Kommentar

Mohamed Omar var kjent som en vellykket, integrert og moderat svensk muslim. Han var en av Sveriges opinionsdannere, og fikk ofte publisert artikler i svenske medier. Men i januar i år endret Omar etter eget utsagn synet på tilværelsen som en følge av krigen på Gaza, og fremsto deretter i offentligheten som en nyomvendt, radikal islamist.

Hva skjer når en integrert, kompetent og deltagende svensk muslim går over til å benekte Holocaust, engasjere seg i konspirasjonsteorier og å etterlyse en egyptisk Khomeini?

Jo, da blir man brått intervjuet av det høyreekstreme nettmagasinet «Nationell», og dessuten invitert til Sveriges Television (SVT) for å kommentere situasjonen rundt valget i Iran.

– Det har vært en travel uke for Mohamed Omar, skriver Paulina Neuding i Svenska Dagbladet:

På frågan hur han länge kunde bära på sin radikalism i tysthet svarar Omar: «Jag hade muslimska vänner som visste det, och de var inte så fördömande, de var mer förstående. Jag har alltid gått i moskén och rört mig bland muslimer, haft muslimska vänner och rådgivare osv. ’Vi förstår, Mohamed, du kan inte göra mer än så här. Det är judarna som kontrollerar medierna, vi vet att du inte kan skriva vad du vill.’ De förstod.»

Dagen innan publicerade Omar en intervju med Ahmed Rami, grundare av antisemitiska Radio islam och själv dömd för hets mot folkgrupp, på sin blogg. Förutom att tala om «Förintelsemyten» säger Rami: «Jag betraktar Hitlers rörelse som en intifada mot den judiska makten i Tyskland. Hitler bedrev en motståndskamp på samma sätt som palestinierna gör det i vår tid. Det är samma kamp.» Han förklarar vidare att «För oss [muslimer och araber] symboliserade Hitler det goda. Han var en hjälte. Och det var en stor besvikelse att han förlorade.»

Omar kontrar med frågor av typen: «Minoriteter utnyttjas av sionisterna för att splittra den islamiska världen. Kurderna i Irak, kopterna i Egypten, Darfur och så vidare. Du tillhör själv berberfolket, visst har sionisterna även försökt bilda en femtekolonn bland er?»

I tisdags diskuterade Omar Joseph Hellers Moment 22 i P1:s Bokcirkeln . Det är visserligen en repris från i höstas – när Omar ännu inte hade kommit ut som islamist, rasist, förintelserevisionist och homofob. Det hade han däremot gjort när han dök upp som sommarkrönikör på Newsmill (20/6). Newsmills sommarskribenter skriver personliga krönikor som «berättar något vi inte visste», enligt redaktionen.

Det er en vanskelig balansegang å forholde seg til ekstremister som Omar, men i et åpent samfunn må meninger kunne brytes mot hverandre, og så lenge han holder seg fra å hetse folkegrupper står det selvsagt mediene fritt å publisere Omars tekster, mener Neuding – som likevel undres:

– Hva slags ressonementer er det svenske redaksjoner gjør seg når de av alle Iran-kjennere i Sverige velger å invitere en uttalt rasist og islamist som Omar til å kommentere urolighetene i Iran?

– Vil virkelig SVT, Sveriges radio och Newsmill gå ekstremistenes ærend på denne måten?, spør Neuding.

Det er et spørsmål flere burde stille, for også i Norge har hovedmediene avslørt en viss forkjærlighet for radikale islamister i samfunnsdebatten. Og aviser som for eksempel Aftenposten går langt i å presentere det som om islamistene bare representerer enda et legitimt synspunkt i det flerkulturelle Norge.

Men gjør de nå egentlig det?

