propagandisterna ljuger. Den mångkultur som de med allt stelare läppar bekänner sig till vill de för allt i världen inte uppleva på eget skinn. Den gäller de andra. Det är andra människor som ska offra sin trygghet och trivsel för att leva upp till en havererad politisk ideologi. Det är andras barn som ska gå i skolor med 80 – 90 procent Muhammed, Ali och Ahmed och börja prata svenska med arabisk brytning. I dubbelmoralens förlovade land ställs hycklarna aldrig till svars utan kan obehindrat fortsätta predika sitt lögnaktiga evangelium.

Att servera till intet förpliktande slagord är lätt. Att själv leva upp till dem verkar stört omöjligt. Vilken trovärdighet anser de sig kunna göra anspråk på som så uppenbart lever med dubbel bokföring? Vem inbillar de sig ska tro på deras falska trossatser? Deras besvärjelser ekar av tomhet, som lögnens eviga tomt skrällande cymbaler.

Av Julia Caesar

Les også

-
-
-
-
-
-
-
-

Les også