Kommentar

Mohamed Omar er en vellykket, integrert moderat svensk muslim. Han er en av opionsdannerne og får sine artikler publisert i avisene. Han forsvarte til og med Lars Vilks rondellhundtegninger. Nå har Omar skiftet syn. Han er blitt radikal islamist. Det forskrekker det opplyste Sverige.

Hvis en integrert, kompetent, deltagende svensk muslim går over til å benekte Holocaust og etterlyse en egyptisk Khomeini, hva er det da som skjer?

Mohamed Omar har sedan början av 90-talet ägnat sig åt poesi och kulturjournalistik och har bland annat tre uppmärksammade diktsamlingar bakom sig. Han är chefredaktör för tidskriften Minaret och har skrivit ett stort antal artiklar i de stora svenska dagstidningarna. För tillfället jobbar han på en biografi över profeten Muhammed som skall komma ut på Karneval förlag till hösten.

Omar har gjort sig känd som en så kallad moderat muslim som ofta fått kommentera extremistiska grupper i medierna. Dessa har han med emfas tagit avstånd från. Han har fördömt både Hamas och Hizbollah och när Lars Vilks ritade sina Muhammed-karikatyrer tänkte han ställa ut dem för att visa att alla muslimer inte reagerade på dem på samma sätt. Parallellt med detta har han bedrivit ett historiearbete där han har visat att islam faktiskt har en förankring även i Sverige.

Så kommer chocken.

I en artikel i Expressen (9 jan) under rubriken «Gaza har gjort mig radikal» redogör Omar för sin omvändelse. Där säger han att han efter Israels senaste anfall ändrat ståndpunkt i politiska frågor och numera betraktar sig som islamist. Hizbollah och Hamas framhåller han nu som politiska föredömen. Dessutom, säger han, behöver Egypten en ny Khomeini. En man som han betraktar som en stor förebild.


Gaza har gjort mig radikal

Förra veckan var första gången jag gick med i ett demonstrationståg mot Israel. I mitt hjärta har jag alltid varit emot Israels blodiga förtryck av palestinierna. Men jag har inte tagit steget till att verkligen engagera mig i frågan. Förrän nu. Det senaste blodbadet blev helt enkelt för mycket. Jag kände mig tvungen att öppet ta ställning. Men inte bara det. Jag bestämde mig för att stödja Hamas och Hizbollah – de islamiska motståndsrörelserna.

Den pågående massakern i Gaza är bara kulmen av 60 års etnisk rensning som Israel ägnat sig åt medan världssamfundet likgiltigt eller vanmäktigt tittat på. Demoniseringen av muslimer har varit en viktig del av Israels psykologiska krigföring under senare år eftersom man vet att källan till det sega motståndet mot USA och Israels koloniala företag är islam. Det är tron som ger dem att styrkan att kämpa. Det är tron som enar och leder dem. Propaganda mot islam, vilken spys ut av sionister såsom Ba’t Yeor, Ayaan Hirsi Ali, Wafa Sultan, Robert Spencer, Irshad Manji et consortes och som sedan sprids med fanatisk glöd genom neokonservativa nätverk visar att det ligger i deras intresse att underminera islam, förstöra synen på islam, ta bort sympatin för islam, skrämma människor för islam.
De har varit tämligen framgångsrika. Det är därför palestinierna inte får det stöd de borde ha. Folk går på skitsnacket om att muslimer hatar människor för att dessa har en annan tro eller livsstil. Att det är därför de skjuter raketer.
Mitt svar är tvärtom att bli mer muslim, det vill säga en politisk muslim. Jag vägrar att låta mig demoraliseras. Jag väljer i stället att radikaliseras.

Varje gång jag har skrivit en artikel som kritiserar islamismen, synen på religionen som vägledande för statsstyret, har jag applåderats av tidningsskribenter, tyckare och bloggare. Varför? Varje avpolitisering av religionen är nämligen ett framsteg för sionisterna. De vet att socialismen inte har en chans. Den är död i Mellanöstern. De vet att i stort sett alla ideologier som kommer från väst har komprometterats av krig, tortyr och ockupation. Islamismen är den enda ideologi som åtnjuter trovärdighet hos massorna. Och det är den enda ideologi som verkligen har chansen att störta de korrumperade och USA-finansierade despoterna.

Under dessa dagar har jag suttit helt knäckt framför tv-n och sett hur Israels masslakt på barn, kvinnor och gamla fortgår medan despoterna i arabvärlden mumlar, bortförklarar eller skyller på de förtryckta för att de gör motstånd. Några av dem, som Hosni Mubarak, är med stor sannolikhet medsvurna i komplotten mot Gazaborna.
Despoterna i arabvärlden fruktar Hamas eftersom de fruktar demokrati. Klyftan mellan folket och deras ledare, USA:s lakejer, vidgas för varje minut. Islam är en tro som kräver ställningstagande mot förtryck och orättvisor. Att vegetera och navelskåda är oförenligt med vad islam kräver av oss. Det är min insikt. Och det är därför jag blivit en radikal muslim.

