Sakset/Fra hofta

Om jag inte redan vetat var den holländske politikern Geert Wilders skulle hålla sitt tal i lördags hade jag bara kunnat följa polishelikoptern som redan timmar innan mötet cirkulerade över Västra hamnen. Väl där såg man avspärrningarna och samlingen polismän på långt avstånd. Jag var ute i god tid och kände mig trygg i förvissning om att polisen skulle säkra en passage tillräckligt långt bort från motdemonstranterna som ju flera dagar i förväg varnat om att de skulle kasta färg och annat på oss samt fysiskt hindra oss ta oss till lokalen. Förvarnad är förberedd, och polisen kan väl sitt jobb, tänkte jag.

Väl framme vid de första avspärrningarna visste jag inte hur jag skulle gå. Det var avspärrat rakt fram men inga anvisningar hur man skulle gå runt. Jag tittade undrande på det tiotal polismän som stod sysslolösa i en klunga och såg likgiltiga ut. Ingen mötte min blick eller visade minsta ansats till att hjälpa till så jag gick förvirrat fram och tillbaka innan jag insåg att jag måste fråga om hjälp så jag vände tillbaka och frågade en polis som såg ut som om han kvävde en gäspning. ”Ursäkta, hur kommer man fram till mötet utan att stöta på demonstranter?” Han tittade knappt på mig och gjorde en omkringsvepande viftning med handen. Jag stod undrande kvar men förstod sen att någon tydligare vägbeskrivning inte var att vänta, varken från honom eller från de andra poliserna som mest såg ut som de ville hem.

Jag tolkade handviftningen som att jag skulle gå runt en stor del av hamnområdet och jag passerade några polisbilar med schäfrar som såg farliga ut. Frånsett en maskerad svartklädd yngling som med blicken scannade av området och lät den stanna på mig en sekund innan han passerade, var gatan öde. Olustkänslan spred sig i kroppen. Jag skyndade på stegen och hörde rop och skrän på avstånd: motdemonstranter.  En bit ifrån såg jag kravallutrustad ridande polis. Utan att riktigt inse hur det hade gått till insåg jag att jag plötsligt hamnat bara meter bakom den skränande folkmassan som skanderade: ”Inga rasister på våra gator!” Jag kunde nästan känna lukten av hat, våld och adrenalin. Jag tittade mig hastigt omkring och försökte snabbt göra en bedömning. Närmsta polis stod bakom ett kravallstaket men långt bort från mig. Han och hans kollegor hade uppmärksamheten på vad som hände vid entrén, inte på en bortkommen mötesdeltagare som hamnat fel. De ridande poliserna var också för långt borta. Om motdemonstranterna insett att de hade en ”rasist” bakom sig hade jag inte haft en chans. Jag försökte se ut som om jag hörde till och lyckades ta mig till kravallstaketet och en polis släppte ut mig och sa att jag skulle följa efter några andra som tydligen också fått fel vägbeskrivning.

Väl insläppt i kapphallen försökte jag varva ned. Ingen ”anti-rasist”-fascist skulle få hindra mig från att ha trevligt! Men nu fick vi inte låsa in våra väskor som vi tidigare fått instruktioner om. En polisman kom fram till mig och sa argt att det var ändrade bestämmelser. Handväskorna skulle hängas bland kläderna utanför. Sen stod vi i kö för visitering. En kvinnlig polis kände på hela kroppen, t.om håret sökte hon igenom. Jag har aldrig varit med om något liknande och jag är van vid genomgripande säkerhetskontroller. Poliserna verkade spända och det kändes inte som att det var läge att säga något lättsamt. Jag kände mig väldigt frustrerad när jag väl fick gå in i föreläsningssalen.

Geert Wilders kom in precis innan föreläsningen och under hela talet stod två av hans egna säkerhetsvakter orörliga som statyer i varsitt hörn på podiet. Det kändes absurt och överdrivet och bidrog till den klaustrofobiska känslan i min kropp. Motdemonstranterna hade lyckats i sitt uppsåt att störa mötet; jag kunde inte slappna av trots att jag var bland vänner. Inte hade jag kunnat förutse att demonstranterna skulle få oavsiktlig hjälp från en massiv men passiv polis!

På väg ut hade de flesta demonstranterna gått hem och polisen var mer avslappnad. De till och med log lite när jag, mest för min egen skull, sa «tack för idag». Vi gick ut gruppvis. Men några «tappra» demonstranter stod kvar och en ung kvinna skrek åt mig att jag borde skämmas. Jag vände mig om och sa att jag inte hade ngt att skämmas för. Då skrek hon nazist efter mig. Jag svarade  inte utan gick. Vilken historieundervisning hade den här kvinnan fått? Visste hon vad nazism var?

Senare på kvällen tänkte jag att jag kanske gjorde fel. Vad hade hänt om jag erbjudit henne en kopp kaffe, bara vi två så att vi hade kunnat diskutera våra meningsskiljaktigheter under lugnare former? Hon hade förmodligen för mycket adrenalin i kroppen för att tacka ja, men man vet aldrig. Jag vill bo i ett land där man diskuterar och inte skriker okvädningsord och i ett land där polisen bemöter en hjälpsamt om det alls hade behövts några poliser när en inbjuden politiker ska tala. Jag växte upp i ett sådant land. Är det omöjligt att få det tillbaka?
 

 

Les også

-
-
-
-