Gjesteskribent

av Julia Caesar

Har vi en samizdatkultur i Sverige – det vill säga ett debattklimat som tvingar alternativ och icke önskvärd information till en underjordisk källartillvaro? Vi är många som tveklöst svarar ja på den frågan. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson ställer den och ger själv en del av svaret genom att skriva om saken – inte i den tidning där han är anställd, utan på sin privata blogg.

Per Gudmundson är en mycket kunnig journalist, utrustad med större mod och integritet än flertalet av sina kolleger. Han balanserar på slak lina med vad som är möjligt att publicera i traditionella media. Myten om att vi har yttrandefrihet i Sverige är ungefär lika trovärdig som sagan om Rödluvan och vargen. Men den alternativa informationen i bloggvärlden erövrar ständigt ny mark på bekostnad av de sanningsfientliga krafterna i traditionella media.

Utan yttrandefrihet ingen demokrati. Formellt har vi yttrandefrihet i Sverige. Den finns stadgad i grundlagen:

”Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.” (Regeringsformen Kap. 2. paragraf 1.)

Här ska alla kunna andas yttrandefrihetens friska luft. Men hur ser det ut i verkligheten? Fråga till exempel den flerfaldigt mordhotade konstnären Lars Vilks vad han anser om yttrandefriheten. Fråga den danske tecknaren Kurt Westergaard som varit utsatt för upprepade mordförsök. Fråga alla dem för vilka bloggvärlden är den enda möjligheten att publicera fakta och åsikter som avviker från de officiellt sanktionerade.

De hängivna lakejerna gör jobbet

Visst, det är inte staten i egen hög person som hindrar människor från att uttrycka det de vill. Metoderna är mer raffinerade än så. Det är de hängivna och sanningsfientliga lakejerna, strategiskt utplacerade i media, förlagsbranschen, universitet, högskolor och myndigheter som gör renhållningsjobbet i sann PK-anda. Den som i dagens Sverige yppar sanningar eller åsikter som inte stämmer med mainstreamparadigmet sätts inte i fängelse på vatten och bröd. Så primitiva är vi inte. Istället hotas de av marginalisering, mobbing, förföljelse, misshandel, omplacering på jobbet, isolering, en krossad karriär, disciplinpåföljd, uthängning i media, att få sparken från jobbet och bli socialt utfrusen och stigmatiserad. Mer än en sådan utstötningsprocess har slutat med självmord. Att stigmatiseringsmekanismerna förnekas offentligt är bara ett av tecknen på att Sverige är insvept i en kollektiv lögn där dimmorna sveps allt tätare kring befolkningen.

Grunden för en samizdatkultur är bristande yttrandefrihet, att vissa sanningar inte får finnas. För individen har det ingen som helst betydelse om det är staten eller andra maktcentra som kväver det fria ordet. Ett tecken på en sönderfrätt demokrati med strypt yttrandefrihet är att samtliga media går i den politiska maktens ledband och effektivt stänger ute det som avviker från den verklighetsbild man har bestämt ska gälla. Utan de här förutsättningarna skulle ingen samizdatkultur uppstå, för den skulle inte behövas. De alternativa media som utgörs av sajter och bloggar på Internet har uppstått ur en bristsituation, det tomrum som bildas när traditionella media utelämnar, friserar, mörklägger och ljuger om icke önskvärda delar av verkligheten. I decennier har vi varit utlämnade till medias verklighetsbeskrivning och inte haft något alternativ. I dag kan människor välja att informera sig från oberoende informationskällor på Internet. Medan sanningsfobikerna i gammelmedia ägnar sig åt att skjuta brevduvor och stena budbärare upptäcker allt fler människor hur de vilseleds och manipuleras av traditionella media.

