Gjesteskribent

Av Anders Johansson

I Björketorp i den gamla danska provinsen Blekinge står en ungefär 1400 år gammal runsten på vars ena sida en förbannelseformel framsägs. Det är en så kallad galder, en fornisländsk trollsång med ett kväde av magisk verkan: Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som bryter detta minnesmärke skall ständigt plågas av arghet. Svekfull död skall drabba honom. Jag spår fördärv.»

På runstenens baksida har ristaren som en driven journalist satt rubriken: Olycksbådande spådom. Denna spådom förefaller mig vara riktad direkt mot dagens journalister, dessa gråterskor, som agerar megafoner för staten och i sin oändliga godhet och omsorg om det s k mångkulturella samhället ondgör sig över alla «rasister» och «främlingsfientliga» element som vågar ha en annan mening.

Jag skriver för att få syn på mig själv, eller rättare sagt, mig själv i förhållande till historien.
Jag vill inte som Lots hustru förvandlas till en saltstod när hon såg sig om, mot Sodom.

Man kan egentligen aldrig ta tillbaka de ord man uttalar i det offentliga rummet. Det som är sagt är skrivet i eldskrift och historiens dom bli alltid hård. Jag har levt tillräckligt länge för att gång på gång ha noterat den brist på överensstämmelse som finns mellan hur svenska journalister hanterar den motspänstiga verkligheten och hur denna ständigt knäpper dem på näsan. Att det ligger ett politiskt filter över det mesta som sägs och skrivs i landet Censurien är ingen hemlighet. Journalisterna tycks ha internaliserat sin piska och sedan med glädje ålagt sig tabubeläggning av vissa ämnen, och censur där man anser att det passar.

Eftersom jag skriver det här strax före jul kan det vara lämpligt att använda ett för årstiden lämpligt bildspråk, låt säga språkliga cyklamen. När jag tänker på hur den svenska pressen i decennier har fördunklat och beljugit ser jag framför mig ett varuhus där man en eftermiddag strax före jul bjuder på choklad för avsmakning. Men journalisten nöjer sig inte. Han står kvar och fortsätter att äta medan den snälla tanten som håller uppsikt vid bordet blir alltmer ledsen, och kön växer bakom honom. Därefter går han därifrån utan att ens säga tack eller köpa något – en metafor för den totala bristen på ansvar han demonstrerat i en rad frågor. Ytterligare en liknelse får vi kosta på oss. Säg en julsång av muzaktyp som ringer i öronen i veckor: man börjar lyssna på den men upptäcker att man efter en stund tappat bort melodin och att man egentligen inte hör vare sig melodi eller sång.

Det är flera år sedan jag slutade läsa svenska dagstidningar regelbundet. Men det lilla jag läser dem har övertygat mig om att bloggandet är den naturliga reaktionen på tidningarnas underlåtenhetssynder.

Folk är trötta på att inte «få in» sina insändare därför att deras åsikter anses vara olämpliga och därför att den redaktör som tar emot dem inte intresserar sig för «sanningen» i sådana tabubelagda ämnen som t ex «kommunism», «invandrarpolitik» och «islam».

Jag vill ändå gärna tro att på någon punkt ska händer som sträcks ut mot en ny verklighet mötas i ett nytt sätt att se på världen, ett annat än det som så länge målats upp av den svenska pressen. Jag är visserligen en motvillig surfare på nätet. Helst hänger jag med näsan över böcker. Men jag har ändå blivit övertygad om att bloggandet är ett äkta uttryck för vårt medvetande. Att tala fritt ur hjärtat är att tala sanning. I stället för historisk sanning borde man emellertid hellre tala om levande verklighet, för sanning, det är vad människor tror på. Det pågår ett samtal sedan Talmud, en konversation som korsar haven, avbryts och tas upp igen och vi vet ännu inte vad de nya snabba kommunikationerna betyder för språket som ett medel att söka sanningen. Kommer bloggandet att öppna demokratiska avenyer genom samhället eller förvandla samtalen till fragment och ett oöverskådligt sammelsurium?

Det finns, hur som helst, all anledning att lära av de traditionella mediernas grundläggande misstag: att strypa och censurera. Det behövs ett torg som i demokratins namn genljuder av olika röster!

Anders Johansson