Sakset/Fra hofta

Den svenske bloggeren Gudmundson var på seminaret om ytringsfrihet i Berwaldshallen i Stockholm. Han sier de skjeggete mennenes opptreden var en skremmende opplevelse. Trussel uten filter. Sverige, liksom resten av Europa virker paralysert.

Två timmar in i seminariet stormar sex eller åtta män nerför trapporna. De hade inte varit med och lyssnat på föredragen, utan suttit en våning upp i kafeterian, för sig själva. Nu, när det snart var dags för publikens frågor, ställer sig männen med korslagda armar i gångarna mellan stolsraderna. De har yviga skägg. Huvudbonader. Den man som ser ut att vara deras ledare har kaftan. De tränger sig framåt. Markerar närvaro.

Kontrasten kunde inte vara tydligare. Framme vid podiet står tre kvinnor som flytt islamistisk fascism i Iran, och nu som många andra gånger ägnat sin fritid åt det ideella arbetet med att upplysa om det institutionaliserade religiösa kvinnoförtrycket, genom den organisation de bildat för ex-muslimer. I gångarna män. Bestämda män. Män som utsett sig själva till representanter för mer än en miljard människor. Män av den rätta läran. Män med uppgift att visa att avfällingar aldrig kommer att respekteras. Män på besök i det lilla andningshål i historien vi kallar för moderniteten, upplysningen.

Vid podiet står också konstnären Lars Vilks, sedan månader mordhotad av bokstavstroende, och Dilsa Demirbag, sedan år förföljd av rättrogna.

Jag är rädd, och mitt hjärta bultar. Jag skäms för det. Rädd för vad då? Fromma människor?

Deras ledare får mikrofonen. Han presenterar sig som Husam. Efter några meningar på bruten svenska om hur sårade rättrogna muslimer är vänder han sig direkt till Lars Vilks. Men för själva hotet använder han arabiska, vilket tolkas omgående av en panelist. «Jag hoppas att ditt öde blir en lärdom för andra», säger han menande. Exakt hur Lars Vilks öde kommer att gestalta sig lämnade han till fantasin.

Husam förklarar sedan hur «en sann muslim» är. «Han älskar Muhammed mer än sin fru, mer än sina barn, och mer än livet självt».
..
Till de iranska kvinnorna och de andra i föreningen för ex-muslimer sade Husam: «Det finns en domedag». Vi åhörare fick veta att «de som inte följer profeten nu kommer att gå med jävlarna».

Jag blev faktiskt rädd. På riktigt. Och skämdes, som sagt. Jag kom att tänka på en frågeställning i SVT. Det var efter att al Qaida utlyst en belöning på 100 000 dollar för den som mördar Lars Vilks – 50 000 extra om han slaktas som ett lamm. Den självklara frågeställningen i SVT då var om detta kunde öka islamofobin i Sverige. Problemet var alltså inte att fundamentalistiska fascistiska islamister hade hotat Lars Vilks, den fria konsten och det fria ordet. Problemet var den oro som människor känner inför detta hot. En högst berättigad oro för fascismens återkomst som slentrianmässigt buntas ihop med rasistiska vanföreställningar.
..
Det är galet på så många plan. Problemet, om jag får uttrycka mig drastiskt, är inte i det här fallet islamofobin, utan att islamofoberna alltför ofta har rätt.

När jag satt där i publiken kände jag en jävligt berättigad rädsla för islamistisk fundamentalism. En grupp bokstavstroende män som utan att bemöda sig om att delta i dialogen stormar ner i seminariet för att hota en konstnär till livet och bespotta några befriade kvinnor, för att sedan marschera ut igen utan att ens lyssna på de efterföljande svaren. Om det inte är islamofascism finns det inget ord som passar. Ni kan kalla mig islamofob. Men jag känner en fullt rationell skräck – tyvärr. Män som Husam Medini (om han nu stavar så) är lika skräckinjagande som medeltiden.

Islamisterna kom med förtäckta hot mot oss otrogna