Nytt

Mickey Rourke spiller politimannen som forsøker å rydde opp i Chinatown i Year of the Dragon (1985) av Michael Cimino. Rourke avleverer replikken: «When I give up, the system gives up». Et samfunn uten modige og fryktløse politifolk vil før eller senere oppdage at det står uten beskyttelse.

Peter Springare er sheriffen som vil beskytte byen mot lovløshet. Han tar oppdraget på alvor. For det blir han forfulgt, ikke bare av overordnede i politiet, men også av pressen.

Springares offentlige engasjement er blitt en alvorlig belastning for myndighetene. Han synliggjør at de ikke har kontroll og at de er «fulle av løgn». Uansett hva de foretar seg vil de forverre situsjonen. Hvis de fjerner Springare eller pålegger ham munnkurv – vil det øke raseriet blant folk. Springare vil tvinge myndighetene til å handle, det synes åpenbart.

Hvem er de mest redd? Folket eller de kriminelle, voldsutøverne og representanter for parallellsamfunn og no-go-zoner?

Springare oppdaterte 8. mars sin facebookvegg med  en lang «rapport» om krim-utviklingen i hans distrikt, Ørebro. Det han beskriver er så ille at selv Document som har fulgt Sverige tett, blir sjokkert.

Man blir utrolig «ledsen» på Sveriges vegne.

 

Peter Springare

Nu har jag åter fått tiden att räcka till för ett inlägg. Till alla er som oroligt skrivit till mig och undrat, om de militanta vänsteraktivisterna med sin hatpropaganda och angrepp på min person, samt mina chefer som vill tillvita mig brott på löpande band, lyckats få tyst på mig. Jag kan bara säga, ingen anledning till oro.

Jag har tagit del av en hel del inlägg i olika flöden som har med mig och min person att göra. Där har jag kunnat läsa att vissa meningsmotståndare har förbehållit sig rätten att beordra mig att ta avstånd från nazistiska och rasistiska extremister som tydligen sympatiserar med det jag skrivit. Jag har en gång för alla tydligt manifesterat min uppfattning om den högerextrema, nazisiska och rasistiska hatpropagandan. Jag har ingen anledning att varje dag ta avstånd från, eller förhålla mig till vare sig högerextrema eller vänsterextrema aktivister som befolkar olika sociala medier. Jag står för mina uppfattningar och de inlägg jag gör.

Alla de hatiska inläggg från vänsteraktivister med stark prägel på personförföljelse och de högerextrema hatiska och rasistiska inlägg mot invandrare, visar tydligt på att jag har rätt och att mitt budskap har relevans. Nämligen att våra etablerade politiker måste ut på banan och ta makten över frågan och avväpna de polariserade krafterna på den yttersta vänstersidan respektive höger, vilka inte är ett dugg intresserade av att diskutera sakfrågor. De är bara ute efter hat, hat och personförföljelse.

Jag är fortfarande så jävla trött. Jag är trött på att skolan är ett enda kaos. Inte för att jag personligen upplevt skolans kaos. Men jag litar på och förminskar inte de visselblåsare som snart sagt varje dag larmar om förhållanden i skolan. Över stora delar av Sverige. Företrädare för fackliga organisationer i skolan intervjuas i olika medier och vittnar om oreda, kaos och övergrepp. Lärare som på löpande band lämnar på grund av utbrändhet och rädsla/skräck för sin arbetsplats. Uppgifter om ensamkommande flyktingar som inte är inskrivna i vissa skolor, men ändå går dit och äter och trakasserar elever. Vittnesmål om hot, övergrepp och sexuella övergrepp som föranleder skolor att temorärt stänga. Langning och försäljning av narkotika på skolor.

Det är inte jag som påstår detta, utan lärare och rektorer som själva arbetar på dessa skolor.

Jag kan bara hänvisa till vad vi utreder just nu på min grupp. Nämligen ett mycket våldsamt upplopp på en skola i Hallsberg i måndags. Där ett stort antal personer gick till förenad våldsam attack mot så väl skolan som polisen. Elever fick ta skydd i skolan och skolan stängdes. Vi lyckades gripa 11 personer där, 10 var av utländsk härkomst och 1 person av svensk härkomst.
Detta är ingen känsla och någon slags effekt av min «rasistiska» agenda, utan detta är verklighet.

Jag är fortfarande så jävla trött på de alarmerande rapporterna som så gott som dagligen kommer om att sjukvården är ett inferno. Läkare och sjuksköterskor som larmar ut om kris och att patientsäkerheten inte kan garanteras. Sjukvårdspersonal går på knäna, utbrändhet och rädsla. Personal och fackliga företrädare pratar om att man på en del större sjukhus bedriver någonslags krigssjukvård. Det är inget jag upplevt. Detta är sanningar som kommer från läkare och sjuksköterskor i vården. Jag har ingen anledning att misstro dessa kämpar i den offentliga sektorn.