”Det var vi i etablissemanget som gjorde det”

Det är i detta klimat av desinformation, censur och självcensur, rädsla och politisk korrekthet som Per Gudmundsons fråga är intressant. Lever vi i en samizdatkultur? Han går längre än så. Han tar på sig en del av ansvaret för att den information som inte är önskvärd i traditionella media förpassas till en underjordisk källartillvaro: ”Vi etablerade opinionsbildare bär skulden för samizdatkulturen.” Han tar också upp varför Sverigedemokraterna gick framåt så mycket i valet. ”Det var vi i etablissemanget som gjorde det.”

Det är ett trendbrott, ett första ras i den mediala Berlinmuren. För första gången gör en yrkesverksam journalist i gammelmedia ett ärligt försök att problematisera det informationsmonopol som han själv är en del av och erkänner sig dessutom som medansvarig för att allt mer information tvingas söka sig till en parallell informationsförmedling på Internet.

Hur har ett någorlunda fritt och öppet land som Sverige kunnat förvandlas till en rädslans diktatur, det ofria ordets land? Sverige är i särklass men långtifrån unikt. Utvecklingen mot tystnad och rädsla sker i hela Västvärlden. I diktaturer och muslimska länder existerar ingen yttrandefrihet över huvud taget. En orsak är islam, den ideologi som bygger på förtryck och underkastelse, som berövar kvinnor och homosexuella deras människovärde och legitimerar våld för att nå sina mål. Det är de islamistiska fundamentalisterna som marscherar och begränsar yttrandefriheten genom att skrämma livet ur författare, journalister och konstnärer. Tusentals människor har fått sätta livet till när de har utövat sin åsikts- och yttrandefrihet. Den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie, författare till romanen ”Satansverserna” lever fortfarande med den fatwa, dödsdom, som Irans islamistiske diktator, ayatollah Ruhollah Khomeini utslungade 1989:

”Avrätta dem snabbt varhelst de påträffas”

”Jag uppmanar alla nitälskande muslimer att avrätta dem snabbt varhelst de påträffas, på det att ingen annan ska våga kränka muslimska heliga ting. Med Guds vilja är den som blir dödad på detta uppdrag en martyr” förkunnade ayatollahn.

Fatwan mot Salman Rushdie var början till en våg av våld och hot mot publicister i Väst i islams namn. När Jyllands-Posten i september 2005 publicerade Muhammedteckningar av bland andra Kurt Westergaard blev det början till blodiga upplopp i Mellanöstern och Afrika som skulle komma att kosta minst 300 människoliv. Hoten från islamisterna hänger som stora svarta moln över vår västerländska yttrandefrihet. Och media anpassar sig. Det är inte konstigt om dödshot får journalister och författare att tystna och väga sina ord på guldvåg. När allt kommer omkring vill de flesta hellre leva än dö.

Ändå vågar jag påstå att det inte främst är dödsrädsla som får svenska journalister att glömma sitt professionella uppdrag och bete sig sanningsfientligt. Nej, det är andra värden som står på spel; karriären, pengarna och den sociala tryggheten. Rädsla för att göra sig obekväm på jobbet och inte få fortsatt anställning eller vikariat. Rädsla för att bli utfrusen ur den sociala gemenskapen. Den högst befogade oron för att telefonen slutar ringa om fler frilansuppdrag. Rädsla för att förlora sin försörjning och rädsla för att det ska hända ens barn något. Kort sagt: om inte fysisk så yrkesmässig och social död.

Vi ska inte heller glömma att stora delar av den svenska journalistkåren faktiskt tror på utopin om det mångkulturella samhället, som om de vore religiösa. Fakta som skulle riskera att få dem att vackla i tron är inte önskvärda. Märkligt nog handlar de dock inte i enlighet med sin tro när de väljer var de ska bosätta sig. Säkert som amen i kyrkan återfinner vi dem i segregerade monokulturella områden uteslutande bebodda av etniska svenskar.

