Nytt

Hera Lamppu Maduro skrev blogg i Skånska Dagbladet. Hun er frilansfotograf og fotolærer, og bor i Seved, en bydel i Malmø som har et dårlig rykte. Hun skulle egentlig ikke skrive om politikk, men virkeligheten i Seved er påtrengende. Hun kom inn på situasjonen i nabolaget, i Malmø og Sverige, og undret hvordan fremtiden skulle bli.

Det må man ikke i dagens Sverige. I det øyeblikk man beveger seg over usynlige grenser, kommer sanksjonene.

Det har Hera Lamppu Maduro fått merke. Innlegg ble fjernet fra avisens nettsider. Dernest begynte den sosiale utfrysingen: venner og kolleger slutter å hilse, snakker ikke lenger til henne. Hun har fått en kald skulder. Både profesjonelt og sosialt. For å komme dit at folk opptrer i flokk må noe ha skjedd med samfunnsklimaet: assosiasjonen går til en irakisk professor som var i Oslo før sommeren og fortalte om diskrimineringen av kristne i Irak. Han fortalte at diskrimineringen kom både ovenfra og nedenfra. Både myndigheter og folk i uformelle sammenhenger diskriminerte. Da blir livet tungt. Men det er samme mekanismer Hera Lamppu Maduro beskriver. I Sverige. I dagens Europa.

Av uppenbar anledning känner jag av en iskyla från tidigare vänligt inställda människor. Flera, ganska många, har antingen frysit ut mig rent verbalt eller så är man helt tyst. Jag har fått klart för mig att jag inte längre får vara med och leka. Jag har knappt några vänner kvar, två stycken väninnor stannar hos mig. Tack ni två! Resten har jag fått se ryggen av. Även rent professionellt inom mitt yrke märker jag av utfrysningen. Plötsligt finns det inga jobb till mig. Man är fåordig, man möter inte min blick, mobbningen är ett faktum. jag har blivit obekväm.

Tur jag har Seved. När ensamheten känns som värst och jag nästan känner mig illamående av kärleksbrist, finns några av mina grannar kvar för mig. Men hör och häpna. Mina svenska grannar vänder mig ryggen men däremot har jag fått mer och mer kontakt med de andra kvinnorna.

Dette er interessant. Med «de andre kvinnorna» mener Maduro kvinner med utenlandsk bakgrunn. De er ikke så nøye med riktige meninger. Det kommer an på andre ting. Om man er rettskaffen, vennlig, til å stole på. Det er slike grunnleggende ting som betyr noe, ikke om man har de riktige meningene. Men i dagens Sverige betyr riktige meninger alt, og de som ikke har dem blir straffet og bannlyst.

Det gjærer under overflaten i Sverige. Det gjør at meningsvokterne er årvåkne og slår ned på alt som viser tendens til mer grunnleggende kritikk.

Maduro beskriver selv hva det var hun ikke måtte skrive. Vokterne ser hvilke innlegg som får respons av leserne. Det tar de som tegn på at forfatteren er politisk betent, ikke at han eller hun rører ved noe viktig. Demokratiet snus på hodet.

Maduro lot seg imidlertid ikke knekke. Hun skriver nå for avpixlat.net, et nettsted som vokterne avskyr, sammen med Sverigedemokraterne. Men slik vokterne oppfører seg blir disse nettsteder og partier bærere av den opposisjon som ethvert demokrati er avhengig av. Man får bare håpe de har karakter og integritet nok til å stå mot trykket.

Maduro beskriver hvordan det var uunngåelig for henne ikke å ta opp hva som foregår i Malmø:

Kontraktet innebar endast enkla vardagliga inlägg från mitt vardagsliv. Detta visade sig omöjligt för mig att hålla. Det är som många påpekat nästintill omöjligt för mig att inte bli politisk. Jag tänker ofta på svensk invandringspolitik då jag bor i ett område med många nysvenskar. Dessutom, jag måste få skriva fritt. Att bli censurerad är på ett sätt smickrande då man tydligt rört om i grytan och gett reaktioner men tyvärr känns det också som ena handen blir bakbunden. Sevedsbloggen kommenterades till nästan 100% av Avpixlats läsare. Vänsterfolket var helt tyst vilket förvånar mig och gjorde mig lite besviken. Det var också Avpixlat som erbjöd mig ett rum att uttrycka mig i, ocensurerad.

Till min glädje uppskattas min blogg av väldigt många och vissa ber mig fortsätta skriva och det gör jag mer än gärna. Här kommer jag att skriva och dryfta ting som andra journalister inte vågar göra. Jag kommer att ta upp ämnen som är tabu att prata om i svensk press. Det finns inget ämne som jag inte vågar skriva och diskutera om. Dagens journalister sviker läsarna. I ett öppet brev jag skrivit till alla journalister och media kritiserar jag deras sätt att vinkla saker, jag kritiserar deras brist på ansvar för det de förmedlar. Helt enkelt, jag kommer ta upp det som alla tänker men ingen vågar prata om för rädsla att bli utanför. Eller så har man bara köpt den allmänna åsikten utan att tänka efter själva.