Det selsomme, såkalte intervjuet med Hitler-beundreren Ahmed Rami burde i så måte være en alvorlig vekker for norske medier. SVT`s foretrukne Iran-kommentator Mohamed Omar stiller ikke ett eneste kritisk spørsmål til intervjuobjektet, som han helt tydelig sympatiserer med. Ramis og Omars virkelighetsbeskrivelse er en uskjønn blanding av nazistisk tankegods, jødehat, konspirasjonsteorier og en påfallende offermentalitet. De innsendte kommentarene som følger den aktuelle artikkelen er for øvrig vel så urovekkende:

AR [Ahmed Rami]: I Västvärlden ses nazismen som det absolut onda, men för mig som kommer från Marocko var inte andra världskriget ett krig mellan det goda och det onda. Om det skulle ha varit det, så skulle för mig inte fransmännen och engelsmännen, som koloniserade Marocko och andra muslimska länder, vara de goda. Tvärtom.

Fransmännen halshögg, slaktade och våldtog muslimer i Marocko. De allierade symboliserar, ur vårt arabiska och islamiska perspektiv, inte det goda. Långt därifrån. Vi muslimer och araber önskade till och med att Hitler skulle vinna kriget. För oss symboliserade Hitler det goda. Han var en hjälte. Och det var en stor besvikelse att han förlorade. Vi stödde helhjärtat general Rommel som skulle befria Nordafrika från våra ockupanter.

Man kan säga så här. Tysklands nederlag var ett nederlag för det goda, för civilisationen, och en seger för barbariet som fortfarande symboliseras av amerikaner, engelsmän och fransmän och de giriga judiska bankirer som står bakom dem.

MO [Mohamed Omar]: Det som sägs om muslimer i Europa skulle aldrig kunna sägas om judar och det som sägs om islam skulle aldrig kunna sägas om judendomen. Vilken skuld har judarna för den växande islamofobin?

AR: Du måste förstå att det judiska problemet har funnits långt före ockupationen av Palestina, och kommer att finnas kvar även efter att Palestina blivit fritt. Det judiska problemet är universellt, och det som händer i Palestina är en del av det problemet. I Palestina har judarna demaskerat sig. Där ser vi deras rätta ansikten. I Palestina står kampen mellan ockupationen och motståndet. Judendomen legitimerar ockupationen, folkmord och grymheter. Islam inspirerar motståndet.

Israel, som Golda Meyer säger, är inte några linjer på en karta. Kampen för eller mot ockupationen pågår i hela världen. Så där det finns judar, där finns det stöd för Israel, och där det finns muslimer finns det stöd för motståndet.

Judarna bekämpar nazister var än de finns, i Latinamerika eller var som helst, och på samma sätt är kampen mot ockupationen en världskamp. Den är internationell. Jag vill vara ärlig mot dig. Jag betraktar Hitlers rörelse som en intifada mot den judiska makten i Tyskland. Hitler bedrev en motståndskamp på samma sätt som palestinierna gör det i vår tid. Det är samma kamp.

Nazismen var en reaktion på den judiska rasismen, som kom före den och var mycket värre, på samma sätt som den svarta nationalismen, négritude och black power och så vidare, var en reaktion på den vita rasismen mot svarta. Man försöker återfå sin värdighet, återupprätta sig själv, och en sådan nationalism behöver inte vara negativ. Dåligt blir det när man vill dominera andra.

Egentligen är judarna mycket mer rasistiska än vad Hitler någonsin var. Fransmännen var tusen gånger mer rasistiska i Algeriet än var tyskarna var. Tyskarna var faktiskt mycket humana om man jämför med hur fransmännen uppträdde i Nordafrika. Jag såg själv när jag var barn i Marocko caféer med skyltar med texten «Förbjudet för hundar och araber». Det var vårt land, men vi var andra klassens medborgare, vi var knappt medborgare.

Islamofobin som vi ser överallt omkring oss är orkestrerad av judar för att undergräva motståndet mot ockupationen i Palestina och mot den judiska världsmakten.

AR: Det är precis som när vi tar de ortodoxa judar som är emot sionismen, till exempel Naturei Karta, och säger, titta, här har vi bra judar. De har också sina «bra» muslimer. De kan kalla sig sufier eller vad som helst, det spelar ingen roll.

Sionisterna är varken för eller mot sufismen, de är emot motståndet mot den judiska ockupationen av Palestina, motståndet mot världsjudendomen. De söker endast efter muslimer som är beredda att sälja sig och som de kan utnyttja för att splittra den muslimska gemenskapen.

