Kommentar

av Thomas Nydahl

Sent skall syndaren vakna heter det. Och nog har de största syndarna – maktens män och kvinnor – väntat in i det sista, innan de ens förmått eller vågat uttrycka en åsikt om vad som sker i rikets tredje stad. Malmö är en våldets stad. Malmö är sedan länge den avgrundsdjupt gettoiserade staden som kan mäta sig med brittiska Birmingham och tyska Köln. Polarisering och konfrontation är ord som inte räcker för att beskriva att Malmö inte längre existerar som sammanhållen stadskultur, utan att det handlar om två hela olika sätt att leva och förhålla sig till livet. Malmö är Skandinaviens mest arabiserade och islamiserade stad (se statistik här). Det är i sig problematiskt, eftersom islams lära förutsätter så mycket som gamla malmöbor inte ens hört talas om. Detta parallella samhälle växte för länge sedan fram i förorter som Rosengård och Lindängen, men är idag en väsentlig del av Malmös totala yta. De klassiska arbetarkvarteren – som Möllevången, Sofielund och Kirseberg – utmärks idag framför allt av icke-arbete och bidragsberoende.

När man håller ett öga på sin gamla hemstad – jag gör det varje dag – ser man snabbt att våldet, också i form av skottlossning, sedan länge är en del av den malmöitiska verkligheten. Ingen som intresserar sig för socialpolitiska frågor kan ha undgått att registrera detta. Men först nu vaknar de värsta syndarna, de politiker och kommunala tjänstemän som aktivt arbetat för att främja denna utveckling. Den fria bosättningsprincipen för bidragsberoende hitflyttade människor från arabvärlden, Afrikas horn och Asien har skapat gigantiska problem i områden som jag tidigare nämnde: överbefolkningen har i sig skapat nya, hittills okända fenomen för det moderna Malmö, med kackerlackor i bostäderna, omfattande fukt- och mögelskador, sjukdom och elände.

Nu vaknar politikerna. Ända upp på regeringsnivå vaknar de. Varför först nu? Jo, för att Malmöpolisen sagt att de tror sig se en ny Lasermannen som går runt och skjuter människor i staden. Det som upprör mig är massmediernas totala oförmåga att peka på att det rör sig om två parallella skeenden, som kanske inte ens har minsta förbindelse: en (två eller fler?) som går runt och skjuter folk (15 eller 16 är drabbade nu) och sedan de gängrelaterade skottlossningarna (runt 30 på ett år) i kampen om knarket, krogarna, makten. Varför ska det vara så svårt att förstå och skilja dessa skeenden åt?

Jag tror nog att man medvetet blandar bort korten nu. Styrande män och kvinnor vet instinktivt att de förlorat kontrollen i Malmö. Kvällar och nätter är det albanska, kurdiska, turkiska, arabiska, serbiska nätverk, klaner och ligor som styr sina respektive delar av Malmö med järnhand. Förstår de inte ens orsaken till att en enskild skytt inte skulle våga sig på att gå runt i Rosengård och skjuta? Han skulle bli slaktad som en kanin direkt.

De gängse tyckarna i stortidningarna kommer dragande med samma förutsägbara hokus-pokus som alltid. De tror att öppen debatt och belysning av sociala problem föder prickskyttar. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. Den svenska konsensus-tystnaden skapar inte bara enskilda dårar, den skapar ett samhälle som när man minst anar det kan stå inför inbördeskrigsliknande tillstånd. Det vore den verkligen tragedin.

Thomas Nydahl