De räddaste tystnar

Resultatet av medias mörkläggning och tystnad när det gäller bland annat obehagliga fakta om massinvandringens konsekvenser är det värsta som kan hända i ett land som fortfarande gör anspråk på att kallas demokrati. Tilltron till och tillhörigheten i samhällsbygget raseras. När den officiella bilden avviker starkt från vad människor upplever i sina egna liv uppstår ett svårhanterligt vacuum, en ovisshet och osäkerhet. Människor hamnar i ett glapp och vet inte om de kan lita på sina sinnen. De räddaste tystnar, vänder sig inåt och behåller sina tankar och tvivel inom sig.

Det gäller till exempel många människor som i sin krafts dagar var med och byggde det svenska Folkhemmet och som nu är gamla. De känner inte längre igen sig i det mångkulturella Sverige. De försöker orientera sig i en tillvaro där det är svårt att förstå hemtjänstpersonalens brutna svenska och där de gamla välkända hållpunkterna inte längre existerar. Andra vågar tro på vad de själva upplever och börjar alltmer ifrågasätta den officiella verklighetsbilden. När förfalskningen rämnar är den demokratiska krisen ett faktum. Maktelitens svåraste fråga blir om det över huvud taget går att bygga upp medborgarnas förlorade tillit igen.

”Hela vårt sätt att leva står inför rätta”

Hela vårt västerländska sätt att leva står inför rätta, och ändå är det förfärande tyst i svenska massmedia” skriver Ingrid Carlqvist om rättegången mot Geert Wilders i tidningen Kristdemokraten.
”Den som vill veta något om hur det går är hänvisad till bloggar och utländska medier. Om Wilders fälls kan yttrandefriheten vara under avveckling, inte bara i Nederländerna utan i hela Västvärlden. En fällande dom kan leda till ökad självcensur och ännu våldsammare aktioner mot Lars Vilks och de få andra som vågar ifrågasätta islam och islamisterna. Hur har vi hamnat här? Hur kan det komma sig att svenska medier är betydligt mer förfärade över att Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen än att islamister försöker tysta oss? Tar vi vår livsstil och våra rättigheter så för givna att vi tror att de aldrig kan tas ifrån oss?”

Att det skulle vara illa ställt med den svenska yttrandefriheten förnekas givetvis hätskt i PK-journalisternas bastioner. I Expressen spottar, fräser och förfasar sig Ann-Charlotte Marteus över att ”Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson tycker synd om Sveriges förtryckta kulturrasister. De är liksom vår tids Solzjenitsyn.”

Testa yttrandefriheten!

Ja, kanske det. De har i alla fall kommit en bit längre än till att i brist på sakliga argument enbart kasta invektiv omkring sig. Det är symtomatiskt att just de som framlever sina dagar i det trygga hägnet av en fast och välbetald anställning på en redaktion tror sig ha absolut tolkningsföreträde och fullkomlig vetskap om den oändliga yttrandefrihet som svenska folket åtnjuter. Jag ska ge Ann-Charlotte ett litet tips om ett sätt att testa sanningshalten i sina påståenden:

Skicka en artikel – varför inte den aktuella ledaren? – till förslagsvis tio olika tidningar. Signera artikeln med exempelvis ”Sven Larsson” eller ”Eva Andersson”. Notera hur många som över huvud taget svarar på mail eller brev. Notera därefter hur många tidningar som publicerar. Jaså ingen? Överraskad?

För alla som står utanför medias redaktioner är de slutna fästningar. Den debatt som pågår i media förs av en liten utvald skara proffstyckare – ”pålitliga” skribenter med godkända åsikter som håller sig inom gränserna för rådande mainstreamuppfattningar. Någon har sagt att om svenska folket försvann genom ett hål i marken skulle ingen märka någon skillnad. Proffsdebattörerna skulle bara fortsätta debattera med varandra som om ingenting hänt. Man kan kalla det vad man vill, men det är inte yttrandefrihet.