Islam som ideologi inspirerar motståndet. Det går inte att komma ifrån. Det är Koranen. Men judarna kan alltid hitta några prostituerade muslimer som de kan köpa. Det är betydelselöst om de kallar sig sufier eller något annat. De kan vara shiiter eller wahhabiter också. Vad som helst.

Kungen i Marocko nu använder sig av sufismen för att legitimera sitt styre. Men folk låter sig inte luras. De vet att det sanna islam är dynamit. Vad de vill är att bekämpa islam, men de kan inte göra det öppet, då får de alla muslimer emot sig, det går inte, så de påstår att de är för en grupp och emot en annan. Så de vill besegra islam med islamiska slagord.

MO: Minoriteter utnyttjas av sionisterna för att splittra den islamiska världen. Kurderna i Irak, kopterna i Egypten, Darfur och så vidare. Du tillhör själv berberfolket, visst har sionisterna även försökt bilda en femtekolonn bland er?

AR: Den franske filosofen Roger Garaudy har avslöjat judarnas plan. Han har översatt en artikel som publicerats i februarinumret 1982 av tidningen Kivounim, utgiven av den Sionistiska Världsorganisationen. Artikeln har rubriken «Israels strategiska planer för 80-talet» och hela texten finns återgiven i Garaudys bok Palestine, terres des messages divins [s. 315]. I den förklarar de hur de har tänkt splittra den islamiska världen genom att satsa på minoriteter och på icke-arabiska folk i Arabvärlden.

Berberna är helt och hållet lojala mot islam. Det är bara ett fåtal köpta individer som spelar sionisterna i händerna. De är prostituerade. Jag skrev en artikel för en marockansk tidning där jag kräver att man ska åtala dessa skurkar för förräderi. Jag är berb själv, alla som har kämpat för islam, revolutionärerna, de är allihop berber. Ahmed Ben Bella var berb. Alla.

Revisjonisme er viktig innen islamismen, skriver Omar – mens Rami sier at «Holocaust-myten» i virkeligheten er en demonisering av tyskere, Hitler og nazismen. Demoniseringen skyldes i følge Omar og Rami at jødene kontrollerer både den «riktige makten» samt vestlige medier:

MO: Vissa muslimer säger till mig: «Bror, glöm Förintelsen, den rör inte oss». Varför är revisionismen så viktig och på vilket sätt är den relaterad till Palestinafrågan?

AR: Jag brukar säga att en muslim ska tänka globalt och handla lokalt. Vi bor i Sverige här, då ska vi integrera oss genom att delta i debatten, frågor som angår oss. Vi vet att där det finns judar finns det stöd för Israel och där det finns muslimer finns det stöd för motståndet. Svenska muslimer är en del av den världsvida muslimska gemenskapen och det världsvida motståndet mot Israel.

Men debatten är orättvis. Muslimer och judar har inte samma tillgång till media. Sionister har rätt att försvara Israel i SVT, men muslimer har inte rätt att försvara det palestinska motståndet. Det enda sättet att få tillträde till medierna är genom att vara Israelvän. Är man mot Israel, på riktigt, hamnar man utanför. Då vill de inte ha med en att göra.

Rami: Förintelsemyten används som ett test. Ska man delta i debatten måste man tro på den, gör man det inte är man uträknad. Man får inte vara neutral. Man tror på den eller så gör man det inte. Jag tycker inte vi muslimer ska undvika frågan, vi ska bemöta den. Alla som stöder Israel använder sig av Förintelsemyten, jag tycker vi ska våga prata om den.

Förintelsemyten är absolut relaterad till Palestinafrågan. I sionisternas argumentering för bildandet av en stat ingår berättelsen om judarnas förintelse under andra världskriget. De säger att om man tillåter kritik av judendomen och av judar då banar man väg för en ny Förintelse. Den finns där som en hotbild för att tysta all kritik. Vad är Förintelsen? Jo, det är en demonisering av tyskarna, Hitler och nazismen. Hitler var egentligen inget annat är tyskarnas Napoleon.

