Gjesteskribent

Av Aje Carlbom, socialantropolog

I många år har det funnits idéer i Sverige om att det mångkulturella samhället är oproblematiskt. Men debatten om slöjan visar att det idag finns värderingsskillnader i befolkningen som inte är möjliga att överbrygga. Hur mycket muslimer än försöker förklara sina ståndpunkter möter de – och kommer de att möta – en oförstående majoritetsbefolkning. Detta har varken med islamofobi eller rasism att göra. Skillnaderna i uppfattning bygger i grund och botten på två olika och diametralt motsatta synsätt på vad som är ett moraliskt godtagbart levnadssätt.

Att det är muslimer som ständigt råkar i hetluften beror på att ingen annan befolkning insisterar på att deras speciella livsstil ska utgöra en offentlig ordning. För många muslimer, i särskilt hög utsträckning för islamister, betraktas islam som ett system som ska styra «allt». Individens tänkande ska präglas av islam, ekonomin ska underordnas islam, sociala relationer ska organiseras enligt islam, människors sexliv ska bestämmas av islam etcetera. Rättroende muslimer och islamister betraktar det som sin religiösa plikt att arbeta för att överbrygga klyftan mellan det privata och det offentliga. De är djupt missnöjda med den svenska ordningen där religion betraktas som en privat angelägenhet.

Det är vanligt att muslimska kvinnor jämför bärandet av slöja med nunnors dok för att jämställa praktiken att dölja håret. Jämförelsen haltar. Nunnor har tagit konsekvenserna av sin starka gudstro och valt att placera sig i samhällets periferi. De gör inte anspråk på att alla andra ska acceptera eller tycka om dem eller deras religiösa idéer. Tack vare att de marginaliserat sig själva rumsligt i kloster där de sköter sina egna angelägenheter har de också erhållit acceptans i det dominerande sekulariserade samhället. Samma sak gäller egentligen för alla kyrkor och kristna sekter med avvikande uppfattningar i förhållande till majoritetssamhället. Det är bara muslimer som ställer krav på att särbehandlas i offentliga sammanhang.

I ett liberalt samhälle av svensk typ är det svårt att på ett självklart sätt förorda förbud av slöja, vare sig vi talar om niqab eller andra modeller. Vi tillåter ju trots allt en mängd märkliga klädesplagg i ett modernt samhälle. Vi ska däremot vara beredda på att ta konsekvenserna av en hög invandring från muslimska länder och av att islam har etablerats i landet. Priset den svenska nationalstaten betalar för detta är en uppdelning av samhället i etniska och religiösa enklaver utan kontakt med det dominerande samhället. Slöjan är i det här sammanhanget en markör som visar hur svårt det är att förena islamiska värden med det levnadssätt som etablerats av majoritetsbefolkningen. Muslimer praktiserar en genusordning flertalet svenskar ser som tillhörande en förgången tid. Förtryckta eller inte, för moderna människor är det naturligtvis absurt att kvinnor inte kan visa håret för främmande män eller täcker ansiktet med mask.

Dessvärre är det svårt att se en lösning på det här dilemmat. Muslimska kvinnor, iklädda niqab eller vanlig slöja, kommer att få det mycket svårt att bli accepterade på arbetsplatser som har att göra med utbildning eller socialisation av infödda sekulariserade barn. Det är en sak att köra buss eller att arbeta i serviceyrken där man har opersonliga kontakter med kunder som kommer och går. En annan sak är det att ta hand om andras barn i förskolan eller grundskolan. Det är arbeten som innebär att man blir en del av barnets socialisationsprocess och i de allra flesta fall vill föräldrar att deras barn ska tas om hand av dagis- och skolpersonal som liknar dem själva.

Vi kan givetvis hävda att alla föräldrar bör vara så storsinta och toleranta att det inte spelar någon roll vem som uppfostrar barnen när de står utanför föräldrarnas kontroll. Men det är en orealistisk tanke. När allt kommer omkring vill vi att våra egna barn ska uppfostras enligt de värderingar vi själva omhuldar. Jag har mycket svårt att se hur slöjbeklädda muslimska kvinnor (särskilt om de bär niqab) ska kunna vinna acceptans på arbetsplatser där infödda svenskar är i majoritet. Risken med att anställa kvinnor som bär slöja i yrken som har att göra med icke-muslimska barn är att föräldrar flyttar barnen till andra institutioner för att de inte sympatiserar med islamiska värderingar.

Även muslimer är tveksamma till att överlåta sina barn helt och hållet till sekulariserad dagis- eller skolpersonal. Islamister i moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm anser att muslimska barn riskerar att få en negativ «karaktärsutveckling» om de exponeras alltför mycket för svensk kultur. Därför har de i många år fört fram idéer som går ut på att de muslimska barnen ska separeras från icke-muslimska barn. De vill att det ska byggas upp islamiska daghem och skolor och att religiöst kunniga personer ska undervisa i hemspråk. Det ligger närmare till hands för Leila Mahmoud och Alia Khalifa att söka arbete inom en sådan miljö där det finns muslimer som förstår dem och kanske till och med sympatiserar med deras konservativa hållning.

Ideologiskt kan det låta förträffligt med ett samhälle präglat av etnisk, kulturell och religiös mångfald. I praktiken är det dock förenat med stora svårigheter att få till stånd en känsla av tillit mellan medborgare som lever inom olika värderingssystem. Muslimer, särskilt extremistiskt tänkande muslimer, visar på pluralismens dilemma när de utmanar offentligheten med förhållningssätt som, vågar jag påstå, det stora flertalet infödda svenskar känner antipati för. För egen del tror jag inte att det är möjligt att förena de olika synsätten, motsatta varandra som de är. Därför kommer vi att vara tvungna att acceptera framväxten av allt tydligare «samhällen i samhället». Det kommer i sin tur att försvåra möjligheten för muslimska barn att bli delaktiga i samhället på samma villkor som andra barn.

Aje Carlbom er sosialantropolog ved Malmö høyskole og tok doktorgrad på muslimsk liv i Rosengård.

Artikkelen «Svenskar och muslimer kommer aldrig att komma överens om slöjan» ble opprinnelig publisert 8. oktober 2009 på nettsiden Newsmill.se, og er gjengitt i sin helhet med forfatterens vennlige tillatelse.