Man skulle tro at Maduro hadde større meningsfrihet enn en innfødt svenske. Hun er selv annengenerasjons innvandrer. Moren var finsk og faren fra Karibien. Hun fikk selv merke fordomsfullhet på 70-tallet.

Men det hjelper ikke om hun er mørk hvis hun har feil meninger, eller tenker selv. Da er hun kanskje dobbelt farlig?

Maduro skriver om sin egen bakgrunn:

Jag vill dock presentera mig innan jag börjar. Mina föräldrar är båda två invandrade till Sverige. Min mor kom hit som liten flicka med en namnlapp om halsen. Det var andra världskriget och Sverige tog emot finska barn från Finland som ryssarna bombade. Hon blev en av alla de barn som for väldigt illa av kriget och separationen från sina föräldrar och land. Min far kom senare. Han invandrade på 60talet under arbetsinvandringen, från Karibien. Sverige saknade arbetskraft och ropade efter människor. Min far fick lägenhet och jobb på en vecka. Det fanns ingen SFI utan han fick lära sig svenska på fabriksgolvet. Mina föräldrar träffades och jag föddes 1967 och har levt hela mitt liv i Sverige. Jag växte upp i förorten ensam tillsammans med min mor och vi var extremt fattiga. Det blev varken skidresor eller nya kläder för min del. Dessutom var det en nyhet med mörka människor på 70-talet och okunskapen var utbredd. Jag fick höra både N-ordet och utstå mobbing för min hudfärgs skull av både vuxna och barn. Men jag var smart och vann respekt i skolan. Idag jobbar jag som frilansfotograf och fotolärare. Jag är ensamstående med ett barn och bor sen 13år tillbaka på Seved. En förort i stan. Jag har fortfarande aldrig åkt skidor.

Skillnaden idag mot 60-talet är att vi inte längre har jobb och sysselsättning att erbjuda, det är det mest väsentliga i ett värdigt liv, att känna sig delaktig och meningsfull. Vi har inte längre fullgoda bostäder att erbjuda utan man sätter alla invandrare i ghetton varifrån svenskarna flyr. Segregationen är ett faktum. Vi har kvar samma invandringspolitik som på 60talet ändå, vilket har resulterat i ett kaos. Sveriges goda vilja att ta emot lidande och flyende människor har fått en hemsk biverkning. Vi har fått motsatt effekt. Kriminaliteten har skjutit i höjden och våldet mot kvinnor stigit i taket. Den naturliga följden har blivit en pysande, farlig invandringsfientlighet. Det var inte det som var tänkt när vi öppnade våra gränser. Det ska sägas och behöver sägas om och om igen, det är inte alla som är kriminella och kvinnofientliga, de flesta har samma värderingar som vi men tillräckligt många har det inte. Tillräckligt många har tagit hit ett våld och kvinnoförnedring som som vi trodde att vi fått under kontroll. Jag är inte främlingsfientlig, jag är inte ens Sverigedemokrat fast jag skriver här men jag står för det som många tänker men ingen vågar säga, det har gått överstyr. Vi har förlorat kontrollen. Vi är inte mer humana än att vi kan skicka hem en familj som bott i Sverige 6-7 år, som lärt sig svenska och gått i skola samt lyckats skaffa sig en försörjning, ibland även splittrar vi grymt familjer. Vad är det för sätt?

Det verkar som om vissa vill ta emot hela Somalias befolkning, hela Afghanistans, hela Iraks etc. Det går inte, vi kan inte ta emot hela världen. Varifrån har denna tanke kommit? Även om man vill rädda människor från krig, svält och förföljelse så får man se upp med tanken att man kan rädda hela världen. Ingen kan rädda hela världen själv. Det finns andra sätt att hjälpa människor i sina egna länder. Jag föreslår att vi helt stänger Sveriges gränser för en hel generation. Vi behöver minst en generation på oss att reda upp situationen vi skapat. Få ett slut på våld, kriminalitet, hedersrelaterat och annat våld mot kvinnor. Få slut på den rådande kraftiga segregationen. Vi behöver tid. Vi behöver samla ihop oss. Motståndarna till detta har rätt i när de säger att för den som kommer in betyder det mycket. Javisst, det kan låta grymt att stänga ute dem som verkligen behöver det men är det inte mer humant att man får veta ett beslut snabbt? Alla människor behöver ett ja eller nej. Det värsta vi utsätter människor för är ovissheten. Får jag stanna eller inte. Det är helt sjukt så länge människor får vänta innan de får ett beslut. Tom år. Då är det bättre att genast få ett nej innan man börjat rota sig.

Nu har jag presenterat mig lite och kanske gett en hint om var jag står. Jag hoppas att vi kan ha en sund debatt här med många konstruktiva diskussioner. Hade klimatet varit sådant att man kunde talat öppet om invandringsproblematiken, att människor fick pysa ut sin frustration och slutade blunda för fakta hade vi kunnat förebygga dåd som Breivik och Mangs står för.

Hera Lamppu Maduro

Maduro er en interessant historie som sier en hel del om dagens Sverige.

Hvordan skal det gå med Sverige?

Bloggare utfrusen efter politiskt inkorrekta åsikter – skriver för Avpixlat

Les også

-
-
-
-