På radio i dag kunne en iraner som hadde konvertert til kristendommen fortelle om hvordan sikkerhetspoliti stormet familiens hus i Iran. Med seg hadde de et intervju som sønnen hadde gitt til Aftenposten i 2008.

Slikt press mot familie som er igjen i hjemlandet er ikke uvanlig. Ikke bare familien ble skremt. Også deres familiemedlem i Norge. Han har levd på hemmelig adresse siden.

Hvilke konsekvenser får det for ytringsfriheten til asylanter og hva gjør norske medier og myndigheter?

Hjemmebane

Skulle noe lignende kunne skje her til lands? Skulle ytringsfriheten til asylanter være truet av noen innenfor Norges grenser?

Vi kjenner til at konvertitter fra islam til kristendommen har opplevd trakassering, trusler og fysiske angrep på mottak og ute i sivilsamfunnet, bla. på Hå på Jæren. I Danmark har man kartlagt dette  grundigere. En prest fortalte om denne trakasseringen på Tidehvervs sommermøte. For et par år siden spurte man de som driver mottakene om de kjente til problemet. Flere svarte bekreftende. I fjor foretok man en ny kartlegging som forarbeid til en konferanse om temaet. Nå var det ingen av de som drev mottakene som kjente til det.

Dette sto i skrikende kontrast til hva flere konvertitter fortalte. Noen lyver og det er neppe asylantene.

Parallellsamfunn

Problemet har fått liten oppmerksomhet. Til tross for at det ikke bare er en trussel mot disse menneskenes frihet og trygghet. Det er også en trussel mot suverniteten og demokratiet til landet det gjelder – enten det er Norge eller Danmark. Hvis myndighetene tillater denne type intimidering har de avstått en del av jurisdiksjonen over menneskene i landet til andre. Slike trusler er en måte å kreve ekstraterritoriell suverenitet på. Her gjelder ikke norsk lov, men islamsk.

Denne krypende avståelse som følger i den politiske korrekthetens kjølvann har kommet lengst i Sverige.

Parallellsamfunnet håndheves med vold.

Det er tilfellet Hera Lampuu Maduro et eksempel på.

sverige.hera.lampuu.maduro

Maduro har finsk mor og far fra Karibien. Vi har tidligere skrevet om henne her.

Hun hadde en blogg i Svenska Dagbladet der hun skrev om fotografi og hverdagslige hendelser. Maduro bodde i Seved, en innvandrertett bydel i Malmø. Det hun så og opplevde der var noe helt annet enn det mediene skrev. Hun følte at hun måtte ta bladet fra munnen. For åpenheten og demokratiets skyld.

Men da kom straffen. Arbeidskolleger og svenske bekjente vendte henne ryggen. De frøs henne ut og hun måtte slutte å skrive for Svenska Dagbladet. I stedet begynte Maduro å skrive for avpixlat.info, det største alternative nettstedet i Sverige, ikke identisk med, men nær Sverigedemokratene. Da er man tilnærmet fredløs i det nye Sverige. Da har man krysset grensen hvor samfunnet ikke lenger vil forsvare en. De vanlige regler gjelder ikke lenger.

Så når truslene begynte å komme mot Maduro fra nye svensker, var det lite hjelp og støtte å få. Maduro fikk det stadig vanskeligere. Hvor skulle hun ta veien?

Hun hadde det dårlig psykisk, og la ikke skjul på det. En dag i mars bega hun seg ut i den vestlige del av Malmø, der hun trodde seg trygg. Men hun støtte på en afrikaner i designerklær som forgrep seg på henne. Hun flyktet, desperat, og ba folk ringe etter politi. Ingen reagerte.

 

Afrikanen som sen ofredade och förföljde mig trots att jag hela tiden sa åt honom att sticka åt helvete, försökte slå och misshandla mig efter att han vägrat lämna mig ifred fastän jag sa “Fuck off, leave me alone” är cirka 185-187cm. Stor afrofrisyr, mörk hud med ovanligt stora glasögon. Normalt byggd. Mörk designjacka och designerjeans. Under jackan hade han en ljus skjorta med afrikanska mönster.

