Gjesteskribent

Det är precis tio år sedan jag kom till Birmingham första gången. Med taxi åkte jag från flygplatsen in till centrum. Det var kväll. Stadsbilden tedde sig alltmer välbekant. Jag hade sett den förut, närmare bestämt i Libyen. Utmed de stora vägarna, ju länge in mot stadskärnan jag åkte, stod moskéerna allt tätare. De var belysta underifrån och fick mig att tänka på de rymdskepp jag sett på film, och när vi närmade oss Bristol Road utmed Belgrave Middleway kom vi förbi den stora, centrala moskén, belyst i grönt, mäktig och vacker som i arabvärlden, men här gav den mig intrycket av att vara fullständigt malplacerad. Birmingham Central Mosque byggdes 1969 och är en av Europas största. Ordföranden för Birmingham Mosque Trust, Dr Mohammad Naseem, är en åldrande, kontroversiell muslimsk ledare, född i Amritsar och utbildad i Pakistan, som bl.a. hävdar att al-Qaida inte existerar. Han har också jämfört Tony Blair med Adolf Hitler och sagt att Blairs politik gentemot brittiska muslimer var jämförbar med Hitlers judepolitik (BBC News 6 augusti 2005). Birmingham har idag runt 110 moskéer, och det är ställt utom all tvivel att några av stadens muslimska företrädade, också sådan som varit verksamma i det som brukar kallas religionsdialog med kristna och judiska grupper, har band till terrorism. Brittiska Channel 4 har t.ex. gjort inspelningar med dold kamera där imamer uppmanar sina församlingar att stödja al-Qaida och andra liknande grupper och nätverk. Den stora moskéen har sålt material skrivet av Usama bin-Ladin!

Då, våren 1998, hade den kontroversielle politikern, stadens son Enoch Powell just avlidit. Birmingham gick in i en ny era, där det politiska etablissemangets två stora partier sällan eller aldrig diskuterade invandringsfrågor, men där skuggan från 11 september ännu inte slagit ner över de brittiska öarna. Birmingham hade svåra motsättningar i sitt nära förflutna, med regelrätta gatustrider mellan olika etniska grupper. Att studiet av islam redan då stod högt på universiteten hade sin självklara förklaring. Moskéerna var många och skulle bli fler.

Då bodde jag en hel termin på ett av Selly Oaks collages, på promenadavstånd till Bristol Road, där bussarna går in till centrum. Jag hade med mig diffusa minnen av en Björn Afzelius-sång som besjöng staden på ett allt annat än smickrande sätt. Jag visste att man byggt bilar och motorcyklar här och att en ansenlig del av den industrialism som både Karl Marx och Friedrich Engels beskrivit i sina verk låg här utmed kanalerna.

Birmingham, andra största stad i Storbritannien, så olik London, som en annan värld. Ett förvisso fult, men snabbt föryngrat och förskönat centrum, gigantiska gamla industriområden, kanaldistrikt där fabriker och verkstäder omvandlas till konstgallerier, pubar, musikscener. Men framför allt mötte jag en stad som höll på att bli ett kulturens centrum i landet. Royal Ballet har sina byggnader här. Stora och prestigefyllda Symphony Hall hyser en av nationens bästa symfoniorkestrar, de viktiga teaterscenerna blir allt fler. Och kanaldistrikten fungerar numera som en riktig turistmagnet med sina mysiga pubar och restauranger alldeles vid vattnet. Jag lärde känna Birminghams vardag, köpte alltid min morgontidning av det unga sikhiska paret i kiosken.

Nu har så mycket hänt. Nya stadsdelar har vuxit fram. Huslängor pryder förvisso tomterna där förr slitna och asbetsinfekterade fabrikslokaler stod, men det innebär också att de stolta bilbyggarna på Jaguar och MC-fabriken BSA för alltid är borta.

Staden sjuder, vid sidan av nedläggningarna, av just den digitaliserade framstegsoptimism som präglar den nya brittiska medelklassen. Men förlorarna då? Just det, de fortsätter förlora. Som om de vore för alltid sammanbundna fenomen sprider fattigdom och fetma, drogmissbruk och smuts sig. Den dagliga förnedringen märks överallt: på bussar, i butiker och på pubar. Huvudena hänger tunga och känslan av nederlag är stark. De unga kvinnorna med sina snaskätande barn i vagnarna fångar varje dag min blick. De finns överallt, som om de vore ett eget socialt skikt i brittisk samtid. Det kanske de är? Arbetslösa, försörjda av olika bidragssystem, utanför varje kontakt med brittisk vardag som innefattar arbetsliv, sociala nätverk, inkomster och anständigt boende. Deras barn har en jämmerdal stämplad i blicken. Tomheten tycks ha ockuperat två generationer samtidigt.

