Gjesteskribent

Julia Fahlgrens sterke tekst vekker til live minner om et Sverige som er totalt endret. Minner er også motivet på dette bildet av et lyshjerte familie og venner har tent på stedet der en 30-årig kvinne ble drept på Sergels väg i stadsdelen Ribersborg i Malmö i 2019. Foto: Johan Nilsson/ TT / NTB

Svenske Julia Fahlgren fra Skellefteå hadde forleden et innlegg på Facebook som var så sterkt at vi simpelthen var nødt til å be om republisering. Foruten å være sårt og vondt, oppsummerer innlegget Sveriges selvpåførte ulykke på en treffende måte – og ikke minst de tankene svært mange svensker må bære på, uten at de våger å uttrykke dem høyt, eller har noe forum å henvende seg til.

Sammenbruddet i Sverige pågår nemlig for fullt, med politikere og en elite som nekter å innse problemene, nekter noen å diskutere dem åpent, og nekter å ta ansvar for hva de har stelt i stand. Sverige er i en tilstand av virkelighetsfornektelse som mangler sidestykke i vestlig historie, og klamrer seg til normaliteten som en skipbrudden til vinglete vrakgods. Derfor er ærlige innlegg som fra Julia Fahlgren så sjeldne, men desto viktigere. Her er teksten i sin helhet:

Jag vill leva jag vill dö i Norden

Men jag vet inte längre om jag vill leva och dö i Sverige.

Mitt älskade, vackra Sverige.

Det fosterland som nu brister på så många sätt.

Det land som en gång var det tryggaste jag visste.

Det humana, vårdande, omhändertagande, rättssäkra Sverige.

Landet där man oftast hittade bostad om man behövde, fick vård när man var sjuk och där man fick sjukpenning när man var oförmögen att arbeta.

Där våra äldre fick den omsorg de behövde. Där palliativvård sattes in när ingen annat fanns att göra.

Jag är inte så himla gammal, men jag minns hur det var att leva i ett helt annat Sverige än detta. Inte nån rosaskimrande dröm om det perfekta folkhemmet som aldrig existerat, utan den riktiga verkligheten.

  • Landet där mord var stora nyheter, där våldtäktsfall skakade hela samhällen och där man kämpade för offrets rättigheter.

Inte förövarens.

  • Landet där gruppvåldtäkt inte var ett vanligt använt begrepp.
  • Där bilar mest brann pga elfel, inte för att någon bränner upp dem i protest.
  • Där poliser föll på knä för att hjälpa någon som låg ner, inte för att visa underkastelse inför de människor de borde gripa.
  • Där No-go-zoner bara fanns i Zombie-spel.
  • Där ingen kastade sten på ambulanser.
  • Där balkongolyckor var just olyckor.
  • Där berättelser om förlupna kulor kom från jägare i älgskogen.
  • Där drive-by-shooting oftast sågs i filmer, inte på macken.

Det Sverige där man lyssnade på sina lärare, respekterade reglerna och där skolan var en plats att lära sig.

Inte en plats att sälja droger eller värva gängmedlemmar.

Det Sverige som tog hand om – och ansvar för – de stackars flyktingfamiljer och ibland ensamma människor som flytt hit från krig och nöd och fann en trygg hamn.

En hamn där de integrerades och inkluderades i samhället.

Där mångfalden berikade och lärde oss saker.

Inte ett land som slänger upp dörrarna på vid gavel och släpper in tusentals anonyma utan asylskäl eller pass – helt utan att ha resurser att ta hand om dem.

Inte ett land som låter barnäktenskap och könsstympning följa med över gränsen in i vårt samhälle.

Visst fanns det brister även när jag växte upp och klev in i vuxenvärlden.

Visst fanns det utanförskap och misär för många även då, men våld och mord och dödsfall pga vårdköer var inte vardagsmat.

Det skapade rubriker och engagerade människor.

Sverige

Det land som ville så väl.

Som gav så mycket.

Nu känns det så trasigt och mörkt.

