Gjesteskribent

Af Julia Caesar

«KUNSKAP ÄR MACKT” förkunnar stora svarta graffitibokstäver på en husvägg när tåget närmar sig Borlänge. Bättre kan det inte sägas i en stad där andelen analfabeter i befolkningen ökar lavinartat genom import av somalier i stor skala. På bara några år har Borlänge tagit emot 1 000 somalier – den mest svårintegrerade kategorin av alla. Somalia är nu det vanligaste ursprungslandet bland utrikes födda i Borlänge. Fram till 2009 var det Finland. En undersökning som kommunen gjorde 2008 visade att mer än hälften av de nyanlända, 53 procent, är analfabeter. Den stora andel som lever på försörjningsstöd håller på att skjuta kommunens ekonomi i sank.

Borlänge är en kolonialiserad stad. En importerad grupp från ekvatorn dominerar kommunen fullständigt och är på god väg att sänka den. Nu måste Borlänges invånare försörja inte bara sig själva utan också den snabbt växande somaliska kolonin. Höga skatter tynger invånarna, de verklighetens inbyggare som sliter hårt i tunga jobb utan att någonsin få en guldkant i tillvaron. Några lediga bostäder till Borlängeborna finns inte. Alla lägenheter går åt till invandrarna. Deras hyror betalas av skattebetalarna via socialtjänsten, det vill säga av just dem som själva blir utan lägenheter när invandrarna går före i kön.

Det kunde vara vilken svensk stad som helst. Det finns många kommuner av samma sort som Borlänge, i synnerhet i Norrland. En socialdemokratiskt styrd bruksort som står och faller med ortens två stora industrier, Kvarnsvedens pappersbruk och Domnarvets järnverk (SSAB). En socialistisk majoritet som står och faller med en gammal arbetartradition som historiskt har spelat ut sin roll och går mot sin upplösning. Ett av de många sossenästen som har bedrivit en fullständigt ansvarslös invandringspolitik och passat på att fylla tomma lägenheter med invandrare när lågkonjunktur och hög arbetslöshet under 1980- och 90-talen drev de egna invånarna på flykten. Nu står man där med resultatet: en stad i snabbt förfall.

Med bävan närmar jag mig mina drömmars stad

Det kunde vara vilken stad som helst. Men det är det inte, inte för mig. I Borlänge bodde jag de lyckligaste åren av min barndom. Borlänge är mina drömmars stad. Drömmen som förvandlades till en mardröm. Med bävan närmar jag mig staden i mina drömmar. Jag har inte varit här på många år. På barndomens gata rör jag mig med försiktiga steg. Det förflutna måste man närma sig varsamt. Risken för brustna drömmar är överhängande.

Bullermyren på 1950-talet var ett typiskt arbetarområde, en samling slarvigt uppmurade tegelkaserner utkastade på en åker i stadens utkant. Staden växte, hela Sverige växte snabbt decennierna närmast efter andra världskriget. Järnverket och pappersbruket gick för högtryck och behövde mängder av arbetskraft. Till Borlänge kom arbetskraftsinvandrare främst från Finland – de som nu är förbisprungna som största invandrargrupp. De finska barnen gick i min klass i Tjärnaskolan och lärde sig mödosamt det svåra svenska språket. Arbetskraftsinvandrarna var behövda och önskade. På sina arbetsplatser kom de rakt in i ett socialt sammanhang och integrerades på nolltid. Genom hårt arbete bidrog de till att bygga upp den svenska välfärden. Deras barn blev svenskar.

Vi var arbetarnas barn

Vi som bodde på Bullermyren var arbetarnas barn. Våra pappor arbetade på järnvägen, posten eller CTH mössfabrik. Många arbetade på järnverket eller pappersbruket. I de mörka morgnarna cyklade papporna till sina jobb med unikabox på pakethållaren. Mammorna var hemmafruar. Ingen hade bil. Alla var fattiga och trångbodda. Leken fick ske utomhus, vi lekte på gatan och på åkrarna och byggde kojor i skogen. En familj i huset hade fyra barn, tre flickor och en pojke, Klas. Det fanns inga pengar att köpa pojkkläder för, så Klas fick ärva sina systrars klänningar. Med sina långa blonda lockar såg han ut som en flicka. Ingen retade honom, ingen tyckte att det var konstigt att han hade flickkläder. Alla hade det knapert, det var inget särskilt med det. Vi var fria och trygga, vi fruktade ingenting.