Han tog mig runt halsen och psykade mig. Han kallade mig baby, don´t do this to me, stop crying, I´m begging you.

Jag värjde mig mot honom. Tog mig ur några av hans grepp men kände att han var starkare än mig så jag började desperat leta efter andra människor. Ni två svenska tjejer som stod och låste upp era cyklar hör av er till polisen. Jag frågade efter vägen till klostret eller hjälp med att ringa polisen då jag inte hade telefonen med mig men ni hjälpte inte mig. Ni taxichaufförer som såg hur jag kämpade men inte brydde er om att hjälpa mig eller ringa polisen när jag skrek ring polisen, fan ta er!

Till slut sprang jag rätt ut i gatan och satte mig mitt i gatan fast det fanns bilar där, varför hjälpte ni mig inte? Jag börjar springa och får till slut syn på två svenska tjejer som satt och rökte utanför en restaurang. Jag sprang till er och skrek ring polisen! Ni gjorde det, ni lät mig komma in i värmen. Ni ringde polisen, ni gav mig vatten, ni låste dörrarna och såg vart han stack. Tack för att ni trots att ni hade stängt tog en paus och satt ute och rökte. Hade ni inte gjort det ….

Jag trodde det var säkrare i Västra innerstaden, i fina Limhamn. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag får inte lugn och ro någonstans. Jag har slutat skratta.

Timeout

Etter dette varslet Maduro leserne om at hun trengte en timeout.  Hun hadde det for kaotisk til at hun maktet å levere høy nok kvalitet. Trusler virker. Det fratar menneskene konsentrasjonen. Bildene hun tok ligger fortsatt ute.

Innan jag avslutar för denna gång vill jag be er alla att kolla in SD-Malmös nya webbsida Situation Malmö. Malmö Stad planerar att ändra i Malmös stadsplanering till fördel för 250 st islamister som precis fått tillstånd att bygga ännu en finansierad Moské i Malmö. Detta måste uppmärksammas.

Ni som ändå vill läsa något av vad jag skriver eller fotograferar under min timeout är välkomna att titta in på Poeter.se, där jag skriver poesi i fri form under pseudonymen “avemaria”. Mina fotografier lägger jag upp på HeraFoto.

 

Hun fikk masse støtte av leserne, men også de skriver anonymt. Heller ikke de tør stå frem. Men kontakt ble knyttet. En av dem som hadde kontakt med Maduro, forteller om hva som skjedde:

För ett par veckor sedan kom plötsligt ett mail. Hera behövde hjälp. Jag visste att hon inte skulle skriva om det inte var allvaligt. Och det var det också. Invandrargrabbarna hade satt de hot som beskrivs i Ondskan i verket, och Hera hade undkommit konfrontationen med knapp nöd. ”Hade du varit man hade du varit död nu”, var en av deras kommentarer innan polis och ambulans anlände. Efter sjukhuset, och efter att ha konstaterat att de stulit hennes väska med pengar och allt, fanns bara ett alternativ. Hera tvingades gå under jorden. Ingen vet var hon finns idag, inte ens jag. Mail är allt.

Men vi har träffats. Vi möttes på en plats i Malmö som jag känner sedan 70- och 80-talet. Jag parkerade, men undrade var jag egentligen befann mig – i mellanöstern? Hera var lite sen, och jag blev rädd att något hänt henne på vägen. Men så dök hon upp med raska steg. Efter fotot i krönikörernas fält kunde jag inte ta miste. Vi åkte långt därifrån så snabbt det bara gick. Hera ville andas frisk luft, och vara i naturen vid havet. I bilen pratade vi i princip nonstop, som om vi känt varandra länge, fast det var första mötet. Att äntligen få prata helt fritt med någon om Sverigevänliga frågor var en befrielse i alla fall för mig, och kanske även för Hera. Hon hade senaste tiden tvingats vistas i en miljö som för henne säkert nästan framstod som ett fängelse.

