Kommentar

av Julia Caesar

Med sömngångaraktig förutsägbarhet häver de upp sina röster, proffstyckarna i kultur- och mediaeliten. I dramatiska lägen ska vi räkna med att få deras enögda tolkningsföreträde nedstoppat i halsen. De talar om för oss vad vi ska tycka och känna. De låter som en raspig 78-varvsskiva som har hakat upp sig och går på tomgång. Nu predikar de för vettskrämda Malmöbor som inte vågar gå ut att de ska älska sin stad. Den elit som själv nogsamt har satt sig utom skotthåll för våldet förelägger dem som bor och lever mitt i helvetet att de ska älska det. Älska skräcken! Älska otryggheten! Älska den politik som har förvandlat staden till ett gangstervälde! Älska och acceptera – lite skottlossning ibland är väl ändå ett ganska lågt pris att betala för att få njuta av det mångkulturella samhällets alla välsignelser? Särskilt för dem som inte betalar någonting alls.

”Skotten förstör så mycket av det som har byggts upp. Men det är just nu som kärleken behövs som bäst. Vi får aldrig glömma att Malmö är en stad som hör samman med utveckling och framtid, att Malmö är en stad som lever av mångfald och hopp.På Facebook och Twitter kan du berätta om allt som du älskar med Malmö, och de intäkter som kampanjen drar in går till brottsofferjouren.”(Vi älskar Malmö. Sydsvenska Dagbladet 22 oktober 2020.)

Nästa steg blir alldeles säkert ett fackeltåg mot våldet, alternativt “det meningslösa våldet”. Som om det skulle hjälpa Malmö.

“Skottlossning i Malmö av en slump”

Mer realistiskt uttryckt: Vi får aldrig glömma att Malmö är en stad som hör samman med tillbakagång och förstörelse, att Malmö är en stad som långsamt dör av mångfald och hopplöshet. Många andra svenska städer berikade med mångkultur kommer att få uppleva liknande öden inom en inte alltför avlägsen framtid. Det är konsekvenserna av en politik som under lång tid medvetet har förts både på riksplanet och, i Malmös fall, av stadens socialdemokratiska styre med Ilmar Reepalu i spetsen. Det är så här de vill ha det. Detta är det mångkulturella samhälle de drömde om och tvingade på befolkningen. Vilken trovärdighet har politikerna när de säger sig vara bekymrade och tagna på sängen av skottlossning och våldsdåd? När Malmös socialkommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh i SVT Aktuellt får frågan ”Varför tror du att de här händelserna sker just i Malmö?” svarar hon:

”När det gäller de händelser vi pratar om nu finns det inget som tyder på att det skulle vara något annat än en slump.”

Vem vill bo i en stad som av en ren slump drabbas av ständiga skottlossningar och annan våldsbrottslighet om man slipper? Kultureliten vill. Heidi Avellan, politisk chefredaktör, Daniel Sandström, chefredaktör, Rakel Chukri, kulturchef och Lotta Satz, samtliga Sydsvenska Dagbladet, vill. De har dragit igång en kärlekskampanj på temat ”Vi älskar Malmö”, en värdig uppföljare till Aftonbladets ”Vi gillar olika”-kampanj. Låt mig gissa: ingen av dessa kärleksapostlar är bosatt på adresser där skottlossning står på dagsschemat.

Per Svensson bor i en fantasivärld

Per Svensson, kulturmedarbetare på Sydsvenska Dagbladet, bor inte heller i kulregnet. Han bor i en egen fantasivärld, en stad som har föga gemensamt med verklighetens Malmö. I SVT Debatt säger han:

  • ”Integrationen är inte ett problem i Malmö.”
  • ”Malmö är en strålande underbar stad, och det är tack vare invandringen.”
  • ”Malmö är en mer välmående stad än någonsin tidigare.”

