Sakset/Fra hofta

Hvordan diskuterer man med en tilstand? Mikael Jalving forsøkte intervjue Nalin Pekgul, høyt oppe i det sosialdemokratiske partiet, men lyktes ikke. Pekgul skriver at det er det verste hun har opplevd på tyve år i politikken. Det var verre enn Jimmy Åkesson.

Når man leser Pekgul kan man ikke la være å tenke at den offisielle «svenskhet» er blitt en tilstand, som kan minne om freudiansk hysteri.

Intervjun inleddes med att jag berättade om Tensta men Mikael Jalving förde snart in samtalet på en liten vidrig kvinnofientlig pamflett som han hade hittat i Stockholmsmoskén. Jag försökte förklara att det finns många män som missbrukar religionen för att förtrycka kvinnorna men han fortsatte att läsa upp citat ur boken och verkade helt fixerad av att framställa islam som kvinnoförtryckande. Jag kände mig till sist äcklad av hans sätt att provocera och värjde mig med att jag inte kunde hjälpa vad idioter skriver.

Men provokationerna slutade inte med detta. Jalving bytte bara ämne och började tala om Lars Vilks Muhammed karikatyrer. Där sitter han framför mig och säger att han har sett Malou von Sivers intervju med mig, där jag går till hårt angrepp på Lars Vilks Muhammedteckningar. Han påstår att han är förvånad över att en person som låtsas vara så modern och har kommit så högt upp i det socialdemokratiska partiet ändå kan bli så kränkt av en teckning att hon inte respekterar yttrandefriheten. Hur än jag försöker förklara att det inte är teckningarna i sig som upprörde mig utan Lars Vilks rasistiska synsätt när han i programmet säger att han ska uppfostra muslimer i demokrati och yttrandefrihet. Vem är Lars Vilks att uppfostra mina föräldrar som riskerade sina liv för demokrati och yttrandefrihet? Men Jalving visar inte något som helst intresse för Lars Vilks rasism och det går äntligen upp för mig att hela syftet med intervjun har varit att ge ytterligare ett bidrag till karikatyrerna av muslimen som en galning som inte klarar av att leva í demokratiska samhällen med yttrandefrihet.

Jag har varit i offentligheten i tjugo år och har intervjuats av hundratals journalister, men jag har aldrig mått så illa som under denna intervju.

Pekgul har fortalt politikerkolleger om opplevelsen, og de sier at de har hatt samme erfaring, og det med samtlige danske politikere, uansett parti! Her begynne man å nærme seg et kollektivt syndrom: det lyder spesielt at samtlige danske politikere skal lide av islamofobi. Kan det være svenskene som lider av noe?

När jag har berättat om honom för mina partivänner har jag fått höra att de har mått illa många gånger när de har träffat danska politiker. Det spelar ingen roll vilket parti de tillhör eller vilket ämne de diskuterar så slutar diskussionerna ofta med frågan vad de ska göra med dessa «musulmane». Islamofobin har förgiftat hela det danska samhället.

Artikkelen har sine komiske sider. Kan det være at Jalving «drev» med Pekgul, at han drev gjøn med henne på en spøkefull måte, som hun ikke forsto? Det offisielle Sverge er blitt tråkig-Sverige, blottet for humor og ironi.

Denne tendensen har vært synlig lenge og den gjør Sverige dødsens kjedelig.

Islamofobin har förgiftat hela det danska samhället

Les også

-
-
-
-
-
-
-

Les også