Nytt

Den liberale muslimen Mohamed Omars omvendelse til en radikal islam, har skapt rystelser i det kulturelle etablissementet i Sverige. Ikke minst fordi Omar ikke legger skjul på at han deler en del synspunkter som forbindes med revisjonister på ytterste høyre fløy: han tviler på Holocaust, han anser Pol Pots folkemord for å være tøv og tviler på massakrene i Darfur. Likevel slipper han til i svenske medier.

Presten Mikael Mogren skrev bok sammen med Omar om religiøs dialog. Nå er vennskapet brutt.

Under förra året författade de gemensamt boken «Vem är du?». Det var ett samtal om vikten av religionsdialog mellan muslimer och kristna, och hade sitt ursprung i en mejlkonversation mellan de två författarna. Men efter de senaste månadernas uttalanden från Omar har de forna vännerna sagt upp kontakten.-Det är en sorg, säger Mikael Mogren.Mohamed Omar har på senare tid hävdat att det var betydligt färre än sex miljoner judar som dog under Förintelsen, att terroristdådet under elfte september 2001 i själva verket var ett attentat skapat av USA, att folkmordet i Kambodja aldrig ägt rum, att det inte pågått en massaker i Darfur.»Hånfullt mot dem som dött»-Det är urdumt. Och hånfullt mot alla dem som dött i de här konflikterna. Jag har åkt med ungdomar till koncentrationsläger, och att sedan behöva lyssna till sådant här. Det är förfärligt, säger Mikael Mogren, som just nu är i Genève för att samtala om religionsdialog.


Mogren bryter med Omar

De skrev bok om religionsdialog ihop – nu förnekar Mohamed Omar Förintelsen

Men Omar mangler ikke forsvarere. Noen er raddiser som forsvarer ham med de gamle flosklene, i det Schibsted-eide Aftonbladet:

Poeten Mohamed Omar kommer ut som en radikal islamist som stöttar Hamas och kultur-Sverige är i chock. Irans president säger att Israel är en rasistisk stat och västvärldens ledare lämnar salen i protest. Jag delar nog inte så många av vare sig Omars eller Ahmadinejads åsikter, men just nu har jag lättare att förlika mig med dem än med de självhögtidliga motreaktionerna.

Det som förenar fallet Omar och fallet Ahmadinejad är att de synliggör det hycklande och imperialistiska i en viss typ av västerländsk «tolerans». Ett nyckelord är «dialog» – det dök till exempel upp i Elisabeth Hjorths kritiska kommentar om Omar i Expressen (22 april). Ett annat «förståelse» – som Carina Rydberg vurmade för i Aftonbladet (21 april). Fina ord, bra grejer. Fast bra för vem? Dialog på vems villkor?

Omar «borde ägna sin tid åt att verka för större förståelse av Islam – i stället för tvärtom» skriver Rydberg. Som om Omar var muslim inte för att han hyser en viss tro, utan för att göra sig förstådd och bli klappad på huvudet på svenska kultursidor, eller för att promota den palestinska saken i Sverige. Och som om den saken tjänades bäst genom att dess företrädare anpassar sin hållning till en svensk mysliberalistisk sturmarkhumanism. Dessvärre är Rydbergs imperialistiska hållning, dold bakom en fasad av Palestinasympati, paradigmatisk. När västländerna tågar ut ur konferenssalen i Genève är logiken densamma: nu ska vi ha en dialog om rasism. Så här ska ni säga. Och om ni säger si har vi bestämt i förväg att vi går ut. Dis is wått vi in Swiden kål tolerans. Dialåg.

av Anders Johansson

Västerländska «toleransen» är bara hyckleri
Det handlar om makt

Latterliggjøringen av toleransen er et stalinistisk-mafiøst knep, og se om det ikke virker fortsatt. Nå er det ikke de høyreorienterte som skal tas, de er det ikke særlig mange av i Sverige. Man går i stedet løs på liberale, tolerante stemmer og henger de ut som hyklere. Når en respektert muslim svinger over til Hamas og Hizbollah er han selvsagt i sin fulle rett. Det er borgerskapet det er noe fel på. Dette spillet drev Svarte pantere i USA, og arabiske militante for mange år siden. Nå spilles det om igjen, og Aftonbladet holder seg med skribenter som hyller sceneskiftet. Det gir assosiasjoner til Lars Norén som forvandlet seg fra å lage dramatiske teaterstykker om familierelasjoner, til å iscenesette et stykke der fengslede nynazister spilte seg selv. En av dem var en politimorder.

Det finnes dem som protesterer, og de som ser klarest hvor det bærer hen er selv nysvensker:

När poeten Mohamed Omar kom ut som «radikal islamist» trodde jag i min enfald att han – efter att ha visat stöd för Irans dikatur och extremistiska Hamas – skulle hamna i kylan. Omar själv trodde att han skulle tystas av «Israels advokater».

Yeah right. Sedan dess har Omar fått låna megafoner till höger och vänster: av Aktuellt, tv-programmet Existens, Skånska dagbladet och senast Aftonbladet Kultur.

Detta trots tvivelaktiga kommentarer om Förintelsen, folkmordet i Darfur och massakern i Kambodja.

Detta trots föraktfulla kommentarer om exiliranier som «berikar sig på svenska bidragspengar».

Detta trots kommentar om bloggaren Oskorei, skribent för Nationaldemokraternas (!) partitidning, som Omar anser vara «klartänkt och kunnig»!

Vissa säger att obekväma åsikter måste få ventileras, men hur ofta anser de att en nationaldemokrats obekväma åsikter ska luftas i media? Vi har yttrandefrihet, men media har också vissa gränser gällande moralisk kompass och intellektuell hederlighet.

Läste en artikel i Aftonbladet Kultur, bara två dagar efter att Omar i samma tidning hade kallat feminism och homosexualitet för «sjukdomar». Skribenten hade «lättare att förlika» sig med Ahmadinejad (!) och Omar än författaren Carina Rydergs reaktion – hon hade kritiserat Omar veckan innan – som han kallade «imperialistisk».

Man baxnar: Carina Rydberg förtjänar alltså mer kritik än Ahmadinejad som låter folk hängas från lyftkran på offentlig plats!

Jag är förbannat trött på denna konstanta motvilja att reagera mot islamism. Nog är nog. Nyligen diskuterade FN på fullt allvar ett förslag som skulle förbjuda islamkritik. Jag vägrar låta mörkermäns propaganda stå oemotsagd.

Omar blev radikal islamist. Jag får väl bli islamofob.

Nej, inte muslimofob. Fördomar och oschyst beteende mot muslimer är absolut förkastligt. Och jag har fortfarande noll sympati för SD och dess värderingar.

Men ja, jag anser islam vara en anstötlig ideologi och ja, jag är rädd för effekterna den har på samhället… alla samhällen. Så jag antar att «islamofob» i ordets logiska betydelse är den rätta termen.

Jag har under lång tid låtit detta ämne vara, men nu är det dags att ta bladet från munnen och inte backa för någon kontrovers. Precis som sina abrahamitiska föregångare platsar inte islam på 2000-talet. För varje intervju som görs med Omar och varje gång en svensk kulturskribent ser mellan fingrarna på islamismens brott kommer jag – utan hat och med argument – berätta varför islam är en föråldrad ideologi som världen skulle må bättre utan.

Har du problem med det? Mejla inte mig: Mohamed Omar made me do it.

Omar har gjort mig til islamofob av Nima Dervish