Sakset/Fra hofta

Hva er det som skjer i Sverige? Hvordan føles det å bo i et land som beveger seg som en glacier, en isbre, mot noe som vi helst ikke vil vite om. På overflaten er det tyst. Claes Elfsberg blir ikke eldre. Men vi nekter å tro at det stemmer.

Inn kommer Per Gudmundson på Svenska Dagbladet og bekrefter at vi ikke er gale. Noe er fullstendig på tok i Sverige.

Det er et ubehagelig budskap: når publikum blir slik det var på Lars Vilks-forelesningen i Uppsala forvandles en forelesning til noe annet: man får ondt i magen, og det sitter i i flere dager.

Hvorfor: fordi det ikke dreier seg om en utