Gjesteskribent

Av Thomas Nydahl

Hur ska man förhålla sig till ett nytt politiskt parti, som med all säkerhet kommer in i den svenska riksdagen i höst? Det finns två sätt: det ena är att bygga sin hållning på rykten och vanföreställningar, det andra är att ta reda på fakta. Jag läser numera allt som skrivs om partiet utifrån sådana fakta som jag kan finna, i tryck eller på nätet.

Det finns de mest fantasirika, men lika fullt felaktiga uppgifter om Sverigedemokraterna i medierna. När t.ex. judar i Malmö utsätts för antisemitiska attacker «glömmer» både journalister och debattörer att de kommer från arabiska, muslimska ungdomar och kopplar dem istället till SD. För den som besvärar sig att söka korrekt information ska det rätt snabbt uppenbaras att SD måste vara Sveriges mest Israelvänliga parti (kanske i ännu högre grad än Folkpartiet). Man säger att SD är ett «enfrågeparti» som bara vill «kasta ut invandrare». Listan på liknande felaktiga eller direkt lögnaktiga påståenden kunde göras lång, men jag anför bara dessa två exempel. Bara med den seriösa texten som bygger på fakta kan man förhålla sig till Sverigedemokraterna. Niklas Orrenius Jag är inte rabiat. Jag äter pizza är kanske det seriösaste försöket hittills, om än den är skriven med ett utifrån-perspektiv. Pontus Mattsons Sverigedemokraterna in på bara skinnet, som utkom i fjol hade kanske rent journalistiska ambitioner men slog mest in öppna dörrar. Vill man ta del av partiets egna texter kan man gå till jubileumsboken 20 röster om 20 år – Sverigedemokraterna 1988-2008 (som jag recenserade när den utkom).

Till försöken att teckna en bild av ett snabbt växande nationalistiskt parti och dess sympatisörer hör också den bok som utkommer på den svenska nationaldagen: Fult folk. Samtal med Sverigedemokratiska väljare, skriven av två journalister, Linnea Nilsson (redaktör på nättidningen Efter Arbetet) och Emil Schön (frilansare och redaktör för Miljötidningen).

De två redaktörerna säger att de inte är ute efter att förlöjliga, förminska eller avvisa de människor som porträtteras i boken. De påstår sig ha en ambition att lyssna, att låta de tillfrågade tala till punkt. Ändå bygger en av deras förutsättningar på ett tankefel: båda utgår ifrån att dagens SD är frukten av en sjukdom, de kallar den (likt de flesta politiskt korrekta människor) för islamofobi. Jag menar att det är förolämpande att betrakta religionskritik, eller för den delen rädsla och/eller motvilja inför en religion, för fobi. Det skulle innebära att kritiken av islam skulle vara uttryck för en mental sjukdom. Så skulle förstås ingen, allra minst vänsterjournalister, se på kritiken mot kristendomen. Men de sekulariserade krafterna och människor sprungna ur muslimska miljöer får ständigt den anklagelsen kastad på sig. Ayaan Hirsi Ali anklagas för att vara islamofob, och då får man väl ändå säga att begreppet förlorat all mening. Dessutom är det uppenbart att bokens två redaktörer saknar grundläggande kunskaper om hur den sverigedemokratiska kretsen ser ut. De redovisar till och med varningar ur vänkretsen som antar att SD-sympatisörerna kan «vara farliga». Det verkligt intressanta i sammanhanget, som författarna helt förtiger, är att det ofta är just Sverigedemokrater som trakasseras, avskedas från anställningar eller misshandlas. Vi vet det, och vi måste belysa och förkasta det, eftersom det politiska våldet annars riskerar att bli accepterat. Vem som är «farlig» kan man alltså diskutera.

Fördelen med denna bok är att den låter ett antal människor, mot löfte om anonymitet, tala från hjärtat om hur de ser på Sveriges förändring, på invandringen i allmänhet och islamiseringen i synnerhet, på välfärdsfrågor och de egna livsvillkoren i städerna där de bor. Ändå ser jag den utlovade anonymiteten som ett tecken på hur den politiska kulturen ser ut; varför skulle inte en SD-väljare kunna berätta under eget namn, om en vänsterpartist eller en moderat kan göra det? Det demokratiska underskottet är påfallande stort. Jag tänker också att det är något underligt med min egen reaktion: varför skulle inte dessa människor få tala till punkt som alla andra? Jag tror att reaktionen beror på att jag vant mig vid det pöbelklimat som idag finns i det svenska samhället. I det sammanhanget vill jag också anmärka på bokens titel. Först tänkte jag att den var korkad. På vilket sätt blir människor «fult folk»? Efter två dagars eftertanke inser jag att de som medverkar i boken säkert uppfattar det som stötande att bli karaktäriserade på det sättet.

De finns kanske en anmärkningsvärd tyngdpunkt på Skåne i denna bok. Vid sidan av paret Jonny och Cissi i Landskrona, Siv i Helsingborg och inslaget om lärdomar från Almgården i Malmö och det lilla samhället Hörby mitt i Skåne, får vi här stifta bekantskap med en kvinna i Malmö, Christina, som absolut ger boken dess tyngd. Trots de stora bristerna i utgångspunkterna får Christina möjlighet att lägga fram sina tankar. Christina är en kvinna yrkesverksam i vården, hon är i fyrtioårsåldern. Hennes reflektioner kring förändringen av Sverige utifrån erfarenheterna i Malmö är glasklara i sin reflektion och den som håller för öronen inför den sortens berättelser kommer aldrig att vinna någon insikt om hur det gått och kommer att gå för Sverige. Och det handlar sannerligen inte uteslutande om invandringen. För Christina, liksom jag antar för många människor som röstar på SD, är det ett brett spektrum av samhällsfrågor som spelar in. Jag går inte in i detaljer, men säger att den som inte blundar för kollapsen i de sociala trygghetssystemen, krisen i skolan och vården, kriminalitetens utbredning och den tilltagande polariseringen självklart kommer att känna igen sig i dessa resonemang.

Jag hade önskat mig en helt annan bok, en som verkligen analyserade de sociala, kulturella, religiösa och politiska frågeställningar som engagerar dessa människor. Här framställs de nästan som zoologiska fenomen, vilka man kan studera helt skamlöst och ändå egentligen inte lyssna på. Men i brist på en verkligt analytisk bok får man ta den här för vad den är. Om inte annat kan den kanske fungera som utgångspunkt för en diskussion som bygger mindre på stereotypa föreställningar och mer på fakta, trots att grundkunskaperna inför intervjuerna borde ha varit större och mer genomtänkta. Så hade jag till exempel velat ha en diskussion om vad som hände när de extrema nationalisterna bröt sig ur och bildade Nationaldemokraterna, och på samma sätt kring de faktorer som gjort att partiet idag ligger runt 4,5% av väljarsympatierna, alltså den nivå där det svenska kommunistpartiet i herrans många år balanserade. Vad är det för konkreta sociala och politiska förändringar i det svenska samhället som bidragit till partiets stigande popularitet? Det hjälper inte att som författarna mala på om «det mest hatade partiet» – det blir ingen begriplig analys av det.

För saklighetens skull rekommenderar jag också en läsning av Sverigedemokraternas skuggbudget. Om man gör det kan man använda sakargument. Den finns att ladda ner.

Linnea Nilsson, Emil Schön: Fult folk. Samtal med Sverigedemokratiska väljare (Karneval)

Thomas Nydahl