I början struntade jag också i Förintelsen men sen började jag fundera. Jag studerade frågan. Hade 6 miljoner judar verkligen dött? Jag tänkte så här. Idag presenterar judarna sig själva som offer och palestinierna, de verkliga offren, som terrorister. Och så tänkte jag. Om de ljuger så mycket om mig, om de kan skriva saker som helt enkelt inte är sanna bara för att svartmåla mig och gynna sina intressen, ja då kan de också ljuga om tyskarna och om vad som hände under andra världskriget.

Om de kunde ljuga om samtiden, saker som jag visste var falska, då kunde de också ljuga om det förflutna. Så jag började studera och inom kort fattade jag att Förintelsen var en bluff.

När jag såg den falska bild de gjorde av mig i medierna, här och nu, tänkte jag, ja, det är ju så de har gjort med sina fiender förr, de har ljugit om dem. Jag tycker att jag som muslim är förpliktigad att bekämpa lögnen var än man påträffar den. Oavsett om den gynnar mig eller inte. Man ska kämpa för sanningen vare sig man får lida för det eller inte. Därför bör muslimer avslöja Förintelsebluffen, för att den är osann. Det räcker som motiv.

MO: Kontrollerar judarna media?

AR: Så här. Judarna ockuperar Palestina militärt och de ockuperar västvärlden intellektuellt. De kontrollerar opinionen. Eftersom deras makt bygger på en bluff är de väldigt känsliga för avvikande uppfattningar, därför verkar de för att begränsa yttrandefriheten, dels genom lagar och dels genom utsötning, mobbning och så vidare. Sanningen får inte komma fram. Det har gått så långt nu att stora politiska frågor inte längre behandlas i riksdagen, utan i Dagens Nyheter, en tidning som ägs av den judiska familjen Bonnier. Alla som skriver i den tidningen är antingen judar eller judaiserade goy som prostituerat sig för dem.

I Marocko kunde jag kritisera vem som helst, hur som helst, men inte de som hade makten. När jag kom till Sverige insåg jag att samma sak gällde här. Jag kunde kritisera vad som helst, hur som helst, men inte de som har makten, och de är judarna. De har den riktiga makten.

Om du inte ger ut din bok på ett judiskt förlag räknas du inte som en författare. Det är judarna som bestämmer vem som ska publiceras och vem som ska recenseras. När du ger ut en bok på Bonnier får den förstadagsrecensioner i alla tidningar i hela Sverige. Det är likadant i Hollywood. Marlon Brando, han som spelade Gudfadern, han sade i en intervju att judarna styr Hollywood, och genast gick en judisk tidning ut och krävde att Brando skulle bannlysas i filmindustrin. Och det var vad som hände, han fick inga jobb. «Där ser ni», sade Brando, «judarna kontrollerar Hollywood!»

När judarna satte dit mig sade jag samma sak. Jag sade att rättegången mot mig bevisade att jag hade rätt, nämligen att judarna innehar den verkliga makten.

Rami forklarer videre at det er muslimenes ansvar å hjelpe europeere å forstå at Vesten lider under en usynlig jødisk okkupasjon, slik at de kan befri seg selv fra «jødemakten», og Omar følger lydhørt opp Ramis påstander om den verdensomspennende jødiske konspirasjonen ved å vise til de «mystiske omstendighetene» rundt drapet på Neda Agha Soltan – som for øvrig sammenlignes med den angivelig falske myten om Anne Frank – under demonstrasjonene etter valget i Iran:

Judarna undergrävde aktivt kyrkan och kristendomen. Det är de som har drivit på sekulariseringen för att kunna öppna dörrarna till maktpositioner och inflytande. Idén om att skilja på kyrka och stat förfäktades av judar i Europa men när de själva fick tillfälle att bilda en stat gjorde de den till en «judisk stat». Tänk om vi skulle ha en «kristen stat» i Sverige. Judarna skulle gå i taket!

MO: Den iranska kvinnan Neda Agha-Soltan blev skjuten under mystiska omständigheter. Vem dödade Neda?

