Sakset/Fra hofta

Islamister jager Lars Vilks – står ham etter livet. De har i løpet av en uke overfalt ham under en forelesning, forsøkte å brenne ham ihjel eller knivmyrde ham. Websiden hans er hacket tre ganger. Likevel er svenske politikere tause.

Er det mulig å tenke seg en tilsvarende situasjon med noen annen enn en som hadde krenket muslimer? Svaret er nei. Det er selvsagt det denne tausheten sier.

Men ikke alle har tatt parti mot Vilks.

Sydsvenskan har idag en hovedleder som sier det som er den eneste logiske konklusjon: Vi är alla Lars Vilks.
Men det er noen ytterst få aviser som har våget å tale så klart: Expressen, Svenska Dagbladet og nå Sydsvenskan. Ellers er det tyst. Ikke bare fra aviser og TV, men også politikerne og organisasjoner hvis oppgave det er å forsvare det frie ord.

Lars Vilks er expendable, dvs. han er overflødig, han kan avskrives.

Det finns en sorts tystnad som ljuder högre än ord. En tystnad som dånar. Den tystnaden ruvar tung över Sverige efter överfallet på Lars Vilks i tisdags. De som borde ställa sig upp och säga ifrån moltiger. Jag lyssnar, men det är alldeles tyst. Tystnaden skrämmer mig mer än något annat. Den är en tydlig signal till odemokratiska krafter att det är fritt fram att gå till attack mot alla former av konst, litteratur, journalistik och vetenskap som inte stämmer överens med ens egna uppfattningar. Svenska politiker tiger – och lämnar fältet fritt för islamistiska huliganer.

Kommentatoren som kaller seg Julia Caesar har helt rett når hun skriver at «den som tiger, samtykker».

Därmed accepterar de våld som tillåtet medel att tysta akademiska föreläsningar ifall muslimer råkar känna sig «kränkta» av budskapet.

Man må ikke tro at ikke budskapet blir lagt merke til, også av islamistene. Trusler og vold betaler seg. Det blir en vanskeligere jobb for politiet neste gang. Mobben blir modigere.

Ekstra graverende i dette tilfellet var at truslene brakte en akademisk forelesning til taushet.

Därmed accepterar de våld som tillåtet medel att tysta akademiska föreläsningar ifall muslimer råkar känna sig «kränkta» av budskapet.

En rekke foreninger og organisasjoner skulle og burde uttalt seg. De er helt tause.

Derfor kommer hovedlederen i Sydsvenskan som en gledelig overraskelse. Den er full av den klarhet og prinsippfasthet som Caesar etterlyser. Men lederen er helt enig: Tausheten er skammelig og farlig.

Det pågår en människojakt i Sverige.
Den som jagas är konstnären Lars Vilks.
I tisdags angreps han av en hatisk mobb under en föreläsning om konsten och yttrandefrihetens gränser på universitetet i Uppsala. Hans hemsida hackas gång på gång. Natten till lördagen försökte man bränna ner hans hus. Mordhoten är lika många som enahanda.

I denna stund tiger alltför många som borde tala tydligt.

Från statsminister Fredrik Reinfeldt (M) hörs inte ett knyst.

Från Mona Sahlin (S) inte ett pip.

Hennes partibroder Peter Weiderud, ordförande i inflytelserika Broderskapsrörelsen, de kristna socialdemokraternas organisation, är desto frispråkigare. De som försvarar Vilks avfärdas föraktfullt som «tryckfrihetsfundamentalister», Vilks som en variant av den homofobe pingstpastorn Åke Green. Weideruds resonemang är lika osakligt som osmakligt.

Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP), som borde bli bestört när en föreläsning på ett svenskt universitet stoppas med våld, har inget att bidra med.

Folkpartiets ordförande Jan Björklund är tyst. Maud Olofsson (C) är tyst. Göran Hägglund (KD) likaså. De gröna språkrören språkar om allt annat.

Dagen efter överfallet på Vilks gjorde Vänsterpartiet ett uttalande om angreppen på journalister i irakiska Kurdistan: «Yttrandefrihet och tryckfrihet är demokratins grundpelare». Om attackerna mot Vilks? Största möjliga tystnad.

Publicistklubben, som ser som sin främsta uppgift «att slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten» är mållös, dess ordförande Ulrika Knutson har tidigare valt att håna Lars Vilks.

Tidningsutgivarna, en organisation som hävdar att den «kämpar för den svenska tryck- och yttrandefriheten» föredrar av allt att döma att kämpa i det tysta.

Tystnaden talar. Och mobben lyssnar även den. Nu testas gränser. Undfallenhetens gränser.

Vilks säger det som behöver sägas:

«De som attackerar mig är extremister och sådana får man inte ge vika för. Sedan får man inte blanda ihop dessa extremister med vanliga muslimer.»

Vilks är envis. Vilks är besvärlig. Han ger sig inte. Det i sig provocerar. Inte minst många som annars talar stort och vackert om konstens frihet och skyldighet att utmana. Nu vänder de ut och in på argumenten för att rättfärdiga att just Vilks provokationer är osmakliga och felriktade.

Andra föredrar att misstänkliggöra Vilks, att utmåla honom som rasist. Han beskylls för att gå Sverigedemokraternas ärenden av kritiker som i så fall lika gärna kan anklagas för att bana väg för den totalitära islamismen.

Vilks har rätt att provocera. I Sverige är det tillåtet att häda. Det är lagen som sätter gränserna för yttrandefriheten. Inte mobben.

Det är dags för politiker och andra att slå fast detta, att dra sig till minnes de stora orden, allt de sagt under decenniers högtidstal.

För det var väl inte bara varm luft?

Det är på riktigt nu.

Det är allvar nu.

För Lars Vilks. Men inte bara för Lars Vilks.