På dörrarna i hyreskasernerna på Bullermyren stod det Eriksson, Rylander, Olofsson, Augustsson och Bergström. Husen var fuskbyggda och lyhörda. Vi hörde alla till leda familjen Erikssons enda grammofonskiva som spelades om och om igen på deras stora stolthet, radiogrammofonen i polerad björk. Vi som bodde på Bullermyren uthärdade vår fattigdom för att vi inte visste om något annat. Vi trodde på att vi skulle få det bättre. Vi hade ett hopp och en framtidstro. Om papporna arbetade hårt skulle vi alla få det bättre.

Folkhemmet byggdes för oss

Det var för oss socialdemokraterna byggde Folkhemmet sedan de kommit till makten under Per Albin Hanssons ledning 1932. Vi fick barnbidrag och möjligheter för arbetarklassens barn att studera och bli någonting i samhället. Vi fick de möjligheter som våra föräldrar aldrig hade haft. Ingen pojke behöver längre ärva sina systrars klänningar.

Den samma socialdemokratiska parti som byggde Folkhemmet har rivit ned det, förblindade av makt. De har plundrat ordet solidaritet på dess mening och gjort det till ett av de mest pestsmittade ord som finns. De har grovt missbrukat människors solidaritet och tillit genom att driva en totalt omdömeslös invandringspolitik. Sedan 2006 har den borgerliga alliansregeringen låtit invandringen skena ännu mer. Solidariteten gäller uppenbarligen bara människor från andra länder. Den inhemska befolkningen struntar man i, utom när det gäller att kapa åt sig så mycket som möjligt av deras inkomster. Socialdemokraternas framfart i Borlänge och många andra kommuner är förskräckande vittnesbörd om en politik som fullständigt har havererat. Det kommer att ta decennier att överblicka dess skadeverkningar.

Signaturen Fallaci skriver i en läsarkommentar i Dala-Demokraten den 26 mars 2010:

«Det som pågår just nu i Sverige är det största övergreppet på arbetare och socialt svaga som någonsin förekommit. Ni skänker bort den välfärd vi byggt upp till analfabeter och lycksökare som inte har det minsta intresse av det svenska folkhemmet.”

«Det finns snart ingen plats att sitta på”

Träden på Bullermyren har vuxit sig höga. På gatan som den gången genljöd av glada barnröster och mammornas prat är det kusligt tyst. Som om en bomb utplånat allt mänskligt liv. Bara några få barn syns till. De vuxna är på jobbet. De arbetar för att försörja sig själva och de ettusen somalier som de aldrig har bett om att bli försörjningspliktiga för. Barnen på gatan leker inte i skogen längre utan i en välordnad lekpark. Men tegelkasernerna är sig lika. De luktar fortfarande fattigdom. De är slitna nu, asfalten utanför sprucken och illa underhållen. Jag läser namnen på dörrarna: Abdulrhaman, Mohammad, Osman Abdulle, Süheyla Goban och Karakecili – men också svenska namn; Holmström, Persson, Arnberg, Eriksson.

Jag går sakta Hagavägen från Bullermyren ned mot stans centrum. Jag sitter av parkbänkarnas depression. Överallt somalier, kvinnor insvepta i stora tygmassor, oftast med en stor barnskara i släptåg. I köpcentret Kupolen sitter mängder av invandrare från morgon till kväll. Signaturen Perunkel skriver i en läsarkommentar på bloggen Politiskt Inkorrekt:

Att gå till Kupolen var tidigare ett nöje, men i dag drar sig vanliga människor att åka dit om det inte är absolut nödvändigt. På i stort sett alla sittplatser och på kaféerna sitter det invandrare. Det finns snart ingen plats att sitta och vila sig på eller ta en fika då invandrarna sitter där hela dagen, från det de öppnar tills de stänger. De pratar i sina nya mobiler – som du har betalat, rullar sina radband och pratar på sitt språk. Skulle de inte lära sig svenska? Och eftersom 53 procent av dem är analfabeter kommer de att sitta kvar där så länge de lever.”

