Gjesteskribent

Axess, nettsted og TV, representerer, sammen med Timbro, noe Norge mangler: et liberalkritisk tyngdepunkt på høyre fløy. Civita har ikke det intellektuelle motet og dristigheten, og går således glipp av hva det handler om. Kristin Clemet & Co utfordrer ikke den rådende ideologien, og blir derfor ikke selv utfordret. Da tror man alt er i den skjønneste orden.

Man får ingen advarsel. Behandlingen som Axess og redaktør Johan Lundberg fikk av Aftonbladets kulturredaktør, er oppsiktsvekkende: Defamasjon og deretter refusjon av hans tilsvarsrett.

Hvis man skulle brukt venstresidens jargong, ville jakten på islamofober blitt stemplet som maccartyisme. Nå er det ikke venstreradikale publikasjoner, men Aftonbladet som fører an.

Aftonbladets kulturredaktörer manipulerade recension för att svärta ned Axess

AV JOHAN LUNDBERG

När Andreas Malms bok «Hatet mot muslimer» kom ut för några veckor sedan förlänades den en uppmärksamhet värdig ett nobelpristagaralster. Det var långa förstadagsrecensioner i de flesta rikstäckande dagstidningarna. Boken lovordades av SVT:s utrikespolitiska expert Bo-Inge Andersson på SVT:s hemsida, och hyllades i Aftonbladet av tidningens religionshistoriska expert Torsten Kälvemark.

I den sistnämndes recension tas tidskriften Axess upp i ett referat, där Kälvemark öser beröm över Malms beskrivning av hur islamofobin numera finns företrädd även i etablerade svenska medier. Som ett exempel anför Kälvemark dansken Lars Hedegaards (tidigare chefredaktör för danska tidningen Information och med bakgrund i Nordiska ministerrådet) framträdande vid ett seminarium för ett antal år sedan i Avesta, arrangerat av Ax:son-Johnson-Stiftelsen som finansierar tidskriften Axess. Detta skulle enligt Malms och Kälvemarks guilt-by-association-logik alltså visa att islamofobin numera finns företrädd inte bara i det politiska spektrats utkanter.

Problemet är bara – som Kjell Häglund mycket riktigt påpekar i senaste numret av Journalisten – att Kälvemarks och Malms framställningar är tendentiöst tillrättalagda för att passa deras syften att utmåla Axess som en exponent för en rasism som de hävdar är på väg att leta sig in i etablerade svenska medier. Men Hedegaard har faktiskt aldrig skrivit i tidskriften Axess, varför man kan undra varför tidskriften överhuvudtaget nämns i recensionen. För det andra fick hans åsikter stå långt ifrån oemotsagda på det nämnda seminariet. Där deltog tvärtom en mängd internationella experter på Islam, däribland Tariq Ramadan, som Malm karakteriserar som Europas främste muslimske intellektuell, och Olivier Roy, som Malm i sin bok beskriver som världens främste islamolog.

När det gäller Hedegaard så intervjuades han i samband med sitt framträdande av Axess TV:s Thomas Gür, vilket varken Malm eller Kälvemark nämner, trots att programmet finns tillgängligt på Axess hemsida. Deras underlåtenhet att diskutera Gürs intervju är förståelig: Den från Turkiet härstammande programledaren och tillika medlemmen i Axess Magasins redaktionsråd ägnar nämligen programmets trettio minuter åt att systematiskt, på punkt efter punkt, pulverisera Hedegaards resonemang.

Frukterna av seminariet finns inte bara att ta del av i nämnda tv-program, utan även i antologin Den sekulära staten och islam i Europa (Atlantis förlag), vilken till skillnad från Malms bok inte förlänades vare sig förstadagsrecension eller någon annan recension i Aftonbladet. Detta alltså trots att boken (till skillnad från Malms osovrade citatsamling till bok) rymmer texter av några av världens främsta experter på Islam och därtill har som syfte att besvara den övergripande frågan (som uttrycks i bokens baksidestext): «Är islam ett hot mot det sekulära samhället, som somliga menar, eller är det snarare så att islams närvaro i ett demokratiskt, sekulärt samhälle kan gynna en världsomspännande sekularisering av islam?»

När jag ber att på Aftonbladets kultursidor få möjlighet att bemöta Kälvemarks beskrivning av redaktionen för Axess Magasin som ett gäng ljusskygga exponenter för islamofobi och för en nutida europeisk rasism som i hans artikel påstås leda tankarna till stämningarna under 1930-talet, så inträffar följande två saker.

Jag får av Åsa Linderborg svaret att man inte vill publicera mitt svar, då mitt resonemang (vilket till stora delar är samma text som står att läsa ovan) är «svamligt» och «grälsjukt». Och jag får mail från Torsten Kälvemark som säger sig vara ledsen över påståendena om Axess Magasin och Ax:son-Johnson-stiftelsen, vilka han hävdar inte var hans egna, utan införda av redaktionen utan hans medgivanden.