Per Svensson är kulturjournalist på Sydsvenska Dagbladet i Malmö. Han har tidigare varit kulturchef på Expressen och har skrivit en bok med kritik av det framväxande moderna samhället, ”Storstugan eller När förorten kom till byn”, 1996. Boken handlar om Per Svenssons uppväxtmiljö, Stockholmsförorten Täby och dess snabba förvandling från jordbruksbygd med små stationssamhällen längs Roslagsbanan till modern förort under 1960- och 70-talen. Storstugan är namnet på en halvcirkelformad 17-våningsbyggnad med 700 lägenheter i Täby centrum, byggd i 70-talets början och ursprungligen tänkt att bli 25 våningar hög. ”Storstugan” är en bok om hemlöshet. Per Svensson kände främlingskap i Täby. Han skriver:

”Jag vill inte tillbaka till Täby. Jag vill hålla Täby på distans. Där finns en sorg och en smärta, något obearbetat. Det är för enkelt att säga att förorten gjorde mig sjuk, men det är för den sakens skull inte osant. Det fanns något där som skapade en hemlöshet som inte kan rationaliseras bort, en föräldralöshet som inte kan pratas bort, en rotlöshet som inte kan skrivas bort. Förorten gjorde mig till en människa utan egen färg, en social kameleont.”

Vilket Malmö är det kultureliten älskar?

I det mångkulturella Malmö har Per Svensson hittat hem från sin hemlöshet. Det är bara att gratulera. Men vilket Malmö är det som han och redaktionskamraterna på Sydsvenska Dagbladet egentligen älskar? Det är uppenbarligen inte samma Malmö som vanliga Malmöbor upplever. För de flyr från sin stad, från våldet och otryggheten. De som kan, de som har pengar nog att köpa sig fria.

Malmö har 293 909 invånare, varav 40 procent invandrare. Staden fylls ständigt på med nya stora invandrargrupper. Under 2009 flyttade 21 232 personer till Malmö. 37 procent, 7 856 personer, kom från andra länder. Då ska man betänka att de som uppehåller sig illegalt i Malmö inte är medräknade. Räknat mot utflyttningen på 15 678 personer (varav hälften flyttade till andra skånska kommuner) blir det ett negativt flyttnetto på 2 302 personer. Det betyder i klartext att svenskarna flyttar ut när invandrarna flyttar in, en utveckling som är tydlig i flertalet av landets största kommuner. Att släppa in i storleksordningen 8 000 – 10 000 invandrare år efter år är ett säkert sätt att förstöra en stad. Man gör det genom att ta kål på ett samhälles största kapital, tilliten och tryggheten. För vi är inte lika, vad mångkulturprofeterna än säger. De nordiska länderna är utpräglade högtillitssamhällen, medan invandrarna kommer från länder där den sociala tilliten är mycket låg och utgör en av de främsta bromsklossarna för utveckling och ekonomisk tillväxt. Det gäller framför allt muslimska länder. När hög- och lågtillitskulturer kolliderar uppstår den ”clash of civilizations” som Samuel P. Huntington (1927-2008) talar om.

Malmöborna flyttar från otrygghet och kriminalitet

Under år 2000 flyttade 3 600 hushåll ut från Malmö. En undersökning av de utflyttande som gjordes av kommunen 2001 visade att kriminaliteten var det vanligaste skälet till att många valde att flytta. Många hade känt sig otrygga i staden. En röst ur undersökningen:

”Känner mig inte hemma längre. För mycket kriminalitet. För mycket motsättningar mellan olika, svenska och utländska grupper. Jag upplever Malmö som en osäker plats att bo på.”

Denna undersökning avfärdas av Per Svensson i radions Studio Ett med ”Det där är bara struntprat”.

