Gjesteskribent

Ur Oliver Goldsmiths dikt The Deserted Village (1770) har Tony Judt hämtat titeln till sin bok Ill fares the land som nu finns översatt till svenska, Illa far landet. Poängen med diktcitatet är att det slutar med orden ”Till penningens fromma och människans fördärv”och därmed visar vad det är boken kretsar kring. Den 1900-talshistoria Judt skriver tecknar bilden av ett Europa där välfärdsstaten bytts ut mot ett slags armbågarnas snabbekonomi, som alstrar stora vinster till ett litet fåtal och samtidigt försämrar, avstår att underhålla eller helt enkelt skrotar väsentliga delar av välfärdsstaten. Här börjar också hans resonemang:

”Under trettio år har vi gjort en dygd av strävan efter materiell egennytta. Och just denna strävan utgör faktiskt numera det enda som återstår av vår känsla för kollektiva mål. Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda.”

Man skulle kunna säga att Judt sammanfattar en samhällssyn som många före honom varit inne och analyserat, inte minst då det ytliga förtingligande som konsumismens genombrott inneburit. Flera av Judts tankar kunde också ha varit hämtade direkt från Pier Paolo Pasolini (i avsnittet om den rika medelklassens studenter som utför sin misshandel av de italienska poliser som rekryterats från de fattigaste skikten). Judt är således en författare som ser samhällets klasskillnader rakt i ögonen. Han citerar Orwells ord: ”Det krävs en ständig kamp för att se vad man har mitt framför näsan.”

Därför kan jag inte heller låta bli att se sambandet mellan det som finns mitt framför näsan och det svenska riksdagsvalet 2010, där det socialdemokratiska partiet fick litet stöd, ett stöd som därtill ständigt minskat efter valet. En partiledare som avgår utan att det finns en efterträdare, i ett parti så vilset att det inte ens vet om det ska gå framåt eller bakåt. Judt sätter in de socialdemokratiska partiernas historia i sitt sammanhang, och han menar att den nyvunna insikten om välfärdsstatens viktiga beskattningspolitik havererar när gemene man inser att inte alla betalar skatt, att det kollektiva ansvaret därmed försvinner och att det finns individer och grupper som förskingrat eller slösat bort skattemedlen.

Judt menar att vi glömmer bort att definiera vem ”vi” är, och vem vi kan lita på. Som den engelske konservative filosofen Michael Oakeshott skrev, så måste samhället vara ”en gemenskap byggd på förtroende”. Om vi vet vad ordet ”vi” står för är det, säger Judt, självklart att invånarna i Nebraska inte skulle godta att deras skattepengar användes för att bygga motorvägar i Kuala Lumpur.

Som symbol är exemplet väl valt. Det utbredda missnöjet i välfärdsstaterna har liknande orsaker. När man ser hur skattefinansierade grundelement i välfärden, sjukvård, skola, åldringsvård och annat förfalla, och ser offentliga angelägenheter som vägar, gatubelysning, snöplogning och annat hamna långt ner på prioriteringslistorna samtidigt som staten ger sig in i militära äventyr i Afghanistan och bygger hem med större personaltäthet än på svenska dag- eller ålderdomshem, för att unga män från Somalia och Afghanistan ska omplanteras i Sverige, då har man också börjat se det som finns mitt framför näsan.

I det man ser ingår också det faktum att privata företag i skapandet av dessa ”hem” gör mångmiljonvinster på en maffiastyrd migrationsindustri. De så kallade ”vårdföretagen” vill inte att denna hantering ska stoppas, de vill se en fortsättning eftersom den berikar dem. Där ser vi också ett exempel på en politik som är ”till penningens fromma”. Någonstans ska pengarna tas. När de tas uppstår också de rejäla underskott som utarmar välfärdssystemet. Det land som tog initiativet borde också betala för det. USA borde ge alla dessa flyende människor en fristad. Så sker inte. Istället läxar Obama upp vårt land och kräver mer av oss. I det ligger en annan av de orimligheter som nöter ner förtroenden och skapar nya, djupa klyftor i den forna välfärden.

Man får inte heller glömma den girighet som de forna välfärdsstaternas politikerklass visat. Miljoner har smusslats undan i kostnadsersättningar, arvoden, traktamenten och löner. Vid sidan av de politiska parlamenten i respektive land, och i EU-parlamentet, har också en annan girigare klass visat sig: den som består av företags- och bankledare över hela västvärlden. De har inte sett någon bortre gräns för sina löner och bonusar. När folket via skattsedeln fått betala havererade bankers underskott för att garantera deras fortsatta drift, har naturligtvis gränsen för den mest elementära formen av anständighet passerats många gånger om. Judt exemplifierar med amerikansk bilindustri där man i tidiga år kritiserades för att man som till exempel Generals Motors vd tjänade sextiosex gånger mer än arbetarna. Idag kan man konstatera att Walmarts ägarfamilj har en förmögenhet som uppgår till nittio miljarder dollar, vilket är samma summa som för de fyrtio procent av USA:s befolkning som har det sämst, det vill säga hundratjugo miljoner människor.