Hijab och sexhjälpmedel

Det är märkligt hur detaljerna kan skvallra om en stads uppgivenhet. Det bristfälliga gatuunderhållet, groparna som inte lagas, solarierna och de sunkiga butikerna. Över hela Borlänge vilar en atmosfär av resignation och förfall. Den syns och känns, det går att ta på den. På en bänk i en busskur sitter två somaliska mammor med var sin dotter i tvåårsåldern. Båda kvinnorna och den ena lilla flickan är tungt beslöjade. Flickan är inte tre år fyllda, men hennes hijab täcker huvudet och den lilla kroppen ned till knäna.

Här utspelar sig en kulturkollision som skulle kunna vara en fars om den inte vore så sorglig – Borlänge i blixtbelysning. Strax bakom busshållplatsen med de somaliska kvinnorna aviserar en butik med sexhjälpmedel föga diskret sin existens. ”Lust och kärlek– butiken som kryddar ditt kärleksliv”, öppen måndagar till fredagar 11-18. I skyltfönstret paraderar sexiga spetsunderkläder, dildos och andra sexleksaker i glada färger.

Som en flämtande sista utpost av kultur ligger Jussi Björlingmuséet på Borganäsvägen. Ett litet muséum tillägnat Tunabygdens store son, världstenoren (1911-1960) som drack sig till en för tidig död vid 49 års ålder. Han ligger begravd vid Stora Tuna kyrka, och där blir det minneskonsert på hans dödsdag den 9 september.

Somalierna intar Borlänge

På 1980-talet började det gå utför med Borlänge, som med så många andra svenska städer. Allt följde en logisk nedåtgående spiral: sjunkande orderingång i industrin, lågkonjunktur, arbetslöshet, depression och uppgivenhet, ökande missbruk, narkotikabrott och våld, utflyttning av skötsamma invånare till andra kommuner. De tomma lägenheterna fylldes upp med invandrare enligt den socialdemokratiska idén att alla människor är lika och alltså utbytbara mot varandra. Om det uppstår hål så fyller man dem bara med likformiga klossar. I Borlänges fall fyllde man upp med somalier.

Att folk från en muslimsk nomadkultur i Afrika, hundratals år efter den industrialiserade världen i utveckling, präglad av analfabetism och klanstrider – vilka möjligheter har de att integreras i Sverige, i en liten industristad med 48 681 invånare? De frågorna har Borlänges socialistiska majoritet uppenbarligen inte ställt sig. Besluten kännetecknas av totalt hjärnsläpp. Kommunens styrande har inte tänkt alls. Eller också har de trott sig ha en övermänsklig förmåga att mirakulöst förvandla somalier till svenskar så fort planen från Mogadishu tar mark i Sverige. Ett mer hopplöst projekt är inte tänkbart.

Socialbudgeten tyngs till jorden

Borlänge är inte unikt. Det är bara en i en lång rad socialdemokratiskt styrda kommuner som har tagit emot tusentals invandrare. Flera motiv går att urskilja. Man har velat vara ”god” och ta emot ”flyktingar”. Man har velat vara lojal mot sina partier och rikets styrande och ställa upp på deras hämningslösa invandringspolitik. Det har verkat smart att minska hyresförlusterna genom att fylla tomma lägenheter i allmännyttan. Men när invandrarna inte kan försörja sig själva och betala sin egen hyra är det ändå kommuninvånarna som får betala via skattsedeln.

Man har bländats av att Migrationsverket betalar de nya invånarnas försörjning under de första två åren. Då ses de som ett ekonomiskt tillskott till kommunen. Men sen då? Sedan tränger sig den bistra verkligheten på. Socialbudgeten tyngs till jorden av alla som ska försörjas på livstid. Signaturen Lasse1 skriver i en kommentar på bloggen Politiskt Inkorrekt:

En svunnen svensk arbetarekultur präglade dessa städers invånare med pliktkänsla, arbetsvilja och punktlighet. Förutsättningar för att bygden skulle frodas och att invånarna skulle känna framtidstro. Ansvar för sig och sin familj… En hederskodex inom socialdemokratin under 1950- och 60- talen. Vad ser vi idag? Skenade sociala kostnader med en kriminalitet långt utöver riksgenomsnittet i dessa förlorade industristäder. En avsaknad av framtidstro. Hopplösheten breder ut sig i förfall och likgiltighet allt medan socialdemokratin lunkar vidare och ser som sin nödvändighet att ytterligare spä på inflödet av asyl/flyktinginvandrare. Det finns ingen bortre gräns.” (Politiskt Inkorrekt 26 maj 2010.)