Närhelst man har haft demokratiska val i Mellanöstern har islamistiska partier kommit till makten. FIS i Algeriet och Hamas i Palestina. Till och med i Irak, trots att det irakiska valet utfördes under amerikansk ockupation. Om demokratin skulle segra i Egypten skulle Muslimska brödraskapet ta över direkt. Vad som behövs i Egypten är en ledare av samma kaliber som iraniernas Khomeini. Han som 1979 ledde den triumferande resningen mot USA-agenten Reza Pahlavi. En sådan ledare skulle öppna Rafah-övergången och skicka in hjälp på en gång. Khomeini är en förebild för de islamiska motståndsrörelserna.

De muslimska länderna behöver enas i en federation eller union liknande EU eller USA. För att kunna försvara sina invånare mot kolonialism, exploatering och förtryck från Västvärlden. Därför ansluter jag mig till den världsvida islamistiska rörelsen och därför stöder jag nu Hamas, Hizbollah och Iran.
Jag är en radikal muslim. Och det säger jag med stolthet.

Mohamed Omar

Denne artikkelen og diskusjonene som fulgte på Omars blogg, gjorde at forfatteren Carina Rydberg grep til pennen i Dagens Nyheter: Överdos av islamism (2009-04-16)

Mohamed Omar har fått en otrevlig bloggsvans.

För några månader sedan fick jag höra talas om poeten Mohamed Omars plötsliga politiska omvändelse: Från att ha varit en så ka­llad moderat muslim, lämnade han i samband med Gazakriget sin tidigare position, och bekände sitt stöd till Hamas och Hizbollah. Han markerade även sitt stöd för den nuvarande iranska regimen.

Många upprördes och det talades om att Mohamed Omar inte längre skulle få yttra sig i exempelvis P 1.

Jag tyckte till att börja med att det var en överdriven reaktion. Även obekväma åsikter måste få ventileras; det har vi plats för i det här landet.

Men det stod snart klart för mig, att Omars nyfunna lojalitet inte begränsade sig till Hamas och den palestinska frågan, utan även rörde Darfurkonflikten, massakern i Kambodja, och Förintelsen.

Vad gäller Förintelsen, anser Omar att det krävs forskning på området. Vad för slags forskning som är nödvändig har han inte gått in på. Darfurkonflikten är, enligt Omar, en sionistisk komplott, iscensatt av CIA. Massakern i Kambodja har aldrig skett.

Gott så – i alla fall så länge det bara handlar om en enda svensk poet som fått i sig en överdos islamisk fundamentalism, och är i stort behov av avgiftning. Men det är inte riktigt så enkelt.

Omar har anhängare. Sedan hans politiska/religiösa omvändelse har hans bekantskapskrets på Facebook mer än fördubblats. Och hans blogg är populär. Där har Omar nyligen intervjuat Lasse Wilhelmson, enligt Omar khazarjude och övertygad antisionist. Omar betonar skillnaden mellan antisionism och antisemitism. Men när man läser intervjun och den påföljande diskussionen blir gränsen mellan antisionism och antisemitism alltmer luddig, för att till slut helt utplånas. Här talas det nämligen om utplåningen av Israel som den enda tänkbara lösningen på Palestinakonflikten. Förintelsen har över huvud taget aldrig ägt rum.

Fler och fler deltar i denna debatt. Jag är en av de få på bloggen som opponerar mig mot det ena argumentet vansinnigare än det andra.

När jag skriver detta har Omars intervju med Lasse Wilhelmson knappt 350 kommentarer på bloggen. En av dem lyder så här:

«En sak som sällan diskuteras är konsekvenserna när Tysklands infrastruktur i slutet av kriget föll samman, och det blev omöjligt att förse fångarna med näring så att de kunde hållas vid liv. Hädiska tanke, tänk om ’Förintelsen’ är till för att vi inte ska behöva ha dåligt samvete för att genom de allierades bombningar ha dödat judarna i lägren genom svält… «

Jag efterlyser Omars inställning i den pågående Förintelsediskussionen, och får vänta på svar. Till slut kommer det dock. Omar menar att jag är oseriös, och inte kan komma med «ett enda argument för att den sionistiska versionen av Förintelsen är sann».

En av Omars favoritbloggare är Oskorei, som i en intervju med Svenska nihilistsällskapet har sagt att han ser «Mussolini som en förebild».

Detta är vad som pågår i bloggosfären. Fram till nu har svenska medier låtsats att de här attityderna inte existerar. Tiga är guld, sägs det. Men inte i det här fallet. De antidemokratiska, historieförnekande, extremistiska krafterna får inte tillåtas att segra som de en gång i tiden gjorde.

Jag efterlyser fler som är redo att ta ställning för humanismen och respekten för människoliv.

Aftonbladets Jonas Landström bestemmer seg for å undersøke saken nærmere og avtaler et intervju med Omar.