När det gäller sjukvården vet inte JAG vad som är orsaken till problemen. Inte heller när det gäller ordningsproblemen i skolan. Jag har aldrig heller pekat ut att det skulle vara invandrarnas fel. Naturligtvis är de allra flesta invandrare och asylsökande rediga och ordentliga människor som söker skydd och möjlighet till ett bra liv och framtid i Sverige. Detta borde vi också kunna ge dem.

Det jag dock kan stå upp för och inte dagtinga med mitt samvete kring, är alla de brev, mail, kort, sms etc som jag fått senaste månaden från lärare, rektorer, läkare, sjuksköterskor från hela landet. Samstämmigt vittnar de om orsaker som kan härledas till en dysfunktionell invandrings-och integrationspolitik. Samtidigt som många också säger att de inte vågar torgföra detta.

Så varför kan man inte, under ledning av våra folkvalda riksdagspartier enas om att djuploda dessa frågor, som är så fundamentalt viktiga för hela vårt samhälles fortsatta utveckling. Utan att ta hänsyn till de polariserande vänsterextrema och högerextrema krafter som bara sprider kaos och hat omkring sig.

Mitt motiv är just detta att försöka göra Sverige bättre att leva och utvecklas i för alla, både infödda «svenskar» och invandrare. Och därigenom också förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor.

Många har också hört av sig och vill ha ytterligare lite statistikuppgifter från min arbetsvardag på grova brott i Örebro.

Självklart skall jag delge detta. Det är inga hemligheter eller sekretessbelagda uppgifter.Jag tog en titt idag i mina»register» i min egen «polisdator». I den polisdator som jag har betalt för att surfa runt i, veckans alla dagar och som min arbetsgivare ändå uppenbarligen tycker att jag gör olovligt intrång i?????
Men vi skiter i det.

Idag onsdag och resten av veckan jobbar vi med följande;

Utressning, 2 häktade misst. svensk härkomst
Försök till mord, 1 anhållen utländsk härkomst
Våldsamt upplopp 11 anhållna 10 utländsk härkomst 1 svensk härk.
Grovt dopingbrott 1 häktad, utländsk härkomst.
Människohandel/utpressning, 1 misst. utländsk härkomst.
Mord, 1 misstänkt utländs härkomst.
Våldtäktsärende, 7 våldtäkter, 1 misstänkt, utländsk härkomst.
Olaga frihetsberövande, 1 misstänkt, utländsk härkomst.
Försök till mord igår i Karlskoga. Milimetrar och sekunder från 2 mord. 1 anhållen, utländsk härkomst.
Våldtäkt, 1 misstänkt, utländsk härkomst.

Inget av dessa ärenden fanns och redovisades i mitt första inlägg om den veckan. Detta är heller inte särskilt utvalt utan jag bara gick in helt förutsättningslöst idag.

Detta är fakta och inget som jag i något flummigt medvetande tror mig se. Jag tycker bara så synd om de brottsoffer som döljer sig bakom dessa ärenden. Jag kan säga att de till största delen själva är invandrare. Denna fakta gör mig heller inte till nazist eller rasist.

Så är det och så får det bli för denna gång.

Et sunt samfunn hyller en slik politimann. Men ikke Sverige. Her blir han en folkefiende.

I Danmark er bildet mer tvetydig, men også der nedslående. Jyllands-Posten slår opp springares siste postering, men gjør det under tittelen:
Omstridt, svensk betjent i ny storm: Ville »tilintetgøre alle de venstreekstreme journalister«

Jyllands-Postens journalist Sarah Kott gjør akkurat det som Kent Andersen beskriver i Mediemobberne: Saumfarer en tekst for å se om det er noe som kan brukes mot avsenderen. Hun er en illustrasjon på ordtaket om å lese en tekst som når Fanden leser Bibelen: Hun tar ikke bare alt i verste mening, hun går etter en setning hun kan henrette personen med.

Så destruktive er mediene blitt. Den samme avisen som lever omringet som i en festning, er blitt en del av forfølgerne.

Det er ondsinnet journalistikk. Peter Springare risikerer mer enn sin karriere i dagens Sverige. Den samme Jyllands-Posten som på lederplass skriver at hadde man visst hvordan utviklingen skulle bli i Malmø, skulle ikke Øresundbroen vært bygget, går etter den politimannen som er ved å bli en folkehelt.

Det er skammelig og Jyllands-Posten vanærer Flemming Rose, Kurt Westergaard og de andre tegnerne som aldri kan leve normale liv mer.