Sakset/Fra hofta

Brittiska West Midlands, just detta Black Country som har fått sitt namn av månghundraårig kolbrytning, tycks idag inte veta på vilket ben det ska stå, om det ska fortsätta fylkas kring schakten där det svarta guldet hämtades upp, och odla den kulturen – på puben, på fotbollsarenan och i de lokala hembygdsbladen – eller om det ska ta steget fullt ut och bli en del av den postmoderna samtiden. Klyvnaden känns överallt. När jag med möda klättrar upp till Dudley Castle, en borg som började byggas på tusentalet och som sedan hade sina glansdagar som befäst samhälle under 1300- 1500-talen, ser jag hur brittiska pappor berättar för sina barn om det brittiska samhällets blodiga historia, om krig och religioner som fenomen intimt förknippade med varandra. Men jag ser också alla de unga mammorna som timme efter timme traskar runt i den zoologiska trädgården framför borgen, och låter barnen se på apatiska björnar och lejon, eller med glada rop försöka fånga alla apornas uppmärksamhet. Som alltid regnar det här i hjärtat av England, och den lokala väderrapportens glada ”sunny spells” tycks mest betyda att solen – eventuellt – kan tänkas titta fram mellan molnen under dagen. Här är samtiden som en blandning av spunnet socker och triviala familjegräl.

Sittande på många landsvägsbussar ser jag ett för mig nytt landskap öppnas, by efter by, stad efter stad. Muséerna flaxar förbi: låsmuséet, fabriksmuséet och chokladmuséet, men också allt det som präglar ett samhälle i detta gamla industrilandskap: de kristna kyrkorna och kapellen, små och stora, pubarna som tycks ha slagit ner rötterna i varje kvarter. I West Bromwich passerar jag den gigantiska Albion-fotbollsarenan, och sedan kan jag fördjupa mig i dess historia genom att läsa vecko-tabloiden Bugle (som vet allt om gruvornas och fotbollslagens historia).

Tillbaka i landets andra stad, Birmingham, lovar jag de unga pojkarna en kväll på jazzklubb. Den jag lärde mig tycka om för tio år sedan vid Gas Street, visar sig vara övergiven och förfallen, som om man bara låst dörren och lämnat huset. Vi hittar istället The Yardbird, vägg i vägg med ett stort köpcentra, där man just börjat prova ljudanläggningen när vi slår oss ner med var sitt glas. Men längre kommer de inte. Tekniken strular, meddelar man, vi går därifrån med rundgång i öronen och hoppas på jazz vid ett annat tillfälle. För det kan man nämligen vara säker på: Birmingham bjuder alltid på jazz. Det gäller bara att gå förbi de modemedvetna popställena, för att hitta till det som är hörvärt. Black Country är också ett musikens mecka, generöst och redo för de besökare som vill njuta klassiskt – inte minst för att man har en av BBC:s bättre symfoniorkestrar och det nya konserthuset Symphonie Hall alldeles vid kanaldistriktet.

Som resande författare förmedlar man ibland intryck och erfarenheter på en ganska ytlig och skissartad nivå. Det är kanske i sin ordning så länge man inte förmedlar några direkta lögner. Men efter varje resa får jag en stark känsla av att inte heller ha förmedlat hela sanningen – också den med skavanker och sura dofter . Ska man vara alldeles sann blir det därför också med nödvändighet texter om kulturellt förfall och nivellering som inte bara handlar om okunskap och nederlag, utan också om det dagliga livets terror från elektroniska och elektrifierade världar. Det blir texter om djup vantrivsel i en kultur.

Den vardagskultur – i civilisatorisk mening – jag möter är på alla sätt ett förebud om vad som väntar oss, eftersom det vi ser i Sverige egentligen bara är små krusningar på ytan av det som tillåtits blomma fullt ut i Storbritannien: å ena sidan en dekadent västerländsk livsstil som tycks ha vegeterandet som främsta mål, där skränande och elektrifierad popmusik i hemmen och offentliga miljöer, den usla snabbmaten och det eviga digitala tjattrandet i mobiltelefoner blir dessa vardagars utfyllnad, och å andra sidan en snabbt växande och alltmer dominant religiös kultur, där främst islam men också andra sekteristiska religioner tar över moralkodex och offentliga miljöer i form av moskéer, tempel, klädedräkt och socialt uppförande. Birmingham känner också av den sikhiska minoritetens allt aggressivare krav på särställning och censur. Black Country visar allt detta i övertydliga och högst vardagliga situationer: på bussar och tåg, i butiker och på restauranger, på gågator och i trafiken, i umgänget mellan människor, i de brustna sociala strukturerna och i den militanta väckelsens förväntningar på anpassning och lydnad.