Gröna ängars ö är förvandlat till

Landet utanför.

Körsbärsdalen är förvandlad till törnrosdalen.

Astrid Lindgren torde vända sig i sin grav om hon såg hur hennes sagor nu passar in på riktigt, på det sätt man minst av allt önskar att de ska.

Vad händer med Moder Svea?

Våra barn föds på nedläggningshotade BB – om vi har tur. Annars i en bil på väg mellan två fullbelagda sjukhus.

De tvingas sen gå i enorma förskoleklasser som är mer förvaring än pedagogisk omsorg. Sedan ska de gå i skolor med stora klasser, utbrända lärare och stökiga elever.

När de så en dag ska flytta hemifrån finns inga bostäder – om inte mamma och pappa sparat ihop en mille eller två till en liten etta.

Vi vågar inte ha ungdomarna ute på kvällarna och vi är livrädda att de ska bli våldtagna, misshandlade eller skjutna.

Via mitt förra arbete vet jag med säkerhet att det inte är överdrivna eller paranoida rädslor utan helt rimlig oro.

När de blir vuxna får de hoppas på att aldrig behöva vård eller sjukpenning.

Det ena är ett resurslöst kaos av köer och personalbrist och det andra är nära på en omöjlighet att få.

Trots att båda finansieras av skattepengar.

Våra pengar

Våra äldre offras som värdelös boskap när en myndighet bestämmer att den svenska modellen är den enda rätta – trots att andra länder säger tvärtom.

Tusentals människor får dö av ett virus vi kunde ha skyddat dem från till stor del.

Ändå får samma myndighet fortsätta bestämma och vägleda.

Sjuka människor utförsäkras, fråntas bidrag och hamnar på gatan när de inte kan betala hyran.

Eller i graven när de inte orkar leva med sin kamp längre.

Friska arbetsföra människor slipper arbeta, får bidrag och får går före i bostadskö för att de är i en annan kategori.

Den kategori man aldrig får ifrågasätta.

Våldtäkter och mord är så vanliga brott att det knappt blir en notis i tidningen längre.

De som vågar höja sina röster och säga ifrån blir avstängda, tystade och censurerade.

De som får fram sitt budskap trots allt blir hotade och får ingen hjälp av Polisen.

Ordningsmakten har fullt upp med annat.

Sverige blöder, krampar och faller sönder.

Det som borde vara ett kampskri är bara en uppgiven suck.

De politiker som ska hålla ihop landet står med händerna längst sidorna och ser oförstående ut inför folkets frustration.

Förnekelsen är så stark att den nästan går att ta på.

De kallar vår oro allt från rasism till politikerförakt och uppvigling.

Sverige är fortfarande ett toppenland jämfört med vissa andra länder. Absolut.

Det finns många som har det 10000 gånger värre.

Men det hjälper inte.

Ska vi tänka så kommer vi inte att kunna ändra något!

Ska vi verkligen vara ständigt tacksamma för att något annat är värre istället för att kämpa med att förändra det negativa runt oss?

Vinterkräksjuka är t.ex en toppensmitta att få jämfört med vissa andra smittor.

Men det betyder inte att vi vill leva i vinterkräksjukans högborg när vi VET att vi egentligen inte borde behöva göra det.

Även om det finns värre sjukdomar och hemskare öden.

Om Sverige – med alla möjligheter vi egentligen har – ska vara ett land där barn är otrygga, där gamla är värdelösa siffror, våldtäkter är blott en axelryckning och där kriminella gäng har mer makt än polisen så vill jag inte bo här.

Jag vill leva jag vill dö i Norden.

Men kanske inte längre i Sverige.

Inte om detta är den vardag vi ska vänja oss vid. Inte om detta är toppen på isberget.

Nu 2020 är första gången jag verkligen tänker att det finns en möjlighet att jag inte kommer att stanna här.

Jag som egentligen knappt vill lämna byn ens för att åka på semester.

Jag tänker – på riktigt – tanken att flytta.

Sverige i endring. Kjøp Islamismen i Sverige her!