Hva skulle vi vel gjort uten Sverige? Ikke før har den svenske regissøren Sofia Jupither lært oss at Thorbjørn Egners høyreekstreme retorikk har gjort oppvoksende generasjoner til fremmedhatende, intolerante drittsekker, før Aftonbladets skribent Martin Aagård tar en kikk på det norske landskapet. Og hva ser han der? I hver kran og hver tut, så tyter nyfascister ut.

Og de snakker nynorsk alle sammen!

Så er du dårlig i nynorsk, skal du bare være glad for det, ettersom nynorsk ifølge den glade skribent ble oppfunnet av en nasjonalistisk og aggressiv fyr som hadde som mål å knuse multikultur. Dusten! Ikke rart at debattanter, inklusive kulturminister Hadia Tajik, bruker nynorsk i det ekstreme norske kulturklimaet da, vel?

Aagårds lekende og treffende ironi er ifølge Aagård selv så åpenlys (samt lekende og treffende) at ingen ved sine fulle fem kan gå glipp av den. Bortsett fra norske nyfascister. Og dem er det mange av. Som f.eks.:

Ivar Aasen
Jon Hustad
Aslak Nore
Hilde Sandvik
Christian Tybring-Gjedde
70-tallsmaoister i bunad
Aftenposten
Alle som snakker nynorsk, naturligvis.

Det som i Norge passerer som et stuerent intellektuelt etablissement, kalles hatblogger på svensk, hulker Aagård.

Häromveckan tog jag i så jag sprack i en artikel i Aftonbladet. Ironin kunde ingen ta miste på. Under rubriken «Danskjävlar» hötte jag med näven åt grannlandet Norge, denna gamla danska provins.

Jag hade fått nog av den urspårade kulturdebatt som jag dagligen kan följa i norska medier. En lätt förklädd invandringsdebatt som påstår att centrala värden i den norska tillvaron hotas av taxichaufförer från Pakistan.

Överstepräst i denna ångestkyrka är den konservativa journalisten Jon Hustad som ägnar sin skrivargärning åt att peka ut minoriteter som begått kriminella handlingar.

Vi känner alla igen typen. I Sverige huserar de oftast på hatiska bloggar. I Norge är de en del av det rumsrena intellektuella etablissemanget.

Verre enda; der svenske høyreekstremister og konservative tross alt nøyde seg med å sjikanere herr skribenten i kommentarfeltene, gikk norske nyfascister til angrep – bevæpnet med intet mindre enn kritikk – i selve avisspaltene! Så langt er det altså kommet.

Kulturredaktören Hilde Sandvik i Bergens Tidende utnämnde mig till svensk-preussisk PK-kommissarie som inte står ut med lite «invandringsskepsis” från främlingsfientliga «anarkister». Kändisreportern Aslak Nore rasade i VG mot den svenska okunskapen om Norge och norsk motkultur.

Bägge valde att utmåla mig som en intolerant stockholmare. I Bergens Tidende fick jag epitetet «stekare» (med förklarande fotnot om röda byxor). Jag vill inte genera mina motdebattörer genom att göra en poäng av att deras viktigaste argument handlar om att jag är icke-norsk. Det kanske stämmer. Jag har mina rötter i en del av Norge där förnorskningspolitiken inte blev någon större framgång. Men det är komiskt att argumentet än en gång handlade om hur nationens stolta arv hotas av utlänningar.

Såväl Hilde Sandvik som Aslak Nore påpekar att nazismen misslyckades helt med att få uppslutning i de nynorska språkområdena. Det stämmer bara delvis. Holocaustforskningen har alltid noga påpekat att den norska polisen var nazifierad långt innan kriget. Och motståndet mot nazismen hade föga med språk och målstrid att göra. Det hårdaste motståndet och de djärvaste terrorangreppen gjordes av kommunistiska motståndsmän som väntade på befrielsen norrifrån – från Sovjetunionen. Flera av dem dömdes efter kriget för spionage och det liberala Norge har sedan dess ansträngt sig för att glömma bort dem.

Ja ja, Aagård skal i alle fall ha poeng for at han egenhendig opprettholder Sveriges nøytralitet under andre verdenskrig med å omtale en skribent i Bergens Tidende som det nøytrale hen.

Men sannelig er det mye å lære av Aftonbladets ærede kommentator. Som at kulturministeren i løpet av debatten ble kalt kokosnøtt. Er det forresten noen som vet hvem som gjorde det? I så fall burde de gjøre vedkommende – og muligens Aagård, da han later til å ha gått glipp av det – oppmerksom på at kokosnøtt er et skjellsord som noen rasistiske innvandrere bruker for å beskrive en person som har tilnærmet samme hudfarge som dem selv, men har det de oppfatter som «hvite» holdninger og/eller gjør alt for å innynde seg hos majoriteten. Hvis det var en etnisk nordmann som hadde lyst til å si noe slikt, da ville han nok gått for den mer nynorske varianten «vrengt kokosnøtt». Ellers ville jo poenget blitt like poengløst som f.eks. en tilfeldig kronikk i Aftonbladet.

For godt naboskaps skyld tror jeg vi hopper over Aagårds oppsiktsvekkende historiekunnskaper, som bl.a. gjør ham i stand til å bidra med den for mange helt ukjente opplysningen at Norge ble en del av Danmark på 800-tallet.

Men låt oss säga att den radikala kampen förts heroiskt av nynorskans försvarare – var finns det motkulturella motståndet mot den neofascistiska kulturdebatten idag?

Inte hos Hilde Sandvik eller Aslak Nore i alla fall.

Att förnöjt luta sig på sina fäders höga moral är inte bara ryggradslöst, det är att medvetet frånsäga sig sitt ansvar för dagens debattklimat.

Ingen av mina motdebattörer har velat diskutera min artikels egentliga syfte – att peta hål på den uppblåsta föreställningen om en norsk kultur som hotas av en begränsad invandring.

Men vad ska jag förvänta mig av ett Norge som verkar ha tappat all sans?

Det är dags att kliva ner från era höga hästar nu, avslutter Aagård kameratslig.

Ja, selvfølgelig kan vi stige ned fra hesten. Om ikke av andre grunner, så i lykkelig visshet om at vi ikke treffer på Aftonbladets Martin Aagård der nede.

Vi i Document ønsker å legge til rette for en interessant og høvisk debatt om sakene som vi skriver om. Vennligst les våre retningslinjer for debattskikk før du deltar 🙂