Per Svensson känner alltså inte till den undersökning som har gjorts av utflyttningen från den kommun han säger sig älska och som dessutom har refererats i den tidning som han själv arbetar på. Ett vittnesbörd så gott som något om den alienation som präglar den svenska kultur- och medieeliten. Antagligen har han heller inte hört talas om att Malmös judar flyr staden eftersom de förföljs och trakasseras av inflyttade muslimer från Mellanöstern och antalet hatbrott mot judar fördubblades under 2009. Om han händelsevis har hört det nämnas är det antagligen ingenting som bekymrar honom. Malmö är ju ”en strålande underbar stad, och det är tack vare invandringen”.

Den svenska kultureliten är världsmästare i förträngning

Den svenska kultureliten måste vara absoluta världsmästare i förträngning, eller bortträngning som det heter på psykologiskt fackspråk. Det vill säga en selektiv verklighetsuppfattning som möjliggör att man bara tar till sig sådant som bekräftar en redan befintlig rigid världsbild. Allt annat sorteras bort ur medvetandet. Problemet är att kultureliten lever med dubbel bokföring. Det liv de föreskriver, det lever de inte själva. Det är vi andra som ska leva i mångkulturen. Det är våra barn som ska gå i skolor med övervägande Ali och Mohammed och börja bryta på arabiska. Det är vi som ska leva med skottlossning, rån, misshandel och våldtäkt. Otryggheten överlåter de till oss medan de själva har förskansat sig långt utom skotthåll i etniska reservat tillsammans med andra representanter för den välbärgade medelklassen. Där sitter de och äter franska ostar och grekiska oliver och dricker italienska viner och känner sig mångkulturella så det ryker.

Kultureliten har ett val, i kraft av sina välfyllda plånböcker. Den surfar på en våg där den kan ta för sig av mångkulturen i form av exotiska kryddor och pittoresk torghandel i exakt de utvalda delar som passar dem. Det handlar om att insupa mångfalden i lagom små doser, inom gränserna för det angenäma och berikande. Absolut inte överdosera. Absolut ingen skottlossning och inga våldtäkter. Vanliga svenskar eller ”Nisse i Hökarängen” som de kallas på landets redaktioner, har inte den valfriheten. Det är Sveriges alla Nissar som är de verkliga offren för en påtvingad massinvandring och mångkulturalisering. Någon mer bottenlöst grundlurad än Nisse finns inte. Ingen har någonsin frågat honom hur han vill ha det. Men det är han som betalar kalaset.

Om man har åsikter behövs inga kunskaper

Kultureliten lever inte i verkligheten, i varje fall inte i samma verklighet som resten av befolkningen. Även inom de större redaktionerna intar kulturjournalisterna vanligen en position av självvald och ömt vårdad isolering och beblandar sig ogärna med de vulgära allmänjournalisterna, med undantag för politiska kärlekskampanjer. De lever inte sällan i sociala isolat och umgås bara med likasinnade, de kännetecknas av en grundmurad övertygelse om sin egen förträfflighet och har i sin kulturella och sociala avskärmning ännu inte noterat världskommunismens sammanbrott. Kultureliten borde därför iaktta viss återhållsamhet med att uttala sig om en verklighet de inte känner till. Men det är något speciellt med kultureliten. Den besväras ingalunda av sin i många fall totala avsaknad av kunskaper utan ersätter dem fullständigt ogenerat med åsikter. I kulturelitens värld är det så att om man har åsikter behövs inga kunskaper.

”Snarare uppfattar man sig själv som den upplysta elit som skall leda en omfattande reformering av samhällslivet genom att till politikerkåren förmedla sådan information som gör denna utveckling ofrånkomlig.” (Kurt Wickman, filosofie doktor och författare, på Smedjan.com 9 april 2001.)

”Vi är alla lika”

I kulturelitens socialt isolerade värld är det fullständigt tabu att ens antyda att det skulle vara någon skillnad på svenskar och invandrare i något som helst avseende. Enligt Per Svensson dras det ”en fullständigt artificiell linje mellan invandrare och svenskar”. Vi är alla lika. Att vi formas olika av genetiska, sociala och kulturella faktorer utlöser krampaktig ångest och förnekas lika ihärdigt som man på 1500-talet förnekade att jorden är rund. Kulturelitens människosyn går påfallande ofta ut på ett romantiskt svärmeri för invandraren som representant för ”den ädle vilden” med sin förtjusande primitiva religion och sina exotiska kulturella sedvänjor – men som ändå är exakt lika oss. Mindre ädla och kulturellt betingade skillnader som till exempel större benägenhet att begå brott förnekas i sten.

