Sakset/Fra hofta

Nå skal det ikke bli en vane å hylle innvandringsliberale norske kommentatorers skriftlige produksjon, men sammenlignet med det som av og til havner på kommentarplass på den andre siden av kjølen, må man bare innse at det de skriver stort sett kan anerkjennes som oppfatninger innehatt av rimelige personer.

Den 20. oktober skriver Lena Andersson i Dagens Nyheter — Sveriges newspaper of record fremfor noen — at fri innvandring til Sverige burde være like selvsagt som fri flytting internt i landet, et paradigmeskifte som ville gjøre enhver diskusjon om om hvor stor innvandring Sverige bør ha, til et akterutseilt ordskifte.

Dette er i grunnen ikke svært forskjellig fra det Kristin Clemet mener, hvilket i og for seg er ille nok, men det hele gjøres med en umiskjennelig svensk touch. Andersson ser f.eks. ut til å mene at begrepet hjemland er noe man bør kvitte seg med:

Begreppet ”generös invandringspolitik” vilar på föreställningen att ett land är ett hem. Ett hem som invånarna äger gemensamt och därför bestämmer över på samma sätt som en individ bestämmer vem som får och inte får komma in i den egna bostaden. Betraktar man Sverige som ett hem och svenskarna som en storfamilj är det följdriktigt att vi röstar om, och diskuterar i tv, hur många och vilken sort vi tar in i våra rum.

Denne forestillingen bør angivelig erstattes av den globale landsbyen, formodentlig under den antagelse at ingen tenker på den som et hjem.

I medvetandet är Sverige en by, trots att Sverige är större än staden. I staden undrar man inte varför folk är där och hur länge de stannar.

I Boris Pasternaks roman «Dr. Zhivago» er det en scene kort tid etter revolusjonen hvor doktoren ønsker en av kadrene velkommen i sitt hjem, der en rekke familier etter ordre skal flyttes inn, hvorpå kaderen svarer at det ikke tilligger ham å ønske velkommen.

I Anderssons idealverden blir det kanskje en uting å ønske velkommen til Sverige også, for det å ønske velkommen betyr jo at man gjerne vil få den nyankomne til å følge seg like hjemme… unnskyld, like komfortabel med sin plassering i det fysiske rom som en selv. Men vedkommende har samme krav på det rommet, og er således i sin fulle rett til å bjeffe tilbake.

Det blir nok hyggelig.

 

Den globala staden