Borlänge och många andra kommuner skördar nu resultaten av sin ”godhet” och sin lojalitet mot staten. Läget är förtvivlat. Vad man ska ta sig till med tusentals ointegreringsbara analfabeter från muslimska u-länder som aldrig kommer ut på arbetsmarknaden? Inte bara ekonomin körs i sank – allt fler kommuner går mot en demografisk, social och kulturell kollaps. Borlänge är en stad på dekis, en stad där den socialistiska fullmäktigemajoriteten krampaktigt försöker hålla skenet uppe. Socialdemokrater och kommunister har en bräcklig majoritet med 32 av kommunfullmäktiges 61 mandat. I valet den 19 september är det inte bara möjligt utan också troligt att de förlorar ett flera decennier långt maktinnehav.

Skatteunderlaget flyttar

Förra året utgjorde invandrarna 31 procent av alla som flyttade in i Borlänge. Kommunen har avtal med Migrationsverket om att ta emot 30 invandrare per år. Förra året kom det 815. Nu är det anhöriginvandrarna från Irak och Somalia som kommer i våg efter våg. Stora familjer fylls på med ständigt nya anhöriga i en kedjeinvandring utan slut. Det kan kommunen inte göra något åt. Har man en gång tagit emot en grupp invandrare har man också sagt ja till att ta emot deras släktingar i all oändlighet. Anhöriginvandringen är tre gånger större än asylinvandringen.

Anstormningen har lett till akuta bostadsproblem. Som infödd Borlängebo har man mycket små möjligheter att få en bostad i den egna kommunen. Det allmännyttiga bostadsbolaget Tunabyggen ger enligt överenskommelse med kommunen invandrarna förtur till lägenheterna. Det blir helt enkelt inga bostäder kvar till den inhemska befolkningen. Privatvärdarna vill inte ha somalier som hyresgäster fast socialtjänsten betalar hyran. Tunabyggens områden Tjärna Ängar och Jakobsgårdarna har förvandlats till ”Little Mogadishu”. Eftersom somalierna har stora familjer har Tunabyggen till stora kostnader på flera håll fått riva väggar och slå ihop två eller tre lägenheter. Borlänges skattebetalare står för notan. Inte ens en femrummare räcker till för en somalisk familj med 8-10 barn.

De allt färre invånare som arbetar och försörjer de övriga röstar med fötterna och flyr. Om man räknar bort inflyttningen från andra länder är det fler som flyttar från Borlänge än som flyttar in. Det negativa flyttnettot förra året var 410 personer. När invandrarna flyttar in flyttar svenskarna ut. Det borde vara en mycket stor anledning till oro för Borlänges socialistiska majoritet med kommunalrådet Nils Persson (s) i spetsen. När skattebetalarna flyttar, vem ska då betala invandringskalaset?

Vi tar emot dem som inget annat land vill ha

Alla jag talar med låter uppgivna. De är i behov av kristerapi. Situationen är hopplös. Men det ”SKA GÅ”. Det gäller att gilla läget. Vad är alternativet? Att kasta ut somalierna går ju inte. Men Borlänge gör ett försök – kommunen har anmält sig hos Migrationsverket för att få bli en så kallad ”utflyttningskommun” inom programmet för ”organiserad vidareflyttning”.
En aning bekymrad verkar kommunalrådet Nils Persson (s) ändå vara. Särskilda resurser måste sättas in för elementär skolgång för de nya invånarna. Analfabeter kan nämligen inte lära sig läsa och skriva på svenska utan måste lära sig via sina hemspråk. Det gäller att hitta och utbilda tillräckligt många lärare i bland annat somaliska (för somalier) och pashto och dari (för afghaner).
Inför faktum att mer än hälften av ”nysvenskarna” varken kan läsa eller skriva säger Nils Persson:

Kommunen står inför en ofantlig uppgift att inlemma nysvenskarna i det svenska arbetslivet. Situationen med utbildningsnivå är så mycket allvarligare här i Borlänge än i Södertälje.