Vi återvände till Birmingham av två skäl: vi skulle vila och koppla bort vardagen tillsammans, och jag skulle samla material till en kommande bok. Vår första anhalt var kväkarnas collage, Woodbrooke i Selly Oak, ett område i staden där många av universitetets byggnader finns, liksom anrika chokladfabriken Cadbury. I den fridfulla och lågmälda atmosfären där kände vi oss välkomna. Att vi också fick sova i det rum som Gandhi bott i gjorde känslan särskilt stark. Woodbrooke präglas helt av kväkarrörelsens ideal. Denna antiauktoritära och utomkyrkliga, kristna rörelse kan jag känna respekt för, inte för att jag själv tillhör den, utan för att den lever i ett slags dämpad attityd gentemot både maktstrukturerna och allt som står i motsättning till det enkla livet. Här talar man lågmält och ingen är utsedd att vara predikant eller chef. Man har en daglig stab av kontorsarbetande administratörer, ytterst få, men själva colleget sköts av dem som kallas ”friends in residens”, vilket är människor ur kväkarrörelsen, som mot fritt boende och mat sköter rutinsysslorna. Runt huset, en stor vit byggnad som en gång i tiden tillhörde chockladkungen Cadbury, finns en vacker park med vattendrag. Att Birminghams genomfartsled Bristol Road rusar förbi alldeles utanför glömmer man snabbt. Ett milt brus är allt som hörs.

Men i samma stund jag lämnar Woodbrooke Collage, som nästan lyckas utplåna min egen känsla av tillhörighet i den moderna världen, blir man brutalt påmind om vad som gäller. Väl uppe på övre våningen på dubbeldäckaren slår de unga och högljudda männens musik emot mig. Bussen kommer från förorten norr om Selly Oak och är på väg in mot centrum. Att det är rökning förbjuden struntar dessa unga män och deras hov av flickor i, och från deras medhavda maskiner mullrar gettomusiken, ett intensivt och monotont dunkande med högt vibrerande toner, ilskna som direkta slag mot trumhinnorna, en musik som äter sig in i mig som både fysisk och mental misshandel. I den tortyrlådan kan jag sitta högst några minuter, innan den infantila och provocerande gruppen tvingar mig ner igen. Så ser alla bussresor ut i detta landskap. Det är endast i hårfina skillnader mellan de ”musikaliska” uttrycken som man förstår att grupptillhörighet här stavas både volym och rytm: i de mest mekaniskt nedbrytande och metronomliknande upprepningarna tycker jag mig också möta de påtagligast apatiska lyssnarna, som om de vaggas till inre frid av ett oljud värre än fabrikernas. I deras ansikten tyckte jag mig se samma apati som hos de inlåsta djuren på Dudleys zoo: egentligen fria att välja sitt liv eller att slå sig ut ur dess förutsättningar, men nernötta i den kollektiva inlåsningens mentala mekanismer, med tomma blickar och utstötande ett slags dialektala läten istället för språk närmade de sig en gemenskap där tillhörighet – förr kallades den vänskap, idag tycks den grunda sig på ett luddigt tal om ”respekt” – och våld tycktes vila på samma tunna hinna av civilisation. Att West Midlands kollektivtrafik alltid varnar för ”Anti Social Behaviour” (just så, med versaler) – med en uppmaning om anmälan med ett sms till angivet telefonnummer, tycks inte helt paradoxalt, även om förfarandet är kongenialt med tidsandans brist på sociala sammanhang, dess atomisering och ansvarslöshet.

Detta möte med kollektivtrafiken innebar slutet för de första dygnens vila. Nu skulle sex dygn av brittisk, tumultuarisk verklighet följa oss, in i sömnen och upp ur sängen varje morgon utan nåd. Åtföljda av både små korta och långa piskande regn började vi turen ut ur staden, på rundresa i landskapet. Jag hade förväntat mig att se brittisk landsbygd, men förstod ganska snart att av de gamla gruvsamhällena och industristäderna hade nu bildats ett gigantiskt urbant nätverk, där det ena hakade i det andra och en nykomling omöjligt kunde säga var Birmingham slutade och Dudley, Wolverhampton eller Walsall började, liksom inte heller vilket som bara var en insprängd liten kil av by eller bosättning, och till vilken stad denna kil kunde sägas höra eller inte höra. Bussresorna blev helt enkelt ett sätt att bekanta sig med de vägar som förbinder alla mänskliga bosättningar i Black Country och som därmed också på sätt och vis upphäver skillnaden mellan centrum och periferi, mellan gatan med enbart semi detatched, villagetto eller höghusområde. Allt vilar mot vartannat. Men bakom husens fasader, höga eller låga, blottas självklart de livsvillkor som skiljer fattig från rik, nykomling från djupt rotad gruvarbetarättling. Så tydligt som i Black Country får man inte denna historia serverad någonstans i vårt eget land.