Det kändes stort för mig att kunna göra detta lilla, bjuda på en stund av frihet. En stund av närhet till den underbara svenska naturen, och frihet från att behöva se sig om över axeln hela tiden. Och samtidigt tänkte jag, ska detta verkligen behöva hända i Sverige? Ska någon som inte gjort något brottsligt, utan endast har en annan åsikt om politiska spörsmål behöva bli jagad från sitt hem och förföljd på detta sätt? Bara på grund av att man vågar stå upp och säga sanningen om ett ohållbart socialt experiment? Ja, tydligen är det just så illa ställt med demokratin i Sverige…

Vår stund, eller rättare sagt Heras, i frihet kom till ett slut och hon måste tillbaka i skydd. Det hade varit ett fantastiskt möte med en medsyster jag beundrar mycket. Vi bestämde att hålla kontakten och göra om det hela när hon så önskade. Efter ännu en vecka kom ytterligare ett mail, ett mycket oroväckande. Hera skulle inom någon dag komma att kastas ut från det skyddade boendet! Hon tillhörde nämligen fel målgrupp för att erhålla samhällets hjälp. Hon var inte invandrarkvinna som hotades av hedersvåld, och hon var inte missbrukare. Alltså, tillbaka rakt in i dödshotet eller lev på gatan – dessa var hennes val. ”Jag har extrabädd, Hera – vi löser det”, skrev jag, ”låt mig bara veta var jag kan hämta dig!” skrev jag. Därefter blev det tyst på mailen. Hela nästa dag gick, jag bäddade och ordnade och tittade oroligt på klockan. Kollade mailen varje kvart, men inget!

För mitt inre utspelade sig många scenarier, de flesta dystra och andra rena önsketänkanden om en magisk lösning. Halv tio på kvällen kom mailet jag väntat så på. Äntligen hade en myndighetsperson lyssnat, vidtagit kraftfulla åtgärder för att Hera skulle få fortsatt och förstärkt beskydd. Jag andades lättad ut. Hera var säker… för tillfället, men fortfarande till priset av sin frihet.

Hera Lamppu Maduro vet avgjort vad priset för sanningen i det mångkulturella Sverige är. Det är ofantligt högt, för henne som modig privatperson, och för det svenska samhället i sin helhet. Stoppa vansinnet 2014, innan priset blir astronomiskt.

          qelizabeth

Det ultimate utenforskap: forstøtt av det offisielle Sverige, jaget av nysvensker. Sannheten er for brutal og må ikke frem. Den vil kompromittere det offisielle Sverige og stille håndheverne overfor vanskelige valg.

Det skulle etter boken være høyreekstremister som jaget innvandrere. Så er det innvandrere som jager en som ser ut som dem, men er illojal og kritiserer dem offentlig. Maduro må flykte, fra Seved til et krisemottak, og der får hun beskjed om at hun ikke kan bli, for hun er der av feil grunn. Hennes kategori finnes det ikke plass for.

I siste øyeblikk griper noen på høyere nivå. Maduro er blitt et kjent navn, om noe skulle tilstøtte henne vil det ta seg dårlig ut.

Hvis man virkelig brydde seg ville hennes skjebne vært på forsiden av avisene.

Hennes skjebne minner om andre som har krysset de kulturelle grensene og trodd de kom til et fritt land. Sabana Rehman, Sara Azmeh Rasmussen og Amal Adens historier har noen av de samme elementene.

De er kompliserte og man må motstå fristelsen til enkle fremstillinger.

Da utfrysingen begynte følte Maduro seg mer hjemme blant ikke-svensker i Seved enn blant de anstendige svenskene.

Et eller annet sted felles en hard dom over hva vi har stelt i stand og vår uvilje mot i det hele tatt å se hva som foregår.

 

 

 

Les også

-
-
-
-