Vi har anat det här. Nu vet vi. Det viktiga är att klara av Sfi-utbildningen. Många tror att det är hopplöst, men det finns en möjlighet, menar kommunalrådet Nils Persson (s) som nu vill att staten tar större ansvar.” (Dala-Demokraten 26 mars 2010.)

Många andra länder, bland andra USA, Australien och Nya Zeeland har en hård prövning med hjälp av olika poängsystem för arbetslivserfarenhet, språkkunskaper med mera för att avgöra vilka invandrare som släpps in i landet. Utgångspunkten är att invandrarna ska kunna tillföra sitt nya land någonting. I Sverige gör vi precis tvärtom. Vi tar emot alla dem som inget annat land vill ha. Vi importerar ett bidragsproletariat från muslimska u-länder som ska försörjas på livstid, trots att det är allmänt känt att de är näst intill omöjliga att integrera i moderna västländer.

Skevaste fördelningen av socialbidrag i hela landet

Kommunalrådet uttalar en besvärjelse. ”Det finns en möjlighet.” ”Det SKA GÅ.” Besvärjelser behövs. Socialbidragsstatistiken är ett tungt vittnesbörd om misslyckad integration. I Borlänge gick förra året 65 procent av socialbidragskostnaderna till utrikes födda, som utgjorde 12,6 procent av befolkningen. Överrepresentationen för utrikes födda som lever på försörjningsstöd är 12,9.

Borlänge har därmed den skevaste fördelningen av socialhjälp mellan utrikes födda och svenskfödda av alla svenska kommuner. Orsaken är den stora gruppen somalier som lever på bidrag. Socialbidragskostnaderna ökar bortom all kontroll. Det totala underskottet bara vad gäller socialbidragen/försörjningsstödet beräknas under 2010 uppgå till cirka 30 miljoner kronor. I april 2010 hade antalet hushåll som behöver försörjningsstöd ökat med 37,8 procent jämfört med 2008. Antalet utländska medborgare/hushåll som behöver försörjningsstöd hade under samma tid ökat med 66,3 procent. Skolan går back med omkring 5 miljoner kronor på grund av kostnaderna för invandrarundervisningen.

Av dem som har levt på socialbidrag i mer än fem år i hela landet är 60 procent utrikes födda – som utgör 14 procent av befolkningen.

Minst arbete och mest bidrag bland somalierna

Gapet mellan svenskar och invandrare vad gäller sysselsättning växer, trots positiv särbehandling med mängder av riktade åtgärder som instegsjobb och annat. Lägst sysselsättning har de som har fått asyl. Efter två år i Sverige har bara 20 procent av dem någon sysselsättning. Det är framför allt personer från Somalia, Irak och Iran som fortfarande efter tio år i Sverige har låg sysselsättning. Allra svårast att komma ut på arbetsmarknaden har somalierna. Efter tio år i Sverige har bara 35 procent av männen och 20 procent av kvinnorna någon sysselsättning. (Källa: SCB, ”Integration – utrikes födda på arbetsmarknaden” 2009).

Somalierna skiljer ut sig från samtliga andra invandrargrupper genom att vara de som klarar sig allra sämst i Sverige. De har den lägsta utbildningen, den högsta arbetslösheten, de lägsta inkomsterna, det största socialbidragsberoendet, de sämsta skolbetygen och den mest misslyckade integrationen av alla. Brottsligheten i gruppen är hög. Hälften av de somaliska männen tuggar drogen kat, och missbruket leder till ännu större utslagning. Svårigheten att komma ut på arbetsmarknaden är direkt relaterad till utbildningsnivå. Även där intar somalierna sistaplatsen. Bara 10 procent av dem har eftergymnasial utbildning. Mer än 60 procent är analfabeter. Bland kvinnorna är andelen ännu högre.