Den danske författaren Mikael Jalving skriver på debattsajten Newsmill:

”För alla dessa Svenssons är det aldrig verkligheten som är problemet. Därför kan det heller aldrig vara den massiva invandringen till Sverige från icke-västliga länder i loppet av den senaste generationen som är den mest avgörande strukturella förklaringen till de problem som visar sig med stadigt större allvar i Sverige. Kulturella problem. Politiska problem. Sociala problem. Och på längre sikt: ekonomiska problem. Alla dessa problem reduceras istället till hur svenskarna pratar med varandra. Till ord.”

Kultureliten är impregnerad av skuld

Kultureliten är impregnerad av skuld. Den står inte ut med att ha det bra. Den inre självbilden går inte ihop med de privilegier den åtnjuter. Omedvetet försöker den lindra sin samvetsnöd genom att identifiera sig med människor som den uppfattar som ”de svaga”. Under 1960- och 70-talen var det arbetarklassen kulturvänstern hällde ”solidaritet” över som kletig vaniljsås. När arbetarklassen visade sig vantrivas i sällskapet blev det invandrarna som fick överta rollen som offer och samvetslindrare. Mot dessa förment ”svaga” visar kultureliten sin allmänna godhet genom gränslöshet och statligt påbjuden ”tolerans” av kulturella särdrag som våldsbenägenhet, kvinnoförtryck och frekvent skottlossning.

Den brittiske filosofen och författaren Roger Scruton kallar denna oäkta tolerans för ”totalitär sentimentalitet”, eftersom den i likhet med alla andra totalitära rörelser förintar all opposition varhelst den kan uppstå. Kännetecknande för den patologiska godheten är att den utövas på andras bekostnad. Roger Scruton skriver:

”Den barmhärtighet som visas av liberaler är just det: en barmhärtighet som man visar upp men inte nödvändigtvis känner. De liberala vet innerst inne att deras ”barmhärtighetsiver”, som Rousseau kallade den, är ett privilegium som kan existera tack vare den samhällsordning som understödjer dem. De vet att deras känslor för ”offerklassen” (i varje fall hittills) är mer eller mindre gratis, att de små försakelser som de måste göra för att bevisa sin uppriktighet inte är någonting jämfört med den varma ström av erkännande som de får genom att uttrycka sina sympatier. Deras barmhärtighet är ett motiverat mentalt tillstånd, inte det smärtsamma resultatet av ett samvete som inte vill låta sig tystas, utan en gratisbiljett till allmänna applåder.

Detta liv i oäkta barmhärtighet är ett liv med kostnader som förs över på andra. Liberaler som talar svulstigt om de fattigas lidanden satsar själva sällan tid eller pengar för att hjälpa dem som är mindre lyckligt lottade än de själva. Istället arbetar de för att staten ska ta på sig bördan. Efterkrigstidens läxa i Europa är att det är lätt att skryta med barmhärtighet men svårare att bära dess kostnader.” (The American Spectator 20 december 2009.)

Den verkliga skulden, det verkliga sveket

Vad kultur- och medieeliten verkligen borde känna skuld för är hur de vilseleder sina läsare/lyssnare/tittare genom att dels agera utifrån sin egen politiska agenda, dels liera sig med politikerna och deras mångkulturella samhällsexperiment där befolkningen utan att bli tillfrågade har gjorts till försökskaniner. Om media inte undanhöll, mörklade och ljög så inpiskat skulle Sveriges befolkning ha helt andra möjligheter att utifrån fakta ta ställning till det experiment som pågår. Det sveket och den skulden borde landets journalistkår med gruvligt allvar besinna och gråta bittra tårar över.

