Sakset/Fra hofta

– Etter terrorangrepet 11. september 2001 begynte en del muslimer å reagere mot fundamentalistenes innflytelse, og forsøkte å advare både journalister, politikere og myndigheter. Men ingen hørte på dem fordi de var redde for å bli stemplet som islamofober. Denne redselen ble utnyttet av de ekstreme kreftene og de begynte å undertrykke andre muslimer som ikke vil leve i tråd med deres strenge islam-tolkning. Det er på høy tid å mobilisere mot islamismen, skriver Nalin Pekgul hos Newsmill.

Nalin Pekgul er ordfører for det Sosialdemokratiske kvinneforbundet, og hennes familie var blant de første politiske flyktningene som kom til Tensta i Sverige fra Kurdistan i 1980. På den tiden hadde 47,5 prosent av befolkningen i Tensta annen etnisk bakgrunn enn svensk. I dag har over 80 prosent av befolkningen innvandrerbakgrunn.

Men på 80-tallet hadde ikke religion noen betydning for den enkeltes identitet, skriver Pekgul, og gir to eksempler på kontrasten mellom Tensta da og nå:

Det första exemplet är när min lillasyster vid fem års ålder började på lekis. En kurdisk stödlärare talade då om för mina föräldrar vad lucia var för någonting och att de skulle köpa en vit klänning till min lillasyster. Jag minns än idag hur vi sprang runt med vår dåliga svenska och försökte hitta ett lucialinne. Det var aldrig tal om att hon inte skulle vara med för att det betraktades som en kristen sed.

25 år senare när min egen dotter gick på förskolan i Tensta fick vi ett brev där det stod att om du accepterar att ditt barn är med på luciafirande är du välkommen till förskolan kl 14.30.

Ett annat exempel var när min syster började skolan och vi fick hem en lapp där lärarna frågade om hon fick äta fläskkött. Det blev en livlig diskussion hemma för min mamma som är djupt troende tyckte inte att hon skulle äta griskött. Min pappa som aldrig har brytt sig om någon religion ansåg att föräldrar inte skulle tvinga barnen att leva efter religiösa regler. Som en kompromiss föreslog min mamma att min pappa skulle skriva att min syster får ont i magen om hon äter grisskött. Då skrev pappa: »Flickans mamma får ont i magen om dottern äter grisskött».

Efter 25 år när min son började skolan hade han ätit griskött när det serverades i skolmatatsalen trots att han visste att vi inte åt fläskkött hemma för att vi var muslimer. Reaktionerna från andra muslimska barnen blev starka. De skrämde honom med att han skulle brinna i helvetet, vilket han verkligen trodde på.

Hur kunde det bli så här?

Pekgul mener det er slående hvor lite kunnskap europeiske politikere har om den globale utviklingen i islam, og hvordan den påvirker Europa. Den unge generasjonen vet for eksempel ingenting om hvor nervøse wahabister i Saudi-Arabia ble av at Khomeini gjennomførte den shiitiske revolusjonen i Iran og gjorde krav på å være islams sentrum. Wahabistenes mottrekk ble å pumpe inn millioner av kroner i den religiøse propagandaen i Europa. Imamer fra Tyrkia og Nordafrika som virket blant tyrkere og arabere i Tyskland, Nederland og Frankrike bidro til wahabistenes anstrengelser ved å bygge opp sterke organisasjoner i de aktuelle landene, for så å kreve at samfunnet skulle tilpasse seg deres levemåte:

1989 kom tre flickor till skolan i sjal i den invandrartäta staden Creil i Frankrike vilket ledde till stora konflikter. I Sverige valde vi tolerans istället för förbud. Men nu har vi samma laddade stämning kring niqab. Exempelen visar hur Wahhabisterna testar gränserna.

