Feature

Den svenske «forfatter og islamist» Mohamed Omar fortsetter sitt oppgjør med det liberale Sverige. Omar svingte i løpet av noen uker i januar fra å være en respektert og hyppig benyttet moderat muslim til å bli en hundre prosent islamist. Han legger ikke skjul på det heller. Avvisningen av dagens liberale samfunn er total. Interessant nok avviser ikke Omar bare motstandere som står lengst fra ham politisk, han er like hånlig mot radikale stemmer som Andreas Malm som nylig har skrevet en bok om islamofobi. Hvis Vesten står for dobbeltmoral så gjelder det ikke minst de liberale som ønsker å holde seg inne med alle og holde dialog. Jonas Gahr Støre hadde neppe overlevd et møte med Omar.

Nå tar han i en artikkel i Aftonbladet et oppgjør med Svenske P.E.N, fordi organisasjonen aldri forsvarer islamister som er kastet i fengsel for sine meninger.

Det er spesielt at Omar ikke legger skjul på sin sympati for David Irving og hans like: de blir også forfulgt for sine meninger, og Omar har tydelig sans for disse meningene. Han bruker også Huntingtons begrep «sivilisasjonenes krig» uten å blunke, og tar det åpenbart for gitt.

Nu lämnar jag Svenska Pen
Runtom i den muslimska världen sitter politiska fångar inspärrade. De torteras, förnedras, avrättas utan rättegång. Många av dem är islamister. Författare och journalister.

I Sverige finns det en organisation, Svenska Pen, vars mål uppges vara just att skydda och stödja förföljda författare och journalister. Hittills har de inte tagit sig an deras fall. Och de kommer förmodligen aldrig att göra det heller. De har nämligen fel sorts åsikter.

Men inte nog med det. Mitt i Europa sitter skrivande människor inlåsta för sina åsikter. Revisionister som Horst Mahler och David Irving vilka betvivlar den officiella historieskrivningen om Förintelsen. Håller vi med dem? Det är en annan sak. Våra pompösa slogans om tolerans tycks kunna plockas fram vid behov, som när man ska smutskasta islam.

Så fort det talas om en muslimsk författare, så är det underförstått en dissident, en ex-muslim, en «islamkritiker», en exilförfattare som söker skydd i väst. Den som endast läser västerländska tidningar kommer att tro att nästan alla författare från den muslimska världen är «islamkritikiska» på något vis.

Anledningen till att dessa författare gjorts stora i väst, att de ges ut, får priser, recenseras, är dock ofta inte deras estetiska meriter, utan deras åsikter. De är författare som faller oss i smaken eftersom de går på tvären med islam. Sådana som uppmanar till «självkritik», men okritiskt anammar västerländska, liberala dogmer.

Sanningen är dock att de allra flesta intellektuella i den muslimska världen är islamister, det vill säga de kritiserar sina regimer och sin kultur, utifrån ett islamiskt perspektiv. Detta faktum lyser som sagt helt med sin frånvaro i svensk press, i vars spalter man får uppfattningen att alla intellektuella muslimer är av samma typ som Salman Rushdie.

Den 15 november varje år anordnar Pen «Fängslade författares dag» då man samlar in pengar som stöd till fängslade författare. Det här året skall insamlingen gå till David Irving … Nej, jag skojar, det är klart att den ska gå till en Ayyan Hirsi Ali-typ, vår allierade i civilisationernas krig.

Tucholskypriset är ett stipendium som Pen delar ut till «en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller journalist». När jag tittar på listan över pristagare finner jag inget överraskande. «Muslimerna» är antingen «ex-muslimer» eller «islamkritiker». Detta trots att det finns en hel skara islamister som förföljs för sina åsikter av västvänliga, pro-israeliska så kallade «moderata» regimer.

Palestiniern Samir El-Youssef, som fick priset 2005, är en «självhatande arab» och sekularist, som kampanjar för att lägga ner bojkotten mot Israel och hyllas i diverse sionistiska publikationer.

Det är tydligt, vid endast en ytlig betraktelse, att Svenska Pen inte är en organisation som värnar yttrandefriheten utan en organisation som värnar vissa värderingar. Pen har tagit ställning i civilisationernas krig, «våra» dissidenter, till exempel revisionister, skall låsas in, «deras» dissidenter, till exempel «islamkritiker», skall belönas, ges skydd och status. Såsom i alla andra krig, är desertörer från fiendesidan, eftertraktade troféer. De höjer moralen hos de egna och demoraliserar förhoppningsvis dem man bekämpar.

Yttrandefrihetsivrandet är bara en täckmantel för ett annat, överordnat uppdrag, nämligen den västerländska, liberala kulturens hegemoni. Det är endast Västs vänner som är värda vår sympati och våra stödkampanjer. Gott så. Men var åtminstone ärliga.

Svenska Pen borde öppet bekänna att de försvarar och främjar vissa, låt oss, på grund av utrymmesbrist, kalla det «västerländska värderingar», och engagerat bekämpar andra värderingar. I stället för att hyckla om att man står för yttrandefriheten i sig.

Härmed kungör jag att jag går ut Svenska Pen, en liberalimperialistisk, pro-sionistisk och anti-islamisk organisation. Jag har ingenting där att göra, jag är en av avhopparna från väst, inte till väst. Och som sådan befinner jag mig på andra sidan i Pens civilisationskrig.

Och med «väst» menar jag inte det gamla Europa, som jag har stor respekt för, utan den nya liberala och sekulära kulturen.