Gjesteskribent

Filippa v Platen

På svenska nationaldagen utkom boken Fult folk. Samtal med Sverigedemokratiska
väljare
, av journalistparet Linnea Nilsson och Emil Schön (som recenseras bl.a. här

Hösten 2008 kontaktas jag av paret Nilsson/Schön (som då skrev för
vänstertidskrifterna ETC och Flamman). De vill göra intervjuer med vanliga
sverigedemokratiska sympatisörer och höra hur vi ser på samhället. Resultatet
ska bli en bok, finansierad av Olof Palmes stipendiefond. «Vi hade aldrig träffat en
sverigedemokrat innan, men nu har vi nästan blivit goda vänner med en del av
dem vi träffat», kvittrar Linnea. Det är så genomskinligt sagt att jag blir generad:
journalister från vänsterkanten som blir vänner med sverigedemokrater. Men det
måste erkännas att om de är nyfikna på oss så är jag är lika nyfiken på dem och hur
de ser på samhällsproblemen, för i mina öron verkar de väldigt naiva – det framgår
av de telefonsamtal vi hade innan intervjun. (Kanske är naiviteten ett yrkestrick för de
får mig på kroken.) Paret går med på att de ska få intervjua mig och jag ska efteråt få
intervjua dem: «Ingen pajkastning, inget bollande med partiprogram utan respektfulla
samtal.»

Så vi ses. (På en «kinarestaurang full med tingeltangel» som de så riktigt skriver i
boken, men utan att nämna att det är på deras förslag.) De är vänliga och jag får
seriösa frågor. Bara vid två tillfällen ser jag Linnea frysa till och se arg ut. Det är
när hon får veta att jag är Israelvän. Och när jag hävdar att antisemitism är ett stort
problem inom vänstern. Efter intervjun har vi samma väg. Men de blir märkbart
besvärade och tittar bekymrat på varandra och ser lättade ut när jag därför korsar
gatan. Jag nämner detta eftersom de antyder i boken att några av oss är «rädda
för det främmande». Själva tycker de att det är obehagligt att gå sju meter med
en «främmande».

De är inte anträffbara på det telefonnummer de gett mig och kontaktar mig inte
heller. Jag tänker att de gett upp projektet. Men ett år senare kontaktar Emil Schön
mig. Han skickar texten och ber mig läsa igenom. Språkbehandlingen är dålig med
oklara syftningar vilket förvånar. Jag påpekar att de valt mitt mest polemiska yttrande
som rubrik, ett yttrande som inte var karaktäristiskt för intervjuns tonläge. «Det lät
klatschigt», sa Emil. Han lovar dock att ändra några ordval och skickar mig sedan
ändringarna. Vi kommer därefter in på ett samtal om islamism och Emil hamrar på
tangenterna.

Jag påminner om att de lovat att jag skulle få träffa dem för ett samtal. Jag ber
speciellt om att få träffa Linnea. Hon hade tidigare skrivit en artikel för ETC – där hon
intervjuat ledaren för Stoppa matchen-kommittén som ville förbjuda det israeliska
tennislaget att spela en DC-match i Malmö våren 09. Andra tidningar, men inte
ETC, uppmärksammade att kommittén, som sade sig vara emot våld, hade en
pragmatisk inställning till anarkister och islamister. En nazistgrupp offentliggjorde att
de skulle demonstrera tillsammans med kommittén. Nu ska inte Stoppa matchen-
kommittén lastas för att våldsgrupper på både höger- och vänsterflanken ansluter
sig. Men kanske ETC kunde ha frågat sig vilka signaler kommittén sände ut
eftersom de lockade till sig dessa grupper? Att sända «fel signaler» är ju annars
något de brukar kritisera andra för. Hursomhelst, nazistgruppen kunde i likhet med
vänsteranarkisterna obehindrat demonstrera tillsammans med kommittén. (På vägen
till tennisstadion ägnade sig de senare åt att krossa skyltfönster.) Därför hade det
varit intressant att ha ett samtal med Linnea om journalisternas samhällsansvar
och följderna av en okritisk bevakning. Den annars charmige Emil förstår dock inte
frågan utan avfärdar mig kort, nästan hatiskt: «Det är väl helt naturligt att intervjua
organisatören för Stoppa matchen-kommittén», säger han innan han avslutar
samtalet.

Att boken fick namnet «Fult folk» upptäckte jag på affischer som Vänsterpartiet
satt upp över Malmö. Som en varningssignal lyste de stora svarta bokstäverna
mot affischens gula botten när de inbjöd till samtal med författarna som träffat
sympatisörer till «Sveriges mest avskydda parti». (Det hade varit intressant att gå dit
men risken att bli fysiskt angripen efteråt på gatan av sympatisörerna för Sveriges
mest demokratifientliga parti är för stor.) Kanske kommer de flesta att tycka att jag
är naiv när jag skriver att det kändes som ett slag i solarplexus när jag upptäckte
att de kallat boken för Fult folk. Inte som en fråga utan ett konstaterande. Trots den
stora gästfrihet journalistparet blivit mötta med från människor som generöst låtit
dem få ta del av deras liv. Kan de se sig själva i spegeln? (Jag får boken en vecka
senare tillsammans med ett patroniserande standardbrev. Intervjun med mig är inte
slutversionen som Schön skickade utan han har ändrat tillbaka till de ordval vi kom
överens om att inte använda.)

Nu ska Fult folk marknadsföras. I radio och vänsterpress intervjuas författarna
av likasinnade. Bilden som framkommer av SD-sympatisörerna är att de är
lågutbildade, svikna arga män som «lämnats kvar». Som inte kan ta till sig det goda
mångkulturella samhällets möjligheter: förlorare. (En bild som skiljer sig från t.ex.
Uvell/Meier Carlsens bok Folkhemspopulismen.) Nilsson hävdar i radio att en av
intervjupersonerna använder sin fritid till att «hetsa framför datorn», något det inte
finns minsta belägg för.

