Gjesteskribent

Efter dansk förebild startas nu Tryckfrihetssällskapet i Malmö. Tisdagen 31 januari håller vi vårt första möte på temat: Finns det yttrandefrihet i Skandinavien?

Behövs det verkligen ett Tryckfrihetssällskap i ett land vars första tryckfrihetsförordning antogs redan 1766 och numera har den inskriven i grundlagen? Tyvärr är svaret utan tvekan ja. Jag tycker att Publicistklubben har blivit tandlös och det skrämmer mig att så många svenska journalister döljer viktiga fakta om de heliga korna Feminismen, Mångkulturalismen och Det heliga moderskapet.
Jag har själv försökt sälja artiklar till de flesta större dagstidningarna om det nedtystade problemet med ”Kvinnors våld mot män”, men alla tackar nej. Ingen vill ha ett genomarbetat reportage baserat på internationella studier som visar att det är lika vanligt att kvinnor slår män som motsatsen. Att jag dessutom hade intervjuer med flera män som tagit sig ur sådana våldsamma relationer frestade dem inte – trots att samma tidningar väldigt ofta har intervjuer med slagna kvinnor. Några redaktioner svarade att det ”inte passar i vår mix just nu” och några tyckte att jag var oförskämd som ens föreslog att man skulle skriva om något sådant.
De är inte heller intresserade av reportage om hur pappor diskrimineras i vårdnadstvister eller hur falska våldtäktsanklagelser förstör många mäns liv.

Den heliga mångkulturen
Och den heligaste av alla kor, mångkulturen, får bara nämnas i positiva ordalag. När Expressen utnämner Föreningsgatan i Malmö till ”Hatets gata” strömmar ilskan mot oss skåningar eftersom läsarna antar att det är skånska nazister som hotar och hatar judarna. Det faktum att det är muslimska invandrargäng som står för i princip alla hoten, undviker tidningarna att skriva.
När medierna har sjunkit så lågt är det inte bara viktigt med ett Tryckfrihetssällskap, jag dristar mig till att påstå att det är alldeles nödvändigt för att vända utvecklingen i Sverige. Vårt land är farligt nära att övergå från demokrati till demokratur. Om vi inte redan har passerat gränsen …
Har du inte hört talas om ordet demokratur så är det helt i sin ordning – människor som lever i ett sådant samhällstillstånd uppfattar inte själva att de befinner sig i en demokratur. Uttrycket brukar tillskrivas den franske sociologen Gerard Mermet, och betecknar ett samhälle som på ytan innehåller allt det som en demokrati gör men i praktiken inte låter avvikande politiska grupper föra sin talan på lika villkor. Ett land där avvikare riskerar att bli av med jobbet för sina åsikters skull och även utsättas för våld av sina politiska motståndare – alltmedan staten ser mellan fingrarna.

SD behandlas inte som andra
För drygt ett år sedan kom ett nytt politiskt parti in i riksdagen och vad man än tycker om Sverigedemokraternas politik så är det ett faktum att de inte tillåts föra sin talan på samma sätt som andra partier i gammelmedierna och att deras företrädare blir av med sina jobb (Therese Borg, Richard Jomshof) eller utesluts ur facket (Fredrik Lantz). Och varje gång SD demonstrerar attackeras de av våldsamma motdemonstranter vars pöbelfasoner medierna knappt rapporterar om.
Hur och varför det har blivit så här vore intressant att diskutera och analysera, men det är inte svenska medier så pigga på – kanske för att de själva har stor del i denna utveckling. Knappt hade Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen förrän Aftonbladet startade ”Vi gillar olika-kampanjen”, där de uppmanade människor att protestera mot att ”nu har vi ett parti i Sveriges riksdag som säger att alla måste vara lika för att gå upp i den svenska nationen”. Att ingen SD-politiker framfört detta krav på likhet, hade uppenbarligen ingen betydelse i kampen mot ett parti som på demokratiskt vis blivit invalt i riksdagen.

Skillnaden är Upplysningen
Jag tror att jag hittade en viktig förklaring till att svenska journalister vägrar att se vissa sanningar och det var när jag nyligen läste Ayaan Hirsi Alis bok Nomad. Det var särskilt en sak som grep tag i mig. Det var när Ayaan beskriver hur hon på universitetet i Holland kommer i kontakt med Upplysningen och dess filosofer. Somaliskan blir alldeles upprymd av det hon läser – människan har ett eget förnuft, alla människor är kapabla att tänka själva – tankar som går stick i stäv med det hennes mamma och mormor bokstavligt talat bankat in i henne. Visserligen har upprorstankarna alltid bubblat i Ayaan, men innerst inne ”vet” hon ju att Allah ser allt man gör och tänker och att han kan straffa en när som helst för syndiga och upproriska tankar.
Men när hon vill diskutera detta med sina holländska studiekamrater får hon bara trötta axelryckningar till svar. Hur är det möjligt, tänker Ayaan. Det tar ett tag för henne att inse att människorna i Västeuropa fått Upplysningen i sig med modersmjölken. Det som på 1700-talet för Voltaire och encyklopedisterna var banbrytande och inte sällan farligt att hävda, är fullständiga självklarheter för oss. Ja, så självklart är det att vi inte ens förstår att man i andra delar av världen fortfarande lever efter devisen att Gud har skapat allt på denna jord och att det är förenat med livsfara att påstå något annat.

Livsfarligt att kritisera Mohammed
Plötsligt insåg jag var den stora skillnaden mellan dem som vuxit upp med islam och oss som fostrats i den judisk/kristna världen ligger. Det är inte bara religionen i sig som skiljer oss, utan det faktum att kristna och judar är så insmorda i Upplysningens marinad att vi inte ens reflekterar över den längre. Det är fullständigt självklart för oss att vetenskap och förnuft går före religiös tro.
Tyvärr har denna självklara övertygelse fört något dåligt med sig, nämligen att västerlänningar i allmänhet och svenskar i synnerhet förutsätter att människor i övriga världen delar samma övertygelse. Vi vill helt enkelt inte inse att det är en central del av islam att Koranen består av Guds egna ord, något som bevisas av att profeten Mohammed var analfabet. Den som ifrågasätter innehållet, som Salman Rushdie gjorde i Satansverserna, kan mista livet. Att det är så kan vem som helst själv kontrollera genom en enkel Googlesökning.
Så när vi ser att Kurt Westergaard och Lars Vilks utsätts för mordförsök för att de tecknat skojiga bilder av profeten Mohammed, så förutsätter vi att det handlar om enstaka stollar. I stället för att kraftfullt fördöma dessa illdåd, tycker vi synd om brottslingarna för att de ”lever i utanförskap” och så hånar vi Vilks och säger att hans rondellhundar ändå är så fula att de inte borde få kallas konst.
Ytterst få verkar förstå att Lars Vilks rondellhundar ingår i ett både konstnärligt och politiskt projekt där det som borde vara våra dyrbaraste ägodelar – yttrandefriheten, tryckfriheten, åsiktsfriheten – ställs på sin spets. Inte ens Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson orkar stå upp för Vilks rätt att säga vad han vill. I en DN-artikel från mars 2010 skriver hon att hoten mot Lars Vilks inte är några hot mot yttrandefriheten därför att Vilks inte har tystnat (min kursivering).

Publicistklubben sviker sin uppgift
Den organisation i Sverige som borde vara yttrandefrihetens och tryckfrihetens främsta banerförare, leds av en kvinna som tycker att dödshot inte hotar yttrandefriheten så länge den hotade orkar fortsätta sin kamp, trots brandbomber och mordförsök!
Detta fick mig att allvarligt tvivla på om jag ville fortsätta vara medlem i Publicistklubben. Men som vice ordförande i Malmö-kretsen tyckte jag att jag ändå kunde göra viss nytta genom att ta upp viktiga yttrandefrihetsfrågor till diskussion och debatt.
Hösten 2010 föreslog jag att vi skulle bjuda in den danske journalisten och författaren Mikael Jalving som just skulle komma ut med boken Absolut Sverige – en resa i tystnadens rike. Jag kunde inte tänka mig ett viktigare debattämne än: ”Varför är det så tyst om vissa saker i Sverige?” Möjligen kunde en dansk granne ha en del av svaren. Jag föreslog att vi skulle ordna debatt mellan honom och Lena Sundström, som ju blivit prisad för sin analys över tillståndet i Danmark i boken ”Världens lyckligaste folk”.
Märkligt nog var Lena Sundström upptagen – vartenda datum vi föreslog. Så vi beslöt att bjuda in Jalving ensam.

Därför hoppade jag av Publicistklubben
Men en dag kom ett mejl från ordföranden, kulturjournalisten Per Svensson på Sydsvenskan. Han hade upptäckt att Jalving även skulle tala hos Nationaldemokraterna och ”eftersom de är en del av den nazistiska miljön i Sverige bör han meddelas ett vänligt men bestämt återbud”.
Jag trodde inte mina ögon. Blev det omöjligt att höra vad Mikael Jalving anser om Sverige för att han även tänker sprida sina iakttagelser hos en grupp vars åsikter de flesta av oss avskyr? Är det inte detta som brukar kallas guilt by association?

I Publicistklubbens stadgar, paragraf 1 står:

Publicistklubbens främsta uppgift är att slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten. Klubben skall föra publicistisk debatt och främja meningsutbyte bland publicister och andra som verkar på massmediernas område.

Per Svensson och resten av styrelsen kunde inte ställa upp på det mest grundläggande av föreningens motton och därmed var mitt mått rågat.

Finns ett sug efter andra bilder
Mitt avhopp från styrelsen gav inget eko på denna sidan Öresund, men Jyllands-Posten skrev en artikel och jag blev inbjuden till Trykkefrihedsselskabet i Köpenhamn. Där talade Mikael Jalving om sin bok och jag talade om varför jag tror att det är så tyst i Sverige. Uppenbarligen fanns det ett sug efter att få höra en svensk journalist tala om det onämnbara, för mitt föredrag fick tiotusen klick på ett enda dygn på Youtube.

Nu startar jag och några andra personer, både journalister och icke-journalister, ett svenskt Tryckfrihetssällskap i Malmö. Det är vår förhoppning att vi ska kunna erbjuda föreläsare från hela världen som oroas över den brist på yttrandefrihet och tryckfrihet som Västvärlden drabbats av. På önskelistan står Ayaan Hirsi Ali, Wafa Sultan, Douglas Murray, Roger Scruton och andra modiga människor som inte har glömt det Upplysningens filosofer lärde oss redan på 1700-talet.

Vårt första möte blir 31 januari. En av föreläsarna heter Mikael Jalving. Äntligen ska hans åsikter om tystnadens rike få höras just här.

Ingrid Carlqvist

Fotnot: Den här artikeln refuserades två gånger av Newsmill. Trots att jag gjorde flera kompletteringar med exempel på hur medierna sviker sitt uppdrag, bestämde sig redaktionen där för att jag använder ”för svepande formuleringar”, till exempel när jag förklarar vad JAG anser att skillnaden mellan muslimer och judar/kristna är. På ett sätt är jag glad över refuseringen – den bevisar bara att jag har rätt. Sverige är i akut behov av ett Tryckfrihetssällskap!

OBLIGATORISK ANMÄLAN TILL
anmalan@tryckfrihetssallskapet.se
senast fredag 27 januari 2012.