Kommentar

Av Maj Grandmo

Tro är något individuellt. Vi föds inte in i en religion. Däremot är det vanligt att våra anhöriga väljer religion åt oss. Där försvinner vår fria vilja. Att vara trogen är därför att acceptera den religion som föräldrar och släkt bjudit in oss i. Men i många samhällen på jorden finns inte alternativet «jag accepterar inte» . Då blir man otrogen. Men märk väl, man blir inte otrogen Gud, man blir otrogen de som försökt tvinga in mig i deras religiösa värld.

Man kan också vara politiskt otrogen. Det är när jag inte accepterar den rådande verklighetsuppfattningen, dogmer och åsikter. Jag vill försvara rätten att vara otrogen och rent av hävda att det är först då man blir en vuxen individ. Med rättigheter, skyldigheter och eget ansvar. Kanske låter det som självklarheter. Det borde det vara. Men i Sverige anno 2010 är det inte det.

Jag tror på Gud. Jag är så där privatreligiös som jag inbillar mig att de flesta svenskar är. Det är inte så viktigt vad jag kallar Gud för; Guiden brukar duga för mig. Guiden har inget genus, är ingen person, eller staty. Den passar inte heller in i någon förinställd ram med rubrik över. Guiden är ingen religion, utan helt enkelt bara är.

Guiden ger mig en viss färdriktning, får mig att tänka efter en gång till, gör mig lyhörd och öppen, men samtidigt inställd på att alltid följa mina övertygelser. Guiden förser mig inte med 2000-sidiga manualer, utan bara med en kompass.

Därför är jag otrogen i religionens namn, dock inte i Guds namn.

På samma sätt är jag otrogen politiskt. Jag pratar sällan om vilken ideologi, parti, åsiktsbatteri och livsåskådning jag bekänner mig till. För mig är detta inte väsentligt. För vad jag tycker, tror och har åsikter om hör inte heller de hemma i någon färdiguppställd ram.

För båda dessa, ska vi säga, personliga inställningar, blir vissa människor rejält irriterade. Det bara kliar i dem att klassificera, märka upp och ställa upp mig i rätt fack. Men det är deras problem, bara det inte drabbar mig och min rätt att uttrycka min tro och min åsikt.

Det borde fungera så här för alla människor världen över. Men det gör det tyvärr inte. Vi ser det främst i kommunistiska och religiösa dikaturer. Hur människor dödas för att man inte tror och tänker som omgivningen vill.

I demokratier däremot har vi yttrandefrihet. Därför har vi full rätt att tro, tycka och uttrycka vad vi vill, var vi vill. Precis som vi har rätt att älska och gifta oss med vem som helst och var som helst.

Jag kursiverade ovanstående helt enkelt av den anledningen att det nu har börjat växa fram allt större hot mot denna, vår främsta rättighet. Det är inte längre smärtfritt, enkelt, okomplicerat och säkert att framföra åsikter som inte betraktas som rumsrena i olika läger i samhället. Om man utnyttjar sina demokratiska rättigheter i dagens Sverige kan man ironiskt sett bli både utfryst från diverse gemenskaper, sparkad från jobbet, nertystad och osynligjord. Samt misshandlad och dödad. I bästa fall bränner de ner bara ens hem.

Två olika läger brukar utkristallisera sig när man analyserar innehållet i silen; fundamentalistiska muslimer och vänstersocialister. (vänstersocialister = de röd-gröna, högersocialister = moderaterna). Vänstersocialister och fundamentalistiska muslimer har samma mål. Och delvis samma medel och metod. Därför är de varandras spegelbild i sin syn på samhället och människors sätt att leva i det.

Man vill diktera tågordningen, gör som vi tycker och ni får vad ni vill ha.

Tillväxtfientlighet, förstatligande, skyhöga skatter, ökad politisk makt, kollektivism (alla ses som samhällsprodukter, inte som individer). Aktivt förtryck av oliktänkande, minskad eller ingen valfrihet, begränsad mångfald och, som en konsekvens, begränsad åsiktsfrihet.

Makten har monopol på sanningen, som man uppfattar den. Den blir okränkbar.

Man uppfinner egna ord och uttryck för att beskriva sin sanning och inplanterar dessa i människors medvetande genom en konstant upprepning av dessa i statliga media. Precis som i Nordkorea och Kina. Precis som i Iran.

Âr det detta vi kan förvänta oss med tanke på hur Sverige har utvecklat sig?

Âr det så ni vill ha det, Lars Ohly och Peter Eriksson som kritiserat Lars Vilks? Där medborgarna får tassa på tå för att inte «kränka» någon eller något som ni bestämt är okränkbart. Ni skulle inte dra er för att ironisera och baktala kristna, men där löper ju ingen någon risk att bli «kränkt» enligt ert sätt att betrakta världen.

Just nu pågår, bakom ridåerna, yttrandefrihetskommitténs utredning om yttrandefrihetens gränser. Personligen vågar jag inte ens gissa vad som sägs där, bakom lyckta dörrar.

Men som sagt, jag kommer att kämpa för min rätt att få vara otrogen. Vad ni än säger.

Maj Grandmo, psykolog, Uppsala

Artiklen er nægtet optagelse på debatsitet Newsmill.