Kommentar

av Thomas Nydahl

När jag var ung på 1950-talet hade Sverige just blivit ett land dit man sökte sig för att få sin försörjning. Från Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom de allra flesta som blev sömmerskor i Borås, varvsarbetare i Malmö och Göteborg, fabriksarbetare i stora och små samhällen och bilbyggare och hundra andra yrken. Många som jag kom att arbeta tillsammans med, främst på Nordsjö Färgfabrik, var unga män uppvuxna på landsbygden, de visste ytterst litet om stadskulturer när de omplanterades i Sverige. Många av dem hade dessutom värvats av lokalkontor för stora företag som Volvo. Kort sagt: de behövdes för den expanderande industrin i ett ännu optimistiskt och framtidsinriktat samhälle. De unga sydeuropeiska kvinnor som inkvarterats i Borås frågade hur de skulle hitta till konfektionsfabriken och fick svaret: «När ni vaknar imorgon bitti ska ni bara titta ut genom fönstret, så ser ni vilken väg människor går, och det är bara för er att följa efter…»

I Malmö blev jag vän både med greker som arbetade på färgfabriken och med albaner som kommit från Kosova. De få som inte arbetade i industrin var hemspråkslärare, som D. från Kosova och B. från Makedonien. Den enda konflikt jag blev vittne till handlade om en svårt torterad grekisk litteraturprofessor, S. som var städare på Nordsjö färg, som av en tillfällighet en gång stod öga mot öga med en av sina torterare på Skolgatan i Malmö. Det krävdes många starka armar för att förhindra den misshandeln. Annat som låg lite i bakgrunden men blossade upp med jämna mellanrum var de politiska spioner som skickats från Belgradregimen och som ibland bara visade upp sig i den albanska kulturföreningen för att markera att de visste och såg allt. Om man tvivlade kunde man alltid fästa blicken på deras illa dolda vapen i byxlinningen.

Men hur det nu var, så uppfattades dessa arbetare aldrig som ett hot. Jag tyckte tvärtom att de berikade mitt liv. Tidigt blev jag starkt intresserad av Balkans olika kulturer, av litteraturen, musiken och historien. Mina vänner kom från dessa länder, och 1972 gjorde jag min första resa till Tirana.

På gården där jag växte upp från sex års ålder till sjutton, i förorten Lorensborg som 1958 var alldeles nybyggd, fanns det två kategorier som vi betraktade som exotiska: några danska familjer och så de judiska familjer som kommit med vita bussarna. Pappa undervisade oss om dem, så när jag fick tre judiska klasskamrater var jag väl införstådd med deras bakgrund. Vi kom kanske aldrig så nära varandra, men det fanns ytterst lite spänningar och jag kan egentligen inte minnas några konflikter hemma eller i skolan. De kom senare, när man högre upp i tonåren blev vänsteraktivist och såg palestinafrågan som en del av den globala problematiken.

I rökrummet på fabriken 1962. Jag (bakre rad, mitten), tillsammans med arbetskamraterna B. från Jugoslavien (vänster), V. från Grekland (höger) och ynglingen med rötterna i Holland (längst fram).

Några av de sydeuropeiska invandrarna skulle förbli mina vänner. Idag har jag både fysisk gemenskap och/eller brevvänskap med människor från Indien, Portugal, Bosnien, Albanien, Kosova, Ungern, Israel, Chile, Finland och Danmark. Några få (albaner) är muslimer, men de är inte islamister och därför kan vi umgås och bevara både respekt och vänskap.

När jag på 1980-talet tog mig an en flicka från Chile, och i praktiken blev hennes fosterförälder, hon var då knappt tolv år gammal, fanns väl samma mekanism kvar i mig. Hon behövde oss och vi öppnade vårt hem för henne. Idag är hon 39 år gammal, tvåbarnsmamma och språklärare. Hennes äldsta barn är mitt gudbarn. Någon klyfta mellan hennes chilenska barndom och skånska liv finns inte. Hon är vad man i ordets bästa mening kallar för «integrerad» (även om jag personligen aldrig använder ett sådant ord). Hon och hennes barn talar flytande svenska – är i alla avseenden genuint tvåspråkiga – och lever liv som inte skulle kunna kallas för avvikande, hotfulla eller ens exotiska.


Det moderne Malmø. Foto tatt av Snaphanen på valgdagen søndag 19. september 2010.

Vad är det som hänt i Sverige de senaste femton-tjugo åren? Den frågan ter sig ibland så onödig för mig. Vad som hänt är ju uppenbart! För det första har Sverige inte mycket kvar av tillverkningsindustri. Vi bygger varken båtar eller syr kostymer längre. Skor tillverkas på andra platser och det är väl, trots allt som hänt de senaste åren, också en tidsfråga innan det mesta av vår biltillverkning flyttat till Kina, där arbetarna är tillräckligt kuvade och underbetalda för att vinsterna ska kunna öka. Vad händer då med de människor som kommer hit? Några arbetsplatser ropar inte efter dem. Om man bor på Rosengård eller i liknande områden behöver man inte ens kunna svenska för att klara vardagen: gettot och polariseringen är självklara resultat. Islamismen som politisk ideologi uppmuntrar denna utveckling. Dess teorier, djupt förankrade i Koranens lära, om Krigets hus och Islams hus är som ett stort lysande pekfinger om vart vi är på väg. Vill vi följa med dit? Nej, jag tror inte det. Och jag tror mig veta att alltfler människor i hela Europa vänder sig emot denna utveckling. Det finns inget europeiskt land som kan hantera vare sig islamismen eller gettoiseringen. Inte ens när man försöker dölja missförhållandena eller blundar och tiger om dem, låter de sig hanteras. Det är som att bygga sandslott och hoppas att de ska vara beboeliga. Vågorna sköljer bort illusionen.

Är detta den åldrande mannens klagosång? Det hade varit alltför enkelt att avfärda mig med sådana argument. Jag tror att den livserfarenhet som spänner från 1950-talet till 2010-talet på något förunderligt sätt också sammanfattar något som kunde kallas välfärdens eller folkhemmets uppgång och fall. Den förändringen har ingen bett om. Men den har ägt rum i hela Europa, mer i vissa länder och mindre i andra. Sverige utmärker sig, jag höll på att säga som vanligt, med en förändring som i många avseenden är extrem. Kanske är det bara britterna som gått ett steg längre än vi. Frågan är om vi hinner lära av deras misstag. Jag tror inte det själv.

AV THOMAS NYDAHL