Som om detta inte vore nog, så publiceras några dagar senare en lång text av Andreas Malm, där han «försvarar» sig mot dem som kritiserat hans bok – vilka, nota bene, alltså aldrig fått komma till tals i Aftonbladet. Där har man ju bestämt sig för att bara låta den ena sidan i «debatten» göra sig hörd, för att – som Häglund så träffande uttrycker det – spela tennis mot en garageport! I artikeln fullföljer Malm icke desto mindre «Kälvemarks» angrepp på Ax:son Johnson-stiftelsen och Axess Magasin, nu med en rad fullkomligt osakliga uppgifter om temat i det senaste numret av tidskriften (nr 3, 2009), om «multikulturalismens utmaningar», där Malm genom en heltigenom tendensiös klipp- och klistra-teknik påstår sig i artiklarna finna en rad åsikter som i själva verket aldrig kommer till uttryck i tidskriften.

Jag kan inte påstå att jag är speciellt förvånad. Aftonbladet har under ett antal månader publicerat den ena osakliga uppgiften den andra den andra om Axess Magasin. Som exempel kan anföras två olika artiklar av Sinziana Ravini, som påstår helt påhittade saker om mig, som hon – när hon ställs mot väggen – inte kan belägga.

Att försöka få till stånd ett pluralistiskt samtal av den sort som ägde rum vid Engelsbergsseminariet i Avesta, där olika åsikter tilläts brytas mot varandra, och dit även revolutionära våldsivrare som Andreas Malm var välkomna, liksom enkelspåriga Islamkritiker som Hedegaard, är uppenbarligen inget för Aftonbladets kultursida. Där brännmärker man tvärtom i termer av rasism varje försök att bjuda in meningsmotståndare.

Mot denna bakgrund ser jag det som en komplimang att av Åsa Lindeborg bli beskriven som svamlig. Ty svammel kan man knappast anklaga Aftonbladets kultursida för numera. Där har Linderborg nu tagit det fulla kommandot med följd att det med några få undantag bara är heltigenom politiserade extremister som får komma till tals i en hårt skruvad envägskommunikation där en Hamas- och Hizbollahsympatisör som Andreas Malm bereds möjlighet att debattera med sig själv och där vi numera dagligdags får ta del av nya visdomsord av Mohamed Omar, ni vet islamisten som numera kajkar runt på olika bloggar tillsammans med högerextremister och uppdagar den ena sionistiska konspirationen efter den andra, när han inte beskriver homosexualitet som en av västvärldens allvarligaste sjukdomar.

I den mån som vi i etablerade svenska medier kan finna rasism som är på väg att bli rumsren, så handlar det paradoxalt nog om just denna sorts monomant malande debattörer som aldrig stuckit under stol med sina sympatier med islamofascistiska organisationer som Hamas och Hizbollah, vilka har regelrätt antisemitism på programmet (komplett med referat från falsariet «Sions vises protokoll») och vilkas kopplingar till tysk 30-talsnazism består av inget mindre än ett reellt samarbete med Adolf Hitler.

Åsa Linderborg själv har haft den goda smaken att i ett allt annat än svamligt debattinlägg nyligen utmåla familjen Bonniers som «ett demokratiproblem» i dagens Sverige. Även om det ligger en hel del i Linderborgs kritik av monopoliseringstendenserna inom media, kan man inte tycka annat än att det hade varit klädsamt om hennes värnanden om ett mer pluralistiskt och mer demokratiskt medielandskap hade tagit sin början med en storstädning framför den egna dörren.

När man ser hur Åsa Linderborg, som själv ger ut böcker på det LO-finansierade Atlas förlag, vägrar att i den LO-ägda tidningen Aftonbladet ta in kritiska synpunkter på Andreas Malms LO-finansierade bok, behöver man inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att förstå hur Linderborgs ideala medielandskap, utan Bonniers närvaro, skulle ta sig ut i praktiken.

Aftonbladets före detta chefredaktör Anders Gerdin har nyligen avslöjat LO-ledningens tendens att – till skillnad från familjen Bonnier – försöka styra och ställa över det opinionsbildande materialet på Aftonbladets ledar-, kultur-, och debattsidor (där man ville bli av med bångstyriga redaktörer som Lena Melin och Lotta Gröning). En mer passande mellanchef än Åsa Linderborg förefaller vara svår att uppbringa för de politiker som (likt de makthavare som Gerdin berättat om) inte vill se några meningsmotståndare göra sig hörda i debatten.

JOHAN LUNDBERG

Newsmill: