Kommentar

Finnes det et ekstremhøyre? Finnes det tendenser i det politiske landskapet som man bør akte seg for? Visst gjør det det. Islamistene hører hjemme på ytterste høyre fløy, men at venstresiden har tatt dem under sine beskyttende vinger, hindrer denne erkjennelsen, til stor skade for det som måtte være igjen av positive verdier.

Det venstresiden og en bestemt type liberalere deler ut, er i stedet nazi-stemplet. I svensk kulturdebatt sitter det løst, og det virker. Redaktør av Axess-bloggen, Johan Lundberg, rykket for et år siden ut da to kunstkritikere, Eva Strøm i Sydsvenskan og Jessica Kempe i Dagens Nyheter, fant brune tendenser i en utstilling av Odd Nerdrum-inspirert figurativ kunst. Lundberg fikk selv nazi- og rasiststemplet.

Den 14 januari 2010 skrev han: «Jessica Kempe ger sig inte, utan fortsätter att beskylla mig i synnerhet och Axess i allmänhet för att vara rasister och nazister.»

Slik skriver kunstanmeldere i noen av Sveriges mest anerkjente aviser. Dette intellektuelle forfallet registreres ikke i Norge, til tross for at det har pågått i lang tid. Er det fordi man har mistet vurderingsevnen, og/eller fordi man selv befinner seg i intellektuell oppløsning?

Nazi-etiketten sier noe om tap av historisk bevissthet og politisk orienteringsevne. Tidligere var den slags stempling forbeholdt ytre venstre. I dag kommer det fra etablerte medier. Det er i seg selv tankevekkende.

Nazi-stemplet er som et kjemikalium i en prosess ingen riktig vet hvordan virker. Johan Lundberg oppførte seg helt irrasjonelt da han plutselig slapp til en skribent med nesten de samme meninger som Eva Strøm og Jessica Kempe. Anna Ekströms utfall mot brødrene Ekeroth var preget av den samme aggresjon og ubehjelpelighet. Thomas Nydahl beskriver denne merkelige helomvendingen: Om Axess och det bruna stöveltrampet.

Det ubehagelige ligger i at anti-nazisten kan opptre på en måte som minner om nazisten: hemningsløst, vilkårlig, som en som utløser panikk i flokken og ødelegger intellektuell redelighet.

Det virkelig brune

Denne brunstemplingen vekker stor motvilje og frustrasjon. Det kan skygge for at det vokser frem et virkelig brunt ekstremhøyre. Det har en viktig fellesnevner med islamismen: antisemittismen.

Det finnes en nasjonalistisk tendens i Sverige som viser antijødiske/antisemittiske holdninger. Det er noe man ikke bør feie under teppet. Fristelsen er der. Man innbiller seg at man har samme fiende: den politiske overmakten.

Men antisemittismen er ikke noe man kan se gjennom fingrene med. At jødehatet dukker opp i visse nasjonalistiske kretser i Sverige, har sine historiske grunner.

Thomas Nydahl har lest en hvitbok om det flerkulturelle samfunn, utgitt av Jan Milld som driver bloggen Blågula frågår. Her dukker det opp tanker om jødene som vi også finner igjen på andre høyreorienterte fora, sjekk f.eks. hjemmesiden til Pat Buchanan. Israel-hatet florerer og er hovedtema.

Läsning av Blågula frågors Vitbok.se, mangkulturellt facit – ett sammandrag

Jan Milld, som sedan många år driver Blågula frågor har på nätet publicerat en gigantisk vitbok om mångkulturen, ett så kallat facit. I bokform finns nu ett sammandrag att läsa. Det är på 184 sidor, genomgående schematiskt och med få eller inga källor angivna. Jag ska närläsa några avsnitt i boken och börjar idag med dess sätt att beskriva judar och judendom, ett ämne som alltid tycks aktuellt.

*

Vem kan vinna något på massinvandringen frågas det i kapitel 17. Under avsnittet B träffar vi i punkt fyra på ”Judar”.

Inledningsvis får vi veta att judar i Sverige ”intagit en särställning i det lobbyarbete som gav den drastiska opinionskantringen bland svenska makthavare till förmån för mångkulturen”.

Inom citationstecken, utan källa, kommer sedan ett textavsnitt med följande:

”Det är tänkvärt att judar inte bara stod för 40 procent av inläggen i tidningsdebatterna utan att samtliga inlägg från judar förordade införandet av mångkultur”.

Boken frågar retoriskt ”Hur kan detta komma sig?” och anger som svar åter en text inom citationstecken utan källa (vilket får mig att undra om det är författaren själv som svarar eller om han hittat svaret i annan källa).

«I nationer där det förekommer minoritetsgrupper (…) som begår fler brott än vad judarna gör, så kan majoritetsbefolkningens (…) naturliga motstånd mot konkurrerande grupper kanaliseras mot dessa minoriteter och bort från judarna.»

”I en artikel i Judisk Krönika (…) understryker Schwartz att det är ’ett starkt judiskt intresse att dela i det gemensamma projektet för etnisk jämställdhet, kulturell mångfald och tolerans i Sverige genom att bl.a. samordna sin kamp mot antisemitismen med de många organisationer och institutioner som idag bekämpar främlingsfientlighet och rasism”.

Millds slutsats lyder: Genom den omfattande muslimska invandringen blir kristendomen bara en religion bland andra i Sverige, samtidigt som judendomen kan uppgraderas.

Jag måste säga att detta är något av det märkligaste jag läst i anti-judisk väg. Först konstateras att judarna är de skyldiga till att de svenska makthavarna bedriver en viss politik. De är skyldiga därför att de intar en ”särställning i lobbyarbetet”. Detta får man nog betrakta som en svedala-variant på teorin om den globala sionismen som styr media och ekonomi.

Direkt efter det påstås att 40% av alla debattinlägg i svensk press om så kallad mångkultur skrivits av judar. Hur kan man påstå något sådant utan att redovisa källa? Har redaktören själv räknat och utifrån en kunskap om varje enskild skribents etniska tillhörighet kommit fram till siffran 40%? En källa redovisar han i citatet, och det är redaktör Schwartz på tidskriften Invandrare och Minoriteter, som skrivit en debattartikel i Judisk Krönika.

Sista meningen från Milld vill dock slå fast att det är den muslimska invandringen som gjort att ”judendomen kan uppgraderas”. Vad är det för snurrigheter? Och vem är betjänt av sådana slutsatser? Jag kan inte se att Vitboken tjänar demokratiska och frihetliga syften i detta avseende, snarare tvärtom. Dagarna framöver kommer jag att redovisa läsningen av andra avsnitt i boken.

Läsning av Blågula frågors Vitbok.se, mangkulturellt facit – ett sammandrag

Red. takker Thomas Nydahl for tillatelse til å gjengi artiklene.