Efter den 11 september började många européer betrakta muslimer som självmordbombare som är beredda att offra allt och alla för sin tro. Följden blev att muslimer diskriminerades och behandlas illa. Detta ledde i sin tur till en motreaktion från ansvariga politiker, inte minst i Sverige.

När muslimska organisationer tog kontakt med svenska politiker och myndigheter var de tillmötesgående eftersom de var mycket angelägna att visa att muslimerna tillhörde det svenska samhället lika väl som alla andra som lever här. Problemet var bara att de strikt religiösa organisationer som tog kontakt inte representerade den stora majoriteten av muslimerna i Sverige. Politikernas försök till dialog bidrog på så sätt till att stärka de fundamentalistiska krafterna bland de svenska muslimerna. Här visar sig också politikernas och myndigheternas okunskap om islam.

Redan före den 11 september hade de som stod för den fundamentalistiska tolkningen av islam ökat sitt inflytande i de svenska förorterna. Efter den 11 september började en del muslimer reagera mot fundamentalisternas inflytande och försökte varna både journalister, politiker och myndigheter men ingen lyssnade på dem för att de var rädda att stämplas som islamofober. Denna rädsla utnyttjades av de extrema krafterna och de började förtrycka andra muslimer som inte ville leva enligt deras stränga tolkning av islam.

Den religiøse innflytelsen over Sveriges muslimer kom til å øke av to hendelser som ved første øyekast ikke synes å ha noen sammenheng med religion, fortsetter Pekgul. Den enee er parabolantennenes inntok i svenske forsteder. Den andre er friskole-reformen som åpnet muligheter for å starte friskoler på religiøst grunnlag.

När min pappa fyllde 50 år 1993 fick han en parabolantenn i present av sina bröder. Då övergav han Rapport och Aktuellt för turkiska och kurdiska nyhetssändningar. Från mitten av 1990-talet slutade allt fler invandrarfamiljer i Tensta att se på svensk TV. Barn som lämnar skolan nu för tiden vet ytterst lite om vad som händer i det svenska samhället. Även kunskaperna i svenska har försämrats. Jag behöver inte gå längre än till min egen pappa för att märka det.

Redan före parabolantennerna var det ett problem för barnen att föräldrarna visste för lite om det svenska samhället. De hade svårt att delta i barnens skolarbete. Nu har klyftan blivit ännu större. För de barn som skickas till muslimska friskolor försvagas anknytningen till det svenska samhället drastiskt. Vårdnadsbidraget kommer att ytterligare förstärka denna separation.

År 2005 råkade jag i en intervju säga att jag funderade på att flytta från Tensta eftersom jag trodde att fundamentalisterna hade fått med sig majoriteten av den muslimska befolkningen och jag tyckte det var obehagligt. Men efter intervjun mötte jag många människor som sade att de inte heller ville ha det så här och att vi borde agera tillsammans.

Det började uppstå möten över etniska gränser.

Vi började med att ha små seminarier i olika föreningar kring identitet, trygghet och islam. På seminarierna insåg vi att dessa frågor engagerade folk. Detta var upprinnelsen till att föreningen Tensta Träff startade sina seminarier om Islam och Europa för ett år sedan.

Vi har lärt oss mycket på vägen.

En del som kommer till seminarierna är djupt troende och traditionella i levnadssätt och klädsel. De säger till oss som bryter mot deras traditioner att vi kommer att brinna i helvetet, men de är klara över att det är gud som fäller domen och själva tänker de tålmodigt vänta till domedagen. De upplyser sina medmänniskor om sin tro av omsorg för dem. Jag kallar dem konservativa eller traditionalister.

Fundamentalisterna skiljer sig från de konservativa genom att de inte är beredda att kompromissa med det omgivande samhället. De vill leva till punkt och pricka efter vad som står i religiösa texter utan att anpassa tolkningen till tid och plats. De är förmodligen beredda att sätta religiösa texter före lagen. De kräver därför extremt stor acceptans av det omgivande samhället för sitt sätt att leva.

