Sakset/Fra hofta

Av Thomas Nydahl

Karen Jespersen och Ralf Pittelkow: Islams magt. Europas ny virkelighed (Jyllands-Postens forlag, København).

Johannes Salminen: Islams två ansikten. Essäer (Söderströms, Finland och Atlantis, Sverige).

Ayaan Hirsi Ali: Nomad. En personlig resa genom civilisationerna. (Bonniers, översättning av Manne Svensson).

Stridsropet Allahu akbar (Gud är stor) ekade över Poitiers, norr om Pyrenéerna år 732, då tiotusentals araber och berber stormade fram mot den frankiska armén. Men de stridsvana ökenkrigarna mötte hårt motstånd och Charles Martels trupper stod emot dem. Edward Gibbon ser detta slag som en historiens vändpunkt. Hade araberna och berberna segrat hade hela Europa med all sannolikhet blivit muslimskt, och man hade, med Gibbons ord ”fått ägna sig åt tolkningen av Koranen” vid fakulteterna i Oxford.

Johannes Salminen tecknar denna upptakt i sin nya bok om ”islams två ansikten”, en liten volym som rymmer en handfull essäer och kortare texter. Men Salminen menar också att de verkligt avgörande händelserna utspelar sig i Jerusalem 1099, då blodbadet på judar och muslimer ägde rum, ”det var raider som för all framtid skulle fläcka bilden av Europa” säger han. Men Muhammeds egen roll i utvecklingen måste lyftas fram. Han var en krigare och statsman mer än religionsstiftare, hans slakt på den judiska stammen Quarayza är legendarisk, då mer än 600 av de judiska männen halshöggs och lämnades i en massgrav, medan kvinnorna och barnen såldes som slavar. Muhammed blev våldet trogen, och med Huntingtons ord kan man konstatera att ”islam har blodiga gränser”. Salminen påpekar också att Koranen vittnar om att ”Muhammed bar ett bestående agg mot judarna”. Att såväl judar som kristna betraktades som ”Bokens folk” förändrar ingenting, eftersom deras dhimmi-status i själva verket gjorde dem till islams fångar och undersåtar. De fick bokstavligt talat betala för att få leva. Att vara dhimmi fick också konsekvenser för vardagslivet. Judar kunde t.ex. i badhusen tvingas ”bära ett särskilt emblem för att lättare kunna åtskiljas från övriga omskurna.” Det är fakta av detta slag man alltid får hos Salminen, som har en ovanlig förmåga att förena de stora, historiska skeendena med ett slags anekdotisk kunskap. Jag tycker mycket om hans nya bok, inte minst för att den vid sidan av dessa fakta, också förmedlar insikter om hur man i den muslimska världen handlade med svarta slavar. Och Salminen får det att bränna till ordentligt när han skriver om den omfattande muslimska migrationen till Europa: ”I dag kan islam tack vare invandrarströmmarna visa upp en massiv och permanent närvaro i Europa. Frågan som Bernhard Lewis vågar ställa är: håller islam på att den här vägen fullfölja den invasion som avbröts vid Poitiers?”.

Det leder mig över till Ayyan Hirsi Alis nya bok, som i allt väsentligt är ett vittnesmål som stödjer Lewis och Salminens antagande. Hon är en av de skarpaste polemikerna, som utifrån konkreta erfarenheter och vittnesmål, kan ge oss en övertygande bild av hur islamiseringen av Europa ser ut. Hennes historia är idag allmänt bekant över stora delar av världen, och hennes livsöde har fått tjäna som symbol för vad som händer den muslimska kvinna som tar av sig slöjan och vägrar följa Koranens bud. Att hon lever med ständig livvaktsbevakning är bara en sida av saken, den andra är att hon sedan länge är utstött ur varje form av familje- och stamgemenskap. Hennes liv i Holland slutade med att hon fråntogs både medborgarskap och parlamentarisk immunitet, sedan en maktkamp fått den ökända ministern och före detta fängelsedirektören Rita Verdonk att agera motAyaan Hirsi Ali. Den senare fick dock så småningom tillbaka sitt medborgarskap, men hade då redan flyttat till USA där hon varit verksam som forskare vid American Enterprise Institute.