Hotet mot yttrandefriheten kommer inte bara från islamister utan i lika hög grad från journalister som i likhet med Ann-Charlotte Marteus har försvurit sig till mångkulturalismen som en religiös dogm. De som ängsligt klamrar sig fast vid och gör sig till språkrör för de offentligt sanktionerade åsikterna har intet att frukta men allt att vinna, från ryggdunkningar till självklar hemvist i tyckarelitens inofficiella ordenssällskap.

”En amputerad och toppstyrd demokrati”

”I nutidens Europa har upplysningsvärderingar som tolerans, öppenhet och yttrandefrihet tyvärr ställts på ända” skriver Jacob Mchangama i magasinet Neo, citerad av bloggaren Dick Erixon.

”Vi ser förtryck och antidemokratiska attityder med ett leende på läpparna. En närmare titt på detta argument och på den demokratiska praxis som följer i dess kölvatten, visar att “tolerans” och “samexistens” är uppenbara eufemismer för en amputerad och toppstyrd demokrati som har stora likheter med de slutna samhällen som vi känner från före upplysningstiden.
I ett fritt samhälle innebär förhållandet mellan tolerans och yttrandefrihet att toleransen ska utövas av dem som konfronteras med synpunkter som de inte delar. Men idag innebär toleransbegreppet i hög grad att den som hyser kontroversiella uppfattningar ska censurera sig själv för att inte stöta sig med andra. […] Det görs gällande att samhällets mångfald kräver inskränkningar av yttrandefriheten, vilket är motsatsen till upplysningsfilosofernas uppfattning att fredlig samvaro mellan människors möjliggörs bäst av största möjliga åsikts- och yttrandefrihet.

Därmed smälter händelsen in i en större europeisk bild av radikal multikulturalism och identitetspolitik som utmynnar i tvång och förbud. En utveckling som ger svenska medier möjlighet att maskera ren censur bakom ett skenbart sympatiskt argument om fredlig samexistens, tolerans och måttfullhet.”

Yttrandefriheten är helig

Det är inte tyckarelitens etablerade åsikter som behöver yttrandefriheten. Yttrandefriheten behövs för de nedtystade sanningarna, de obekväma åsikterna, för det missaktade, det fula och avskavda, det upprörande, det som chockar, förskräcker och väcker människor ur en bekväm dvala. Själva poängen med yttrandefrihet är att den ger utrymme för det vi helst inte vill se eller höra, de där sanningarna som svider.

Vi är många som ser yttrandefriheten som helig. Vi är kanske inte fullt så många men åtminstone några som tycker den är så viktig att vi i princip är beredda att dö för den. Men det får gärna dröja lite. Vi vill gärna se våra barn och barnbarn växa upp. Vi tycker att vi har en del kvar att göra. Vi har ingen lust att bygga om badrummet till säkerhetsbunker med ståldörr och pansarglas om vi slipper. Det var Muhammedtecknaren Kurt Westergaards ombyggda badrum som räddade hans liv senast på nyårsdagen när den 28-årige somaliske terroristen Muhudiin Mohammed Geele med yxa slog sig in i hans hus i Århus för att mörda honom. Utan sitt ombyggda badrum hade Kurt Westergaard blivit ännu ett av offren för islamisters hot mot yttrandefriheten.

Kommer Per Gudmundsons analys att följas av fler i andra media? Det kan dröja, men det kommer. Jag vill gärna tro det, av den enkla anledningen att media inte kan fortsätta missbruka sin makt genom att desinformera svenska folket så länge till. Det demokratiska genombrott som utgörs av bloggar och annan information på Internet kommer att fortsätta växa. Den som får tillgång till fakta och alternativ kunskap får också verktyg att ifrågasätta. Stenarna är i rullning och går inte längre att stoppa. I årtionden har en socialt och ideologiskt homogen kultur- och medieelit utifrån sina egna preferenser styrt vilken information som är lämplig för folket att ta del av. Den strategin håller inte längre. Gammelmedias maktmonopol är en döende dinosaur. Den som får tillgång till alternativ information väljer själv sin världsbild.

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Les også

-
-
-
-
-
-