Sakset/Fra hofta

De självmordsbombare som slagit till i London var själv födda och uppvuxna i sådana brittiska förorter. Flera av dem kom från Birmingham. De såg sig inte som britter. De delade varken identitet, språk eller historia med britterna utan betraktade dem de facto som fiender! För radikal islam är religionen identitetsfaktorn som bestämmer allt annat, den står före och över nation, språk och historia. Det är också därför som dess religiösa och politiska särintresse i allt högre grad kan diktera dagspolitiken i Storbritannien, och det menar jag verkligen att den gör. Den gör det både ”positivt” och ”negativt”. Låt mig förklara: i ”positiv” mening gör den det så, att landets politiker, journalister och andra opinionsbildare pressas att anpassa sig till dess krav, vilket bland annat leder till inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten, i ”negativ” mening så, att den också lyckas flytta fram de egna positionerna (muslimska familjers flickor får varken bada eller gymnastisera med pojkar i skolorna, det anses helt rimligt att gå klädd i extrema burka-liknande och heltäckande slöjor i det offentliga rummet och ett eller annat hedersmord slinker igenom rättsapparaten som olycksfall). Så utvecklas en pendelrörelse vars båda extremer gagnar islam och dess blivande despoter: rädsla och respekt, eftergifter och anpassning, så kan de fyra grundpelarna för denna utveckling beskrivas. Vad betyder det till exempel när landets litterära liv utlyser en särskild tävling för muslimska författare, ivrigt påhejat av premiärminister Gordon Brown med orden “This is a wonderful opportunity to bring excellent writing by Muslim writers to new audiences, and increase the mutual understanding of the people of Britain. Through literature we can learn about disparate cultures and widen our perspectives of the world. I would like to congratulate all of the participating writers and the winners of this year’s awards.”? Vem skulle komma på tanken att utlysa en nationell litterär tävling för judiska författare? För kristna? För vegetarianer eller rödhåriga? När det gäller muslimer ställer man inte några kritiska frågor om huruvida det är en rimlig tanke. I Birmingham hade man kallat in Randa Abdel-Fattah som domare för sådana författare, låt vara den allra yngsta åldersgruppen, i kategorin ”Under 16´s Category for the Muslim Writers Awards 2008, till huvudbiblioteket, i ett arrangemang av Birminghams City Council, 2008 National Year of Reading och organisationen Scholastic.

Så vänjer man ju allmänheten, sakta och försiktigt, vid tanken på etniskt definierad litteratur, religiöst gruppbetingad prosa och poesi, som ska framstå som ett litterärt framsteg men som i själva verket är ett jättesteg tillbaka till den tid då extrema politiska rörelser kunde fördöma eller hylla en författare utifrån dennes hudfärg, religionstillhörighet eller ”ras”. Det senare begreppet går inte att använda idag. Därför väljer man att tala om den religiösa identiteten, som om den i grunden kunde bestämma det slags mänskliga erfarenhet som litteratur bygger på. Med sin medverkan bidrar de brittiska myndigheterna till en fördjupad segregation och ett ökat getto-tänkande. Initiativet främjar inte det moderna samhällets sekulära jämlikhetsideal, utan bidrar istället till att separatistiska och isolationistiska rörelsers handlingsutrymme stärks. Arrangemangets genomslagskraft garanteras av att man kopplar celebriteter från popkulturen till det, i år Jermain Jackson, mest känd för sin tid i Jackson 5 och som bror till Michael Jackson, som i sitt tal vid prisutdelningen krävde att bli tilltalad med sitt nya förnamn, Muhammed. Jackson är konvertit, lever numera i Dubai, men deltar som lockbete i arrangemang som dessa (Hela prislistan kommer sist i denna text, den kan bättre än något annat illustrera fenomenets utbredning).

Behöver jag säga att arrangemangets starka kraft är de samlade brittiska muslimska organisationerna? Från den individuella och konfessionsfria talangen hos den enskilde konstnären har det brittiska etablissemanget här anslutit sig till en kultur som begränsar människan till sitt religiösa vara. Det kan knappast sägas vara en upplyst eller demokratisk tanke.

Af Thomas Nydahl

Not: Det brittiska landskapet West Midlands kallas traditionellt för Black Country. Här lever runt en miljon människor, i städer som Birmingham, Wolverhampton, Dudley, Sandwell, Walsall. Här fanns den brittiska gruvindustrin, i The South Stafforshire Coalfield. Vid förra sekelskiftet var det landets mest industraliserade del med både kolgruvor och stålindustri. Det sägs att det folkliga namnet Black Country kommer sig av all den nedsmutsning av luften och miljön som dessa industrier orsakade. Distriktet präglas idag av hög arbetslöshet och en mycket stor invandrargrupp, framför allt från Karibien och Asien. Mycket av problemen med politisk islam, med kopplingar till al-Qaida och terrorism, har haft sin bas i städer som Birmingham och Walsall.

Thomas Nydahl er forfatter og skribent og bor i Kristianstad. Dette er tredje del av et lengre essay. De to første:

Black Country I

Black Country II