Det finns också en tredje grupp som liksom fundamentalisterna säger sig vara djupt troende och talar om straff men utan att ta efter fundamentalisternas levnadssätt. En del kan vara integrerade och ha fina jobb. Men de är otåliga och tänker inte invänta domedagen. De vill att guds rike ska förverkligas redan på jorden. Samhället ska styras enligt deras egen tolkning av Islam och de arbetar aktivt för att åstadkomma detta. Hatet mot de västerländska demokratierna och deras livsstil är drivkraften, inte deras religiösa tro. Jag kallar dem islamister.

Islamistene arbeider hardt for å virkeliggjøre sine visjoner og benytter seg av alle metoder for verve nye tilhengere. Dette gjør de blant annet ved å infiltrere ulike politiske partier, trakassere kvinner for deres klesvalg og ved å forsøke å hindre offentlige debatter om islam som de ikke selv kan styre.

Sedan finns den stora majoriteten av muslimer som ber ibland och går till moskén ett par gånger om året vid de stora högtiderna och avhåller sig från fläskkött och alkohol. De betraktar sig som muslimer utan att religionen för den skull dominerar deras vardag. Det är bland dessa som islamisterna hoppas finna nya anhängare.

De konservativa kan visserligen också lockas av islamister och t ex skicka sina barn till deras skolor men de är ofta så pass trygga i sin tro att de inte behöver någon vägledning av nya ledare. Många av de konservativa anser dessutom att islamisterna är för radikala i sin tolkning av islam.

Islamisterna vänder sig med framgång till föräldrar som oroas av dåliga skolresultat, arbetslöshet och kriminalitet i närområdet. Föräldrar som själva har dålig kontakt med det svenska samhället upplever det samhälle de lever i som ohanterbart och smått kaotiskt. Islamisterna erbjuder en lösning: håll er till vår gemenskap, skicka barnen till våra skolor, lev muslimskt och låt oss kämpa för ett muslimskt präglat samhälle. Då blir barnen trygga och lyder sina föräldrar.

Islamisterna vänder sig också med framgång till ungdomar från familjer som inte lever särskilt religiöst men där föräldrarna har svag ställning i det svenska samhället och kanske drömmer sig till tillbaka till ett annat land och en annan tid.

Föräldrarnas drömmar känns inte relevanta för ungdomarna som samtidigt känner sig osäkra på sin egen ställning i det svenska samhället. Islamisterna erbjuder identitet och gemenskap även till dem. Som ett uppror mot de religiöst ljumma föräldrarna kan ungdomarna studera islam och bli kunnigare och strängare muslimer än vad deras föräldrar någonsin har velat vara.

Under mina 30 år i Tensta har jag först upplevt hur starkt den etniska tillhörigheten var varefter den religiösa identiteten tog över och etniciteten kom att betyda allt mindre. Men ur problemen kring religiös extremism och islamism kan vi också se något positivt växa fram. Människor från olika religiösa och etniska tillhörigheter samlas kring gemensamma värden som demokrati och tolerans. Det är härligt att höra hur både kurder och turkar, med tanke på deras historiska motsättningar, nu säger att det inte spelar någon roll om den som står på en valsedel är en turk eller en kurd bara han eller hon inte är islamist.

Vem hade för 15 år sedan kunnat ana att kurder, turkar, iranier, araber, pakistanier och bengaler skulle stå sida vid sida och bekämpa de religiösa extremisternas kontroll av hur folk lever sina liv?

Här behöver de stöd av samhällets företrädare. Därför är jag glad att Mona Sahlin i sitt tal på Folk och Försvar i Sälen slog fast att:

«Europa måste stå fast mot extremister och mot fundamentalister oavsett vilket slag de är.»

Nalin Pekgul Vi demokrater måste mobilisera mot islamismen. Teksten er en tale Pekgul holdt på Folk och Försvars konferanse i Sälen.