Birmingham förändras och utvecklas, ja så är det, men man kan fråga sig om denna utveckling på det hela taget innebär något positivt: hela centrum har i praktiken blivit en jättelik galleria. Butikscentra av mycket stora mått fyller stadskärnan och de avlöses bara av de spektakulära multinationella hotellkedjorna och nöjeslokalerna. En fredags- eller lördagskväll här inne är som att vandra genom en konstant påtänd och/eller berusad folkmassa som gapar och vrålar och liksom vaggar av och an på trottoarerna utanför diskoteken, pubarna och restaurangerna.

Efter några dagar i Birmingham beger jag mig ut på resa i hela Black Country. Att se de en gång små städer som numera är ett slags kranskommuner till Birmingham, är nödvändigt för att kunna säga något som helst om vad som hänt i den forna gruvnäringens landskap. Jag åker röda dubbeldäckare genom landskapet. Det som jag trodde bara var stadsbussar trafikerar hela distriktet. Smidigt och enkelt med ett relativt billigt resekort sätter jag mig och åker, från ort till ort. Första större samhälle jag når på en dryg timme är Wolverhampton – när jag hör stadens namn tänker jag på fotboll, Wanderers FC närmare bestämt. 2003 kom de till Premier League. 2004 blev de nedflyttade till näst högsta serien. Svenska supporterklubben har förre statsministern Ingvar Carlsson som hedersmedlem. Men jag har inte kommit hit för att se fotboll, utan för att gräva i det samhälle som fotbollen i slutet av 1800-talet växte fram ur; textilfabrikernas och arbetarklassens Wolverhampton.

Jag läser mig till kunskaper som snabbt visar att Wolverhampton är en av Englands främsta inflyttningsstäder. ”Hur många människor i staden kan hitta fyra eller ens tre eller två förfäder här?” frågar Frank Sharman i sitt arbete Heritage and Cultural Roots, om invånarna, som kallas”Wulfranians”. Hit kom man från landsbygden under tidigt artonhundratal, och sedan fylldes staden på med irländare, polacker, ukrainare, italienare, ryska judar, västindier och afrikaner. Idag anses staden vara den främsta magneten för illegal invandring. Det som en gång i tiden var ren arbetskrafts-migration är idag något annat. Staden växte från 150.000 invånare från 250.000 på tio år, en bit in mot andra halvan av 1960-talet, sedan sjönk befolkningstalen igen och har idag stabiliserats en bit under kvartsmiljonen, vilket gör staden jämförbar i storlek med Malmö. Wolverhampton kan sägas vara representativ för den långt ifrån problemfria mångkulturnationen England. Här ligger synagogan jämte protestantiska och katolska kyrkor, vilka i sin tur vetter mot moskéer, hinduiska och buddhistiska tempel. Också invånarna själv talar om vissa stadsdelar som getton. Gatubilden ger syn för sägen: till denna stad har man kommit resande från hela världen. Den stora inflyttningen för mer än hundra år sedan bestod av arbetare från Irland och Skottland som anlade både kanaler och järnvägar. Sedan kom en ny våg som bemannade den stora textilindustrin. Idag förblir många nyanlända både arbetslösa och utanför allt socialt liv. Det har Wolverhampton gemensamt med så många europeiska städer att det idag inte går att hålla räkningen på dem.

Att vandra runt i staden är att tvinna samman förflutet med nuet. Sikher och muslimer bygger storslagna tempel och moskéer, kupolerna syns över alla de hukande små bostadshusen.

Fotbollskulturen tycks fortfarande vara den gamla brittiska befolkningens svar på dessa tempel. Min son Tobias och reskompisen Simon tar sig ut för att se Birmingham City slå Manchester City med 3-1, och medan ösregnet fortsätter över Midlands påstår de sig samtidigt ha mött både entusiasm och värme på läktarna.

Thomas Nydahl
skribent og forfatter
bor i Kristianstad
egen blogg: http://nydahlsoccident.blogspot.com/

Les også

-
-
-
-
-

Les også