AR: Judarna dödar, våldtar och torterar flickor i Palestina hela tiden. Ingen vet vad de heter. Och deras ansikten visas inte på några löpsedlar. Hela den här pågående kampanjen mot Iran uttrycker egentligen bara sionisternas önskedrömmar. De kommer inte att lyckas.

Rami: Det islamiska systemet är väl förankrat hos iranierna och kommer att fortsätta. Om medierna är ute efter tragiska mord kan de hitta tusentals verkliga och äkta Anne Frank i Gaza. Om de vill, men de vill inte. Flickor som har lidit, som har sårats, som har mördats. De är verkliga, men ingen skriver om dem, ingen bryr sig om dem. Fråga en svensk på gatan: «Kan du nämna en palestinsk flicka som dödats av judar?» Det kan de inte. Trots att de är tusentals. Men alla känner till Neda.

I stället lyfter man fram skrönor, som den där om Neda. Det är bara ännu en påhittad Anne Frank-historia. Hon är en falsk martyr för den judiska saken. Vem är det som dödat Neda? Det är uppenbarligen någon som delar den sionistiska agendan.

Anne Franks dagbok är ju en förfalskning. Min vän Robert Faurisson [Fransk Holocaust-fornekter. Min anm.], som ursprungligen är litteraturprofessor, han höll på med textanalys. När han analyserade dagboken upptäckte han att den inte kunde ha varit skrivna av ett barn. Vet du vad han gjorde? Han reste till Nederländerna. Där levde fortfarande Anne Franks pappa. Han sa: «Jag är litteraturprofessor, jag vill bara ta en titt på din dotters manuskript». Och det fick han!

Han gick sedan direkt till den tyska polisen med manuskriptet för att göra en noggrann undersökning. Då fann man att dagboken var skriven med en kulspetspenna som inte fanns före 1950! När Faurisson gick ut offentligt med sina upptäckter blev han utsatt för en hatkampanj. Man vill inte veta av sanningen.

Les resten av intervjuet Mohamed Omar`s blogg: «Koranen stöder motståndet» – intervju med Ahmed Rami.

Stort klarere kan det neppe bli: Mohamed Omar og hans åndelige trosfeller gir selv en fullstendig åpen og ubehagelig innsikt i islamistenes alternative univers for alle som er interessert i å se hva slags ideologi de faktisk bekjenner seg til. For det er ikke noe nytt og ukjent stoff vi finner på Omars blogg – Europa har sett det på nært hold før.

Mye tyder imidlertid på at det svenske – eller det norske, for den saks skyld – etablissementet ikke ønsker å forholde seg til- og langt mindre konfrontere den tilvandrede nazismen som sprer seg i Europa fra radikale muslimske miljøer. I stedet later det til at det offisielle meningskorpset og mediene i stor grad er fastlåst i bekreftelsen av islamistenes egen offerretorikk om en påstått islamofobi. Som altså skal være de allestedsnærværende jødenes verk – et verk mennesker som Omar og Rami tilsynelatende uforskyldt bidrar helhjertet til. I hvert fall er det vanskelig å se for seg at den antatt økende islamofobien vil avta med det første når man tar Omars, Ramis og deres sympatisørers tilkjennegitte holdninger med i betraktningen.

Men spørsmålet er hvor lenge de europeiske samfunn med sine antirasistiske, offentlig finansierte organisasjoner og kulturradikalere kan fortsette med å bortforklare et stadig mer åpenlyst faktum: At Europa er i ferd med å importere tallrike tilhengere av en ideologi vi har arbeidet aktivt for å utrydde siden 1945. Selv om mange av dagens opinionsdannere utvilsomt ville foretrekke å late som noe annet, så er ikke nazisme mer sjarmerende når den kommer innpakket i religiøs språkdrakt fra en antatt gruppe ofre, enn når den kommer fra innfødte europeere som en unison offentlighet systematisk har fordømt og konsekvent bortvist fra samfunnsdebatten.

Så hvor lang tid må vi påregne at det vil gå før Europas politiske og kulturelle etablissementer samt medier bekvemmer seg til å – rettmessig – avvise innvandrede nazister med samme selvfølge som man har gjort med de hjemmeavlede av slagsen?