Självprövningens dag är långt borta. Kanske kommer den aldrig. PJ Anders Linder på Svenska Dagbladets ledarredaktion är en av de många som slår knut på sig själv för att vilseleda läsarna. Dels vill han få läsarna att förstå att Tysklands förbundskansler Angela Merkel egentligen menade något helt annat när hon sa att multikulturalismen helt har misslyckats, dels känner han ett inre tvång att ondgöra sig över Thilo Sarrazins succébok ”Deutschland schafft sich ab” (Tyskland avskaffar sig själv). Boken innehåller skarp kritik mot Tysklands mångkulturella projekt och har på bara några veckor sålts i mer än en miljon exemplar.

”En alarmistisk och aggressiv bok om att Tyskland håller på att avskaffa sig självt genom att tyskar föder få barn och att man tillåter invandring, har fått deprimerande mycket uppmärksamhet”, skriver P J Anders Linder utifrån en typisk kulturelitistisk och tröttsamt förutsägbar ståndpunkt.

”SD:s fel att det skjuts i Malmö”

I sin verklighetsförträngning antyder och näst intill påstår kultureliten att det är Sverigedemokraternas fel att det skjuts i Malmö. Trots att partiet till för en månad sedan inte har haft någon plats i Sveriges riksdag och därmed heller inget politiskt inflytande. Det är deras fel ändå, liksom. Det är de som gör invandringen till ett problem, inte invandringen i sig. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet skriver Per Svensson om Jimmie Åkessons ”troskyldiga labradorögon” och ”rättframma gårdvarsblick”. Han verkar ha fått Jimmie Åkessons ögon på hjärnan. Och som slutkläm: ”Jimmie Åkessons troskyldiga blick och avtryckaren som kramas i mörka buskage.”

Här är Per Svensson farligt nära påståendet att det är Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkessons hand som kramar skjutvapnets avtryckare. Han talar om ”ett indirekt orsakssamband”. När han själv kramar datatangenterna är han en hårsmån från förtal. Detta är guilt by association driven till sin spets. Eftersom Sverigedemokraterna är de enda som vågar tala om massinvandringens mindre önskvärda följder som en ökande och alltmer brutal våldsbrottslighet, misslyckad integration och höga kostnader måste det ju vara deras fel att det skjuts i Malmö. Om de hade haft vett att hålla käften hade inte ett enda skott avlossats.

Kulturelitens förlorade heder

Det är vidrigt, oanständigt, vedervärdigt. Här skulle jag kunna tala om kulturelitens förlorade heder – ifall de haft någon. Men tyvärr är den förlorad för mycket länge sedan. Den avled redan på 1960-talet, ungefär när Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter prisade folkmordsdiktaturerna i Sovjet och Kina som särdeles högtstående. En död heder finns inte, likväl stinker den. Så varför ska vi lyssna på en hedersbefriad kultur- och medieelit som inte vet vad de talar om, som går sina egna och politikernas ärenden? Som tar sig tolkningsföreträde på andras bekostnad? Misstro den istället, tro inte på ett ord som den säger. Den har för länge sedan förverkat sin trovärdighet.

Mikael Jalving skriver:

”Malmö är en stad i kris. Sverige är ett land lett av extremister. Svenskarna låtsas, i stor stil, som om verkligheten inte existerar.”

Nej, det är inte svenskar i allmänhet som låtsas som om verkligheten inte existerar. Det är en samvetsbefriad medie- och kulturelit som tar sig rätten att trumpeta ut åsikter istället för sanningar, vilseleda sina landsmän och pracka på dem sin egen skeva bild av verkligheten.

Det är inte bara Malmö som är i kris. Det är medie- och kultureliten också.

Copyright Julia Caesar, Snaphanen og document.no. Først offentliggjort hos Snaphanen.

Les også

-
-
-
-
-
-
-

Les også