Liten efterfrågan på fåraherdar

Sverige är en bit in på 2000-talet ett högt utvecklat teknologisamhälle med långt driven specialisering och avancerade industri- och tjänstesektorer. Här finns inte längre sådana lågavlönade och okvalificerade jobb som fanns för 100 år sedan. Vilken arbetsgivare kan erbjuda jobb till analfabeter? Efterfrågan på fåraherdar och jordbruksarbetare är inte stor i dagens Sverige. Personer från underutvecklade muslimska länder med låg eller ingen utbildning är helt enkelt inte attraktiva på arbetsmarknaden.

I en rapport från Timbro 2009 (Fattigdomsfällan slår igen. Somalier i utanförskap i Sverige) har två ekonomistuderande vid Linköpings universitet, Anders Bornhäll och Hans Westerberg, undersökt gruppen somalier i Östergötland. Cirka 1 200 av Sveriges totalt drygt 25 000 somalier bor i Östergötland. Bara 20 procent av dem arbetar. 9 procent är arbetssökande. Mer än 70 procent söker inte ens arbete.

Problemet växer i takt med invandringen. Somalier är den grupp som ökar mest i Sverige. Under 2009 ökade de med 70 procent jämfört med året innan. Totalt 8 746 personer som uppgav sig komma från Somalia fick under året permanent uppehållstillstånd, PUT. Av dem hade bara 473 flyktingskäl enligt Genèvekonventionen, och 50 var kvotflyktingar. En stor majoritet, 8 223 personer, hade alltså inte asylskäl enligt dessa kriterier.

Skenskilsmässor för mer bidrag

En artikelserie av Christer Lövkvist i Göteborgs-Posten i november 2007 avslöjade mycket stora problem i den grupp om drygt 5 000 somalier som bor i Göteborg.

• Nästan hälften hade noll i arbetsinkomst 2005.

• Var femte ung somalisk man har varit misstänkt för våldsbrott, ofta mycket otäcka och brutala sådana.

• Varannan somalisk kvinna lever inte med sina barns far.

• I nästan varannan somalisk familj finns fyra barn eller fler.

• Skenskilsmässor praktiseras för att få mer bidrag. En av orsakerna är att männen behöver stora summor pengar för att finansiera sitt missbruk av kat.

• Bara tre av tio somaliska ungdomar hade fullständigt betyg från årskurs 9.

«Vakna svenska folk!”

En läsare som bor i Borlänge skriver i ett personligt mail till mig:

«Våra politiker välkomnar på skattebetalarnas bekostnad dessa främmande oanställningsbara invandrare med en kultur och religion som förskräcker, och sedan försöker de inbilla mig att de utgör en arbetskraftsresurs.
Vakna svenska folk! Se er omkring! Det har jag gjort, och jag ser en allt större skara med välmående tältbeklädda muslimska kvinnor och kostymklädda herrar från främst Somalia som skrider fram längs gatorna i min hemstad Borlänge. Där gäller tydligen inte arbetslinjen, de behöver inte bekymra sig över sin försörjning för resten av livet, medan min pension sjunker som en sten. Varför skall en beslöjad kvinna som sätter religion före arbete få mer i bidrag än en fattigpensionär som har arbetat och betalat skatt i hela sitt liv får i pension?”

Tid och avstånd ger perspektiv. När man befinner sig på samma plats mitt i en förändring vänjer man sig gradvis. Man blir blind. Kanske förstår man inte ens vad det är som händer. Men när man återvänder till något som man lämnade för länge sen blir förändringen mycket tydlig. Fler borde söka upp sina gamla hemstäder för att se vad våra politiker har gjort med Sverige. I Borlänges förvandling från trygg barndomsstad till utarmad och utsugen kommun i resignation och förfall ser jag det Sverige som har tagits ifrån oss utan att vi någonsin har blivit tillfrågade.

Jag känner sorg och vrede. Vi är många som gör det. Jag kommer aldrig att acceptera att bidragsförsörjda somalier ska utgöra vår framtid. Jag kommer aldrig att acceptera att Sverige ska vara global socialbyrå på den egna befolkningens bekostnad.

Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen eller document.no.

Les også

-
-
-
-
-

Les også