Den nya boken börjar i barndomen och vi får följa Ayaan Hirsi Ali och hennes familj över världen. Kapitlen om de tio åren i Kenya är särskilt intressant, som skildring av hur afrikansk islam ser ut. Ändå är det först på sidan 267, där avsnittet Botemedel börjar, som jag tycker att den ger något nytt till den bild jag redan hade av henne. Här argumenterar nämligen Ayaan Hirsi Ali för ”den muslimska tankens befrielse” som ett upplysningsprojekt och något som i grunden kunde förändra ökenkulturens konserverade ålderdomlighet och ge den en möjlighet att träda in i den nya tiden. Nej, hon är ingen missionär. Det är oerhört korkat att säga det (och det har redan sagts alltför många gånger). Däremot är hon en kvinna med civilkurage som manar Europa att stå islamismen emot. Att bjuda den motstånd:

”Varje viktig frihet som västerlänningar förfogar över grundas på friheten att uttrycka sig. Vi ser vad som är fel och påpekar att det är fel, så att det kan åtgärdas. Detta är upplysningens budskap, den rationella process som ligger bakom dagens västerländska värderingar: Sätt igång. Undersök. Fråga. Ta reda på saker. Våga skaffa kunskap. Var inte rädd för vad du kan tänkas få reda på. Kunskap är bättre än vidskepelse, blind tro och dorgmen (…) Islam är däremot oförenligt med upplysningens frihetliga principer. Samtidigt kommer fler och fler människor till väst från länder där livet inrättas efter stamkulturens seder och i allt högre grad underkastas radikala former av islam. Och de för med sig seder, bruk och dogmer som är äldre än upplysningen – och som alldeles uppenbart strider mot upplysningens idéer (…) Yttrandefriheten är den mänskliga frihetens och det fria samhällets grundval. Och i yttrandefriheten ingår rätten att häda och uppröra. ”

Karen Jespersen och Ralf Pittelkows Islams magt är utifrån den danska horisonten också en kampskrift för de europeiska upplysningsidealen, för det demokratiska genombrottet och den sekulära statens överlägsenhet. Så redan där ansluter den direkt till Ayaan Hirsi Alis bok. Jag menar att deras bok är det mest framstående som publicerats på ett skandinaviskt språk i detta ämne. Den gräver inte ner sig i ett skyttegravskrig. Den presenterar istället en fyllig och skrämmande bild av en social, politisk och kulturell förändring som äger rum i hela Europa, en förändring som riskerar att kväsa yttrande- och tryckfriheten, skapa parallella rättssystem (med sharia-domstolar för de enskilda ländernas muslimska medborgare- vilket skulle stå i direkt motsättning till demokratins princip om likhet inför lagen), ge vika för särkrav rörande skolor, butiker, sjukhus, ålderdomshem och andra för livet centrala funktioner. I denna kusliga förändring sker också något som sällan påtalas: de sekulära, frihetslängtande människor som flytt muslimska länder sviks konsekvent. Det har inte minst människor som Ayaan Hirsi Ali, Taslima Nasrin, Salman Rushdie och många, många andra fått erfara.

När Arne Hardis från Weekendavisen gästrecenserade deras bok i Jyllands-Posten (som utgivit den) skrev han följande tankeväckande ord om de enskilda fallen som redovisas i boken som exempel på islamismens farliga tillväxt i Europa:

”Alle er kildebelagte, så enhver kan tjekke validiteten, løbende ledsages begrædelighederne af Pittelkow og Jespersens påpegning af, at mange muslimer ikke ønsker islamismen fremmet, men at denne ikke desto mindre er i fremmarch. Styrken i bogen er ikke kun eksemplernes pinlige og sørgeligt underholdende myriade, mange er i forvejen velkendte fra den offentlige debat, men den sammenhængende analyse, som kæder eksemplerne sammen og ser islamismens trussel i dens helhed.”

Jag tycker att man ska ta Hardis ord på största allvar. Det är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda händelserna är inte ”isolerade” (vilket man i Sverige brukar använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den islamistiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa demokratin om vi inte agerar. Om vi gör det, så vet vi att Ayaan Hirsi Alis anda finns närvarande: som ett upplysningsprojekt i striden mot en medeltida ideologi vars mörker alltför länge vilat över individer, folk och nationer.

Thomas Nydahl er forfatter og skribet, bosatt i Kristianstad, driver bloggen http://nydahlsoccident.blogspot.com/