Sakset/Fra hofta

Svenska Dagbladet gjør det det norske og flere svenske medier ikke våger: de setter angrepet på kunstneren Lars Vilks i sin rette sammenheng.

– Dette er ikke et isolert tilfelle. Dette skjer i hele Europa med skremmende regelmessighet og presisjon, skriver Per Gudmundson i en lederen Attacken mot Vilks är inget enskilt fenomen:

Vi tog den svenska representanten för Church of Satan till Uplands Nation i Uppsala, för ett föredrag om satanism. Någon kristen grupp – jag minns det som folk från Livets ord men min kompis och medarrangör tycker sig minnas att det var Svenska kyrkan – höll förbön. De var väl oroliga för att ondskan skulle smitta studenterna. Jag minns inte så noga, de där åren runt 1990 är lite dimmiga nu. Jag har för mig att någon gick ut med kaffe till de fromma. De kunde behöva lite tröst. Enligt deras tro var det ju djävulen inkarnerad som bjudits in.

De många filmupptagningarna från Lars Vilks försök att föreläsa inför konstvetarstudenter i Uppsala, på temat yttrandefrihetens gränser i konsten, gör mig oroad. Det är inte någon religiöst betingad oro. Det gör fysiskt ont. I magen. Den säger till då och då när min hjärna borde känna mer stress. Det känns som håll, ungefär, men kan sitta i upp till ett dygn när det kommer. Jag har haft samma känningar återkommande sedan tonåren.

För någon månad sedan var jag i just Uppsala och föreläste på en studentförening. Rubriken var «Islamismen i Sverige, hot eller fars?» Jag har ju skrivit en del om frågan. Jag ska erkänna att jag blev en smula skärrad när en av landets mer kända islamister dök upp till föredraget. Men personen i fråga är inte våldsam, tvärtom en beläst, belevad och verbal man, så det var ingen fysisk oro för honom, snarare en intellektuell. Gänget som han hade med sig var jag mer osäker på, men jag antog att de var lika fredliga som sin ledare. När det blev dags för publikfrågor blev det tydligt att deras tanke med närvaron var att relativisera och förlöjliga demokratin och yttrandefriheten. Allt gick civiliserat till, men stämningen var dålig, och jag upplevde allt som djupt obehagligt. Föredraget blev heller inget vidare.

Det är närheten, ämnesmässigt och geografiskt, till anfallet på Lars Vilks, antagligen, som berör mig så kraftigt. Magen säger ifrån. Den väckte mig klockan fem i morse.

Jag har upplevt liknande aggressiva stämningar några gånger nu.

Gudmundson beskriver også et seminar som fant sted sommeren 2009, der han selv og et par andre opinionsdannende journalister satt i en panelet under en debatt om hvordan massemediene skildrer muslimer i forbindelse med krigen mot terror. – Man kan trygt si at vi hadde publikum mot oss, skriver Gudmundson. – I praksis satt vi på de anklagedes benk, mens diplomater fra Pakistan og Sudan, noen av verdens verste bandittstater, hadde reserverte plasser på parketten.

– Jeg kommer aldri til å glemme hånlatteren fra publikum overfor begrep som «demokrati» eller anklagene som falt da det var tid for spørsmål fra publikum. Det lot til at de mente at det er den frie presse som er problemet, snarere enn fanatisme og tyranni:

För några år sedan var jag och lyssnade på en paneldiskussion med Lars Vilks, i Berwaldhallen i Stockholm. I foajen ledde en grupp män en bönestund. De var inte intresserade av debatten, men kom in när det var dags för publikfrågor. Deras ledare utslungade underförstådda hot mot oss som var där, i en lång monolog. Vi skulle brinna i helvetet, eller nåt, om vi inte slutade med våra hedniska upptåg och underkastade oss den rätta läran. Efter monologen marscherade männen ut. Fullkomligt oemottagliga för samtal. Det blev ganska upprört inne i lokalen. Folk undrade hur det där hotet egentligen skulle tolkas.

Personligen har jag bara blivit hotad en gång för mina skriverier i ämnet. En notorisk islamist skrev på nätet att jag «borde få på hälsning och få lära sig en liten läxa». Jag tog inte så allvarligt på det, trots att han är före detta nazist med våldsamt förflutet och betydelsefull propagandaspridare bland svenska islamister. Min arbetsgivare anmälde dock saken. Det är en principsak. Anmälan sitter uppnålad ovanför mitt skrivbord på jobbet.

Men hot behöver inte vara direkta eller realistiska eller fysiska för att få effekt. Det räcker med att opinionsbildare upplever att det vore obehagligt att tala fritt, uppträda eller skriva granskande artiklar, och därmed kanske låter bli. Jag känner det i magen just nu.

Därför är det märkligt att uppslutningen kring Lars Vilks varit så dålig bland svenska publicister. Till och med Publicistklubbens självaste ordförande har uttryckt sig raljerande om hotbilden, och försökt förminska tidigare attentatsplaner mot Vilks. «Det planerade dådet är alltså en isolerad idé av marginaliserade fatalister», skrev PK-ordföranden, trots vetskapen att Vilks hotats flera gånger dessförinnan.

– Filmene fra Uppsala viser bilder av et femtitalls personer av ulik alder og kjønn som jubler over hvordan voldsutøverne lyktes i å stoppe et akademisk foredrag, fortsetter Gudmundson. – Det er ingen isolert idè i mine øyne. Det er en idè som later til å dukke opp på steder i hele Europa med skremmende regelmessighet og presisjon:

En av personerna som stod i främsta ledet under anfallet mot Vilks, skryter på Facebook: «lars vilks fick stryk hos oss i uppsala allaho akbar». Hans vänner instämmer. «asså han är riktiig gris han borde dööööö ! o polisen i uppsala borde stämmas för det dom gjorde mot tjejen ! allaho akbar 3alehom !»

Skitungar och hormonstinna unga män, visst. Men i mobb är de inte roliga att möta. Och deras värderingar uppstår inte i ett vakuum.

Lars Vilks hann inte ens visa sin egen konst innan helvetet brakade loss. Det var när han visade ett avsnitt ur den iranska/nederländska konstnären Sooreh Heras video «Allah ho Gaybar» som männen rusade fram. Det är värt att komma ihåg det. En religionskritisk film av en kvinna som flytt den islamiska diktaturen Iran, i vilken profeten Muhammed placeras i en homosexuell kontext. Vem är det som kränker vem här?

Häromveckan beslöt humorkanalen Comedy Central i Sverige att ställa in visningen av ett avsnitt av den tecknade serien South Park. Såvitt jag vet förelåg inga konkreta hot. Men uppenbarligen kände tv-kanalens ledning att även humoristiska tecknade filmer skulle kunna utlösa problem. Tecknad film självcensureras. I Sverige. På 2000-talet. Av rädsla.

Expressens chefredaktör är den svenska publicist som på sistone bedrivit bäst opinionsbildning för vidgad yttrandefrihet, snarare än krympt. Hans resonemang om anfallet på Vilks, och om yttrandefrihet i teorin och i praktiken, borde exempelvis Publicistklubbens ledning läsa.

«Det var möjligen ödets ironi att den kontroversielle konstnären i går presenterades som föredragshållare av ingen mindre än universitets föreståndare för kursen «Kritik i teori och praktik». Men ett vittne i lokalen berättade senare för DN.se att de aggressiva männen som attackerade Lars Vilks jublade efteråt:

– Ja vi klarade det, vi lyckades stoppa honom!

Då har hoten övergått från teori till praktik.»