Denna girighet kan jämföras med det faktum att unga människor idag sällan kan få en fast anställning. De erbjuds istället otrygga korttidsanställningar som förvisso kan förlängas periodvis. Behöver man fråga sig vilka villkoren är för en förlängning?

Verkligheten är inte okomplicerad, men just de kritiska frågorna kan få samband att framträda. Judt:

”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.”

Den slutsats han drar tycks bara alltför väl sammanfalla med verkligheten i de skandinaviska välfärdsstaterna:

”Om vi inte litar på varandra kommer våra städer att se förfärliga ut och vara mycket obehagliga att leva i. ” Han tillägger att det är näst intill omöjligt att bygga upp ett förtroende som en gång skadats eller gått om intet.

Jag frågar mig om inte förtroendet raserats bland annat därför att vårt land frivilligt anslutit sig till en krigsapparat som håller en korrumperad överklass under armarna i Afghanistan, och som med entusiasm givit sitt stöd till krigföringen i Irak (den som idag fått hälften av landets kristna befolkning att fly – det handlar om minst en halv miljon människor). På vilket sätt har de USA-ledda krigen i dessa två länder gjort tillvaron bättre för dess medborgare? På vilket sätt har krigen minskat terrorhoten?

Tony Judt avled i augusti 2010. Två år tidigare hade han vid sextio års ålder fått diagnosen ALS. Svårt sjuk, totalförlamad och med en grotesk mask för ansiktet för att alls kunna andas vistades han nattetid i det han kallar Minneshärbärget. Det är också titeln på den bok som släpps samtidigt med Ill fares the land.
Judt tillämpade en kinesisk minnesteknik som gjorde det möjligt för honom att diktera denna vackra och smärtsamma bok, färdigskriven bara månader innan han avled. Boken inleds med ett klaustrofiskt avsnitt där han berättar om sjukdomen och hur livet gestaltar sig när den slagit till. Det är en gripande text av en samtida intellektuell som vägrar erkänna sig besegrad, som in i det sista ville arbeta, utifrån de allt svårare villkoren. Sedan går han in i minnena, han ser tillbaka på de tidiga barndomsåren. Särskilt fäster jag mig vid hur doft- och färgrika dessa minnen är. Som om man satt bredvid Judt och han bläddrade i fotoalbum. Jag kommer länge att minnas avsnittet där han berättar om sig själv som tonårig agitator på en israelisk kibbutz. Mot slutet av minneshärbärgets bilder, röster och situationer återkommer han till det som avhandlats i Illa far landet. Jag vill avsluta med att citera det och påminna om att vi med dessa två böcker berikats i en politisk diskussion som i det närmare avstannat:

”Att vara ’dansk’ eller ’italienare’, ’amerikan’ eller ’europé’ kommer inte bara att vara en identitet, det blir ett avfärdande av och en förebråelse mot dem det utesluter. Staten kommer inte att försvinna utan är kanske på väg att få en ny roll. Privilegier som medborgarskap och uppehållstillstånd kommer att användas som politiska trumfkort (…) I detta sköna nya århundrade kommer vi att sakna de toleranta, de marginella: gränsfolket. Mitt folk.”

Efter att djupgående ha studerat de sociala och kulturella rörelserna i 2000-talets värld, och efter att pregnant ha beskrivit välfärdsstaternas förfall och de socialdemokratiska rörelsernas förvirring och kräftgång, kommer Judt till en slutsats som i flera betydelser är märklig. Skulle det vara intolerant att säga vilken identitet man har? Skulle det vara oviktigt att betrakta medborgarskap och uppehållstillstånd som något annat än just privilegier? Judts ord får mig att vilja invända. Jag tror nämligen att det frikostiga utdelandet av sådana saker gjort Europas nya, huvudsakligen muslimska, snabbt växande minoritetsbefolkningar allt annat än tacksamma. De uppvisar inga tecken på att ha fått ett privilegium: nämligen ett uppehållstillstånd i ett land dit de kommit utan att vara inbjudna, och där de betraktat det som en självklarhet att från dag ett ha fått ta emot fri bostad, medel till uppehället och en gräddfil till utbildningar och anställningar i ett Europa där segregationen gjort förturssystemet sådant att det numera blir en del av den självbild som de olika nationaliteterna betraktar som sin olycka.
Vad var det han skrev i Illa far landet? Jo: ”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” I ett gettoiserat och segregerat Europa kommer känslan av förtroende alltmer att minska och kanske helt försvinna. Så ser vår framtid ut.



Tony Judt: Illa far landet (Karneval, översättning av Lars Ohlsson)

Tony Judt: Minneshärbärget (Karneval, översättning av Elisabeth Helms)


Thomas Nydahl
författare och solitär
bor i Kristianstad,
driver bloggen: http://nydahlsoccident.blogspot.com/

Les også

-
-
-
-
-