Jag träffar Omar på Café Storken i Uppsala en solig morgon. När jag kommer är han redan där. Han sitter och samtalar med två vänner från Iran. Han pratar lågmält, ofta leende, sällan gestikulerande.

Vi inleder vårt samtal med att prata om samtiden och det mörker som sprider sig runt muslimerna. I sin nyutkomna bok Hatet mot muslimer beskriver Andreas Malm hur gruppen återkommande porträtteras som «hotet från öst» medan Sverigedemokraterna vinner alltfler röster. Samtidigt kan man på borgerliga ledarsidor läsa om islams våldsamma natur. Men Omar understryker att han inte låter sig skrämmas. Han är övertygad om att islam är framtiden för alla, inklusive svenskarna.

Menar du framtiden som i livet efter döden?

— Ja, Gud har inte diskriminerat svenskarna och bara gett islam till araberna. Utan Gud älskar också svenska folket och därför har han kallat dem genom sin profet Muhammed, frid vare med honom.

I din artikel skriver du att du valt att radikaliseras och att du numera bekänner dig till politisk islam. Vad menar du egentligen med det begreppet?

— Egentligen finns det inte radikal islam eller politisk islam. Det finns bara islam. Men eftersom begreppen lanseras nu av de som är emot att islam får politiskt inflytande, till exempel USA, har jag valt att ta ställning, strategiskt. Men egentligen skulle inte det behövas eftersom all islam är politisk. Titta bara på den moderata islam som västvärlden stödjer, den har ju också en agenda. Den går USA:s och Israels ärenden. Därför är moderata muslimer väldigt våldsamma; de stödjer ju till exempel USA:s invasion i Irak och Israels våld mot palestinierna. En radikal muslim däremot, är emot våldsdåd.

Men är inte Hamas självmordsattacker våldsdåd?

— Det är våldsdåd men det är samtidigt försvar. När man försvarar sitt land är det en annan sak. Själv stödjer jag Hamas till hundra procent, nej förresten, till två hundra procent. Dock tycker jag inte att det är bra att man dödar oskyldiga. Det är mot islam, mot sharia. Men samtidigt, det är collateral damage.

«Collateral damage»?

— Ja, precis. Det är sådant man får ta. Dessutom gör ju Israel betydligt mer collateral damage trots att de har effektiva precisionsvapen.

På din Facebook-sida är du medlem i gruppen Richard Williamson. Denne katolske präst har ju bland annat sagt att han inte tror att förintelsen har ägt rum och att gaskamrarna är ett påhitt. Hur förhåller du dig till det?

— Han har inte förnekat förintelsen utan bara sagt att det inte funnits några gaskammare. Om det har jag ingen åsikt. Däremot tycker jag att han har rätt att uttrycka sin åsikt. Jag menar, han är ju inte antisemit, han dyrkar ju en jude som heter Jesus.

För oss muslimer är antisemitismen fullkomligt förkastlig. Vi anser att judendomen har ett gudomligt ursprung även om vissa saker är uppfunna av människor. Det är därför mot islam att avsky judar.

Vad tycker du om Andreas Malms bok «Hatet mot muslimer»?

— Andreas Malm är en person som jag inte gillar alls. Han kommer och säger att det finns en progressiv islam och en reaktionär islam och att han stödjer den progressiva som överensstämmer med hans socialistiska idéer. Detta är fullkomligt förkastligt, det finns ingen progressiv och reaktionär islam utan islam är en. Och den har kommit för att hjälpa västvärlden ur den här situationen, ur feminismen och homosexualiteten och andra sjukdomar. Islam är botemedlet. Vad Andreas Malm vill är att islam ska sjunka ner i krisen, i det sjuka västerlandet och bli nedsmutsat. Det kan jag absolut inte acceptera.

Det här låter nykolonialt i mina öron.

— Men det är inte kolonialt för kolonialism handlar om tvång och islam har ingenting med tvång att göra. Istället handlar det om ett ödmjukt tjänande. Vi är ett slags ambassadörer åt islam och i Sverige innebär det att vara en god medborgare, att arbeta hårt och att vara vänlig. På det sättet kommer människor att inse islams sanning.

Slutligen: har du några kommentarer till Carina Rydbergs debattinlägg?

— Jag tycker att det var lite tramsigt. Hon kom inte med något konkret utan gav bara en katalog över otillåtna och förbjudna åsikter. Hon har ju vinden i ryggen, eftersom hennes åsikter representeras av makthavarna i Sverige. Det här kommer ju bara att hjälpa henne att få ytterligare stipendier och pengar. Själv har jag kommit till det stadiet då jag inte bryr mig om den här världen, om jag får stipendier eller annat. Det är irrelevant för mig. Det enda som betyder något är om det jag gör är rätt och om jag sen blir hatad för det spelar det ingen roll. Så jag känner lite medlidande för henne. Att hon är kvar i ett stadium som jag har lämnat.

«Islam är botemedlet»
Rasmus Landström träffar Mohamed Omar och pratar om fundamentalism, antisemitism och västerlandet