Nytt

Lars Vilks intervjues av  Martin Aag fra Aftonbladet kultur, som har vansker med å forstå hva Vilks mener, til tross for at Vilks gjør iherdige forsøk. Vilks er Sveriges mest betydelige politiske kunstner, men han får ikke stille ut!
Sedan 11 december 2010 då Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds på Drottninggatan i Stockholm har bevakningen blivit mycket sträng. Och kanske har tyngdlagen påverkat även Lars Vilks de senaste åren. Men hans blick är fortfarande densamma. Liten, tack vare glasögonen. Men ständigt vidöppen.
För ett par veckor sedan stoppade museet Jamtli i Östersund hans medverkan på en utställning. Motivet var att Vilks ska delta på en anti-islamsk konferens i New York den 11 september – SION. Då hoppade alla andra konstnärer av i sympati och igår tvingades Jamtli att ställa in.
En seger för kollegialiteten, tycker Lars Vilks. Det ska mycket till innan konstnärer gör såna ställningstaganden.
– Men de har hoppat av av princip. Inte nödvändigtvis för att de stöder mig och min konst.
Annars ser det mörkt ut för yttrandefriheten tycker han.
– Jag kan ju inte ställa ut.
Ingenstans?
– Jo, jag ska vara med på en utställning i Stockholm. K G Nilson bjöd in mig, men  sa samtidigt: ”Inga Muhammed”. Människor är rädda. Och föreläsningsuppdragen har blivit mycket färre.
Hur går det ekonomiskt?
– Mitt måleri har ersatt det. Jag målar rondellhunden i klassiska konstverk. De säljer men är outställningsbara. Inga anständiga ställen vill visa dem.
Har din konst förändrats efter Breivik? Han nämner dig i sitt manifest.
– Han nämner väldigt många. Det är ju närmast ett uppslagsverk. Om man är nämnd i ett extremt manifest betyder det inte att man är skyldig till något.
Är du medlem i Tryckfrihetssällskapet?
– Nej.
Vad tycker du om dem?
– De är väldigt ensidiga. Lars Hedegaard är ju en väldigt sträng Islamkritiker som tror att islam hotar överta Europa. Han går in för det 100 procent. Och sällskapet har blivit helt dominerat av det. Men så länge de går civiliserat till väga får de väl driva sina frågor.
Vad har de gett dig för stöd?
– De har tryckt och sålt Muhammedteckningen. Jag har inga fördomar om det. Business is business. Den sålde rätt bra. Och jag var med på en turné i Kanada 2010. Fast det mesta blev inställt av säkerhetsskäl.
Har du någonsin grälat med dem?
– Nej. Men Hedegaard tycker att jag tar för lätt på de här frågorna. Det irriterar dem att jag aldrig tagit ställning till hotet från Islam.
Är Islam ett hot?
– Nej. Islam har ingen chans att hota moderniseringen. Jag ser det som tillfällig hysteri. Muslimer är ju ingen enhetlig grupp. Vi har ju en lokal muslim här, vi kan kalla honom ”Charlie”. Han har hotell häruppe. Han är väldigt trevlig och vi har träffats några gånger. Och han säger ju att jag inte ska oroa mig. Men så säger han också «du ska passa dig för irakierna alltså”, ha ha. Charlie är ju en sort. Han sköter sitt, va.
Så vilka är de extrema muslimerna?
– Jag vet ju inte mer än vad du gör. Jag har förstått att de finns i Örebro och Uppsala och även i Karlstad. På platser där du har en talrik population muslimer så får du ett gäng som är extrema och de har säkert kontakter med andra. Tyvärr går man dem till mötes. Det är en olycklig liberal hållning.
Daltas det för mycket med dem?
– Ja, det är som att polisen bjuder på ägg och säger ”kasta med förnuft” när jag dyker upp. Vi gör inget åt att ni skriker  «Allahu Akbar» men om någon skriker ”svartskalle” ska vi se till att de blir anmälda. Det gör ju att muslimer blir väldigt illa sedda för folk tror att de är äggkastare allihopa.
Vad borde göras?
– Man skulle ju fördöma dem. Entydigt. Men varje gång drar Mattias Gardell och Jan Guillou hela den här valsen att de här människorna är utsatta och det är våra fördomar och klart de har rätt att reagera.
Har du kontakt med andra muslimer som gillar dig?
– Här finns ju inte speciellt många. Det är ju Charlie. Mitt problem är att jag fått en väldigt dålig image i de här kretsarna eftersom jag inte får framträda. Jag kan ju inte komma till Rosengård.
Skulle du vilja bli inbjuden dit?
– Jag skulle gärna komma dit.
Istället har du fått stöd från Sverigedemokraterna.
– Ja, ja. Det är ju ganska givet.
Vad tycker du om det?
– Man får vara glad för det stöd man får. Men Sverigedemokraterna är en omöjlig politisk hållning för mig. De är ett populistiskt parti.
De har en kulturpolitik som vill stoppa provocerande konst.
– De gör ett mäktigt undantag för mig.
Har ni kontakt?
– Det händer att de kontaktar mig och säger att de ger mig fullt stöd. Och det går ju inte att sortera bort de som mindre vetande. Många tror att de är idioter från landsbygden, men jag hade ett team här. De var välbelästa akademiker. De ville att jag skulle förklara Anna Odells konst för dem.
Röstar du på Sverigedemokraterna?
– Jag röstar inte. En konstnär ska inte ta ställning.
Men hela ditt verk är ju politik?
– Men mycket mera grundläggande. Det handlar om yttrandefrihet. Den måste vara så total som möjligt. Visst kan du kalla det politik.
Och nu har en av världens hårdaste anti-islamister, Pamela Geller, bjudit in dig till New York.
– Det började med att hon skickade en check till mig. Det var inte mycket. 500 kronor. Först trodde jag det var ett skämt, men jag gick till banken och det var ju riktigt. Sen hörde jag inte mer innan jag fick en epost som frågade om jag ville vara med på SIONS möte. Efter att ha funderat lite så tackade jag ja.
Hur tänkte du?
– Det var inte mitt initiativ att åka dit. Och SION är ju inget man kan bortse från. De har ett växande politiskt inflytande. Deras kampanjer väcker våldsamt uppseende. Och Geller kan ju svara för sig. När hon svarar på kritik är hon formidabelt skicklig.