Gjesteskribent

Av Johan Lundberg

Per Gudmundson skriver bra i dagens SvD om Evin Rubars SVT-dokumentär om islam i Sverige – en film som på på intet sätt har fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Filmen ställer ett stort antal frågor som det finns all anledning att förhålla sig till, men som få verkar försöka förhålla sig till på ett mer intellektuellt uppriktigt sätt. När man tar del av SVT:s övriga produktion i ämnet, liksom när man tar del av debatten – såsom den senaste om Ayaan Hirsi Alis Expresssen-artikel, får man dock känslan av att bristen på debatt har den mycket enkla förklaringen att folk helt enkelt inte förstår frågeställningarna på grund av ointresse för det främmande och annorlunda. I min recension av Lena Sundströms bok påpekade jag just den märkliga omständigheten att författaren klandrar islams kritiker för etnocentrism och ovilja att lära känna det främmande, samtidigt som hon själv uppvisar en demonstrativ ovilja att fördjupa sig i islam och i skillnaderna mellan denna religion och andra trossystem.

Beskrivningen i Rubars film av svenska politiker bekräftade denna fundamentala obildning och ointresse för fördjupning. Såväl Mona Sahlin som Fredrik Reinfeldt har helt okritiskt köpt ståndpunkten att en serie moderata islamister med ytterst dubiösa idéer är representativa för svenska muslimer. Hur kan det komma sig? Varför buntas hundratusentals människor samman och antas vara i behov av särbehandling? Återigen kan man ställa frågan varför svenska liberaler utan att blinka köper en verklighetsbeskrivning som saluförs av den yttersta vänsterns förgrundsgestalter – i detta fall personer som Andreas Malm och Mattias Gardell.

Men kanske beror bristen på debatt inte på obildning utan på att man helt enkelt inte vill ha debatt. Åsa Linderborg skriver i dagens Aftonbladet att Expressen går sverigedemokraternas ärenden när de publicerar texter av Ayaan Hirsi Ali. Och i gårdagens DN påstod Björn Johnson på DN Debatt att det var mediernas fel att sverigedemokraterna går framåt. Men hos Johnson var det Åsa Linderborgs egen tidning som ansågs vara boven i dramat, inte Expressen. Som statsvetaren Andreas Johansson Heinö påpekar på sin blogg framstår denna sorts resonemang dock som grundade i en besvärande överskattning av medias roll. Väldigt lite tyder på att sverigedemokraterna och integrationsfrågan skulle vara mediekonstruktioner. Lika litet som att folks engagemang på dessa områden nödvändigtvis behöver vara grundat i främlingsfientlighet.

Som Evin Rubar visar, behöver det inte heller handla om rädsla för terrorattacker. Att påpeka att alla kvinnor i niqab inte bär ett bombbälte runt midjan är således fel strategi. De viktiga frågeställningarna som behöver belysas och diskuteras är i vilken mån som vi bör visa välvilja eller motarbeta människor som inte accepterar det liberala samhällets idé om den enskilda individens grundläggande rättigheter och skyldigheter utan som istället har som sitt mål att skapa förutsättningar för andra sorters icke-sekulära och icke-liberala samhälls- och lagsystem. Liksom frågan om i vilken mån som det är möjligt för islam att anpassas till det liberala, sekulära samhällsordningen, grundade i reaktionära livmönster och värdegemenskaper.

Beror tendensen att fixera religionsutövningen vid regler om hur vi skall leva vårt vardagliga liv på den muslimska religionen som sådan, på dess gudsbegrepp och urkunder – eller handlar det om en religion som egentligen är lika anpassningsbar till olika samhällsystem som kristendom, judendom och buddhism? Svaren på den sortens frågor måste förvisso rimligtvis komma inifrån den muslimska gemenskapen. Det är där som förutsättningarna skapas för i vilken mån som det framtida samhället i detta avseende skall bli konfliktfyllt eller harmoniskt. Det är den vägen som man bör välja snarare än Sverigedemokraternas konfrontationstrategi.

Icke desto mindre är det konstigt att frågorna inte ställs i den svenska offentligheten. Inte för att jag är intresserad av att höra vad Åsa Linderborg och Andreas Malm har för svar. Där står det nämligen klart att deras omsorger om muslimer inte bottnar i någon som helst sympati för islam eller muslimernas religionsutövning. Tvärtom handlar det där bara om att hitta en grupp som man kan använda som «nyttiga idioter» för att stjälpa den västerländska demokratiskt-liberala samhällsordningen över ända. Nej, det som det finns anledning att undra är däremot hur de många människor som bevisligen ser ett värde i det öppna, toleranta, på upplysnigsidealen uppbyggda samhället, ser på islams möjligheter att integreras i detta samhälle och vilka grupper i den muslimska gemenskapen som man kan anta har förutsättningar att ta upp kampen med de reaktionära elementen i det muslimska kollektivet.

Åtminstone jag kan inte erinra mig att jag hört någon av de många människor som antyder att integrationsprocessen är oproblematisk, redogöra för vad de grundar denna hypotes på. Grundas den på åsikten att det västerländska samhället bevisligen har så många fördelar att en stor majoriet muslimer alltid kommer att välja en mer sekulariserad livsform och att detta kommer att tvinga fram en förndring av religionen innifrån? Jag finner inte denna hypotes orealistisk, men den kan å andra sidan vägas mot den längtan efter stabilitet, andligt djup och kontinuitet som också är en konsekvens av det ytliga konsumtionssamhälle som vi lever i. I det senare fallet skulle man kunna tänka sig att många västerlänningar konverterar tll islam i tider där den västerländska kristendomen blir alltmer andefattig och profan till sin karaktär. Vilket gör att islam tvärtom utvecklas mot ett bejakande av den inre kärna som står i lika skarp kontrast till vårt samhälle som diverse extremistiska ideologier på både höger- och vänsterkanten.

Då detta inte debatteras eller diskuteras, är åtminstone jag uppriktigt nyfiken och intresserad av hur alla de människor som med sådan tvärsäkerhet yttrar sig om integrationen, islam och SD egentligen tänker i dessa frågor. Och eftersom jag härvidlag hyser en uppriktig nyfikenhet ställer jag mig givetvis skeptisk till Björn Johnsons och Åsa Linderborgs idéer om att detta inte bör diskuteras och ventileras.

Johan Lundberg er sjefredaktør for Axess.

Artikkelen Debattmotståndet ble publisert i Axess 13. desember 2009, og er gjengitt i sin helhet med forfatterens vennlige tillatelse.