Det svensk socialdemokrati så att säga lyckades med här, i det folkhemsprojekt som skulle osynliggöra varje klyfta men som de senaste fyrtio åren krackelerat alltmer, kan man säga att brittisk totalt misslyckats med. Det var inte, vilket en ytlig historik kan ge vid handen, toryregeringen under Thatcher som lade grunden för de djupa orättvisorna. De fanns där redan och de cementerades ytterligare av Tony Blairs ”New Labour”. Det Thatcher gjorde var att dessförinnan förverkliga en omfattande privatiseringsplan, inte olik den som i vårt eget land inneburit en utförsäljning av statlig, kollektiv egendom som telefoni, postväsende och annat som tyckts centralt för just det demokratiska folkhemmet.

I West Midlands är sammanhakningen av lokalsamhällena ett resultat av ett misslyckande, som utifrån en förvänd syn på rättvisa antagit att det fattiga området kunde ligga intill det rika utan att någon skulle se vilket som var vad och att alla därför skulle leva lyckliga. Men i Birminghamområdet Solihull vet människor skillnaden. När politikerna därför nu beslutat sig för en femton år lång renovering av norra Solihull, så beror det bland annat på den djupa orättvisan. I södra delen har man flest miljonärer i England, utbildningsnivån är hög, och det är inkomsterna också, medan det i norra Solihull är precis tvärtom: flest tonårsmödrar, trångboddhet, stor andel elever som lämnar skolan utan godkända betyg, drogmissbruk, fattigdom, kriminalitet och arbetslöshet. Det råder rentav en stor skillnad i livslängd mellan de två delarna: de välbärgade invånarna lever tio år längre än de utsatta och fattiga grannarna i norr! Birmingham Post kallar det ”en skandal” som i sig rättfärdigar detta gigantiska förnyelsearbete, som bl.a. kommer att leda till att alla befintliga köpcentra, skolor, daghem och vårdcentraler rivs och ersätts med nya. Dryga 40.000 människor kommer att påverkas, i och med att 8.000 nya bostäder byggs som ersättning för de 1960-talshus som ska rivas. Utöver de nya kommer 12.500 bostäder att grundligt renoveras. I sådana termer och siffror kan ett gigantiskt misslyckande beskrivas. Det som byggdes i framtidstro, naiv och ytlig, skulle visa sig vara ett kortlivat projekt, där människor for illa och stöttes ut. Att knappt femtio år gamla stadsdelar måste jämnas med marken är facit nog. Jag såg exakt samma sak vid min vistelse i Birmingham 1998, då förorten Castle Vale, ett skräckexempel på gettokultur där droger och våld härskade, helt revs för uppförandet av ett stort område med antingen högst trevåningars hyresrätter eller med klassiska semi detatched-hus. Castle Vale råkade få nytt liv tack vare ett projekt initierat av Margaret Thatcher: House Acting Trust (HAT).

Ett land är inte bara sina stadsdelar och sina klasskillnader. Landet är också en nation där folket har en gemensam historia, ett gemensamt språk, kulturarv och ett slags kollektiv identitet som möjliggör allt ifrån vardagliga små möten, samtal och överenskommelser till avtal och affärer. Det är inte detsamma som att säga att en nation inte får eller kan ha minoriteter. Rakt inte! Den som hävdar det har fastnat i romantiken kring den ”etniska” renheten och faller därför snabbt ner genom falluckan till historiens soptipp. Men det som utmärker en nation och dess identitet är att den står så trygg i detta, att den med generositet och självklart demokratiskt sinnelag kan hysa både en och flera minoriteter. Det kunde man kalla för verklig mångfald. I vårt eget land kan minoriteter som samer, finnar, judar leva så, också med erkännande av språkliga och andra drag som skiljer från majoritetsbefolkningen men som aldrig tillåter dem eller oss att hamna i ett fientligt förhållande till varandra. Men också en samisktalande människa måste kunna svenska för att fungera som medborgare i den svenska nationen. En jiddishtalande jude – numera en ganska ovanlig människa – har väl aldrig trott annat än att denna svensktalande vardag är en självklarhet. Ingen har i modern tid sett ett jiddish-getto i Sverige.

Men så fort vi kommer in på islam och de muslimska minoriteterna, ser vi att det uppstår en spricka. Hur många islamister ser sig som svenskar eller britter? Hur många förortsbor med arabiskt ursprung och islam som religion betraktar det ens som en självklarhet att lära sig det engelska eller svenska språket? I dagens Midlands ser man överallt att en arabisk identitet håller på att ta över. Butiksskyltar har i lika hög grad som tidningar/paraboler och moskéer arabiskan som sitt huvudspråk, man ignorerar helt det faktum att man lever i ett engelskspråkigt land. (Vilket också får mig att tänka på den nya svenska språklagsutredningen som fastslår att arabiskan är tredje största språk i vårt eget land! SvD 2/4-08).

Thomas Nydahl er forfatter og skribent og bor i Kristianstad. Dette er tredje del av et lengre essay. De to første:

Black Country I

Black Country II

Les også

-
-
-
-
-
-
-