På SVT:s Kulturnyheterna framträder paret avslappnat och
leende. Sedan växlar bilden över till en teckning av den anonyme SD-väljaren. Till
skillnad från författarna presenteras han med kalla färger. Citat ur intervjuerna tas
ur sitt sammanhang. Nilsson/Schön har beskrivit utseendet och klädseln på två av
intervjupersonerna och utifrån detta har Kulturnyheternas illustratör ritat nidbilder av
ensamma människor med tomma ansiktsuttryck. Sedan växlar bilden över till den
bekymrade SD-forskaren som får tala mot en bakgrund av grön sommaräng och
betande hästar. Varm mot kallt. Fint mot fult. Gott mot ont.

Är det så här de offentliga samtalen ska bedrivas? Tycker de själva att «fenomenet
sverigedemokratiska sympatisörer» förklaras och att de uppfyller sitt journalistiska
ansvar? Jag ser det som ännu ett uttryck för kollegiala ryggdunkningar: de tolerantas
intolerans.

Så till boken. Först måste jag påpeka att Linnea och Emil är modiga. De vågar träffa
oss trots upprepade varningar från vänkretsen: «Kan de [SD-sympatisörerna] vara
farliga?», «Var försiktiga!» Det är ett mycket ärligt och intressant erkännande, speciellt
som de i förordet tillsäger sin läsekrets att de inte vill att de som deltagit i boken
ska «få problem» – vilket ju ändå visar på en medvetenhet om att våld förekommer
– men inte från utan mot SD: are. Ingenstans för övrigt tar de avstånd från de hot
och trakasserier sverigedemokrater ofta möter. Tvärtom, i en intervju med en före
detta journalist från Klassekampen om Fremskrittspartiets sympatisörer frågar de
hur «störningar» av partiets möten fungerat rent taktiskt. Ytterligare en eloge vill jag ge
författarparet: de redovisar sina frågor och tankar – och därmed sina egna fördomar.
Genom sin öppenhet har de gett läsarna möjlighet att dra andra slutsatser utifrån
intervjuerna.

Hur kommer den genomsnittlige svensken reagera när han färgad av media möter
sverigedemokrater i det dagliga livet? Varken rasister eller «samhällets förlorare»
utan vanliga människor. Kanske med högre utbildning än han själv? Kommer han
bli desillusionerad eller kommer han bli så färgad av vrångbilderna att han inte
förmår att se förbi dem och komma fram till en saklig bedömning både av våra
samhällsproblem och sverigedemokratiska svar?

För Sverigedemokraterna bör kritiseras och bemötas i öppen debatt som de andra
partierna. Först och främst för Sveriges bästa men även vi som parti skulle vinna på
en hederlig granskning, för den hätska vrångpropagandan har gjort att SD inte lyckas
se sig självt objektivt utifrån. SD tenderar att vilja stå enade utåt – vilket ibland får
katastrofala följder, som t.ex. efter radioprogrammet Kalibers avslöjande förra året.
Kaliber infiltrerade både SD och dess ungdomsförbund och spelade in uttalanden
i smyg, även på privata sammankomster. Denna kränkning, att under föregivande
av vänskap med även minderåriga medlemmar inspela deras samtal under privata
träffar, fick SD:s ledning att sluta upp även bakom de få kandidater som privat yttrat
sig rasistiskt, t.ex. en kandidat till EU-parlamentet. Det och andra avslöjanden – och
de överslätande reaktionerna från ledningen, fick många sverigedemokrater att undra
vilket parti vi gått med i.

SD är också ett parti som ibland uppvisar drag av att vara en intressegemenskap för
likasinnade, med de klaustrofobiska drag som en förföljd grupp ofta uppvisar. Några
av våra företrädare är oförmögna att skilja på saklig kritik och på de personangrepp
och påhopp som många av våra motståndare inte håller sig för goda för. Jag har inte
gjort en hemlighet av att jag helst sett att vi startat ett helt nytt parti för att komma
ifrån vår extrema historia. SD:s bakgrund och avslöjanden om olämpliga kandidater
lägger sordi på den glädje jag annars skulle ha känt inför arbetet med att få SD in i
riksdagen.

I Sverige saknas tyvärr en tradition av naturlig «folklighet», till skillnad från i
våra grannländer. Fremskrittspartiet och vårt systerparti Dansk Folkeparti, våra
föredömen, kan på ett helt annat sätt än Sverigedemokraterna hämta näring ur
denna inhemska tradition.

Jag röstar alltså inte på SD för att det är det bästa partiet utan för att alla andra
alternativ är värre. ( Med en utrikesminister som öppet flörtar med islamister i
kölvattnet av «Ship to Gaza»-affären, med en statsminister som – i gott sällskap med
andra ministrar och i likhet med oppositionsledaren offentligt hånar svensk kultur
– samt, när samma oppositionsledare i händelse av valseger planerar att bilda
regering tillsammans med ett ex-kommunistparti, vars ledare intill nyligen kallade
sig för kommunist samt synts med Hizbollah- och Hamas-sympatisörer, och med ett
miljöparti (som i avsaknad av egen ideologi blivit en uppsamlingsplats för allehanda
opportunister, bl.a. islamister), finns det just inget annat parti man med hedern i
någorlunda behåll kan rösta på.

Filippa v Platen

LINNEA NILSSON OCH EMIL SCHÖN
Fult folk
Samtal med sverigedemokratiska väljare

ISBN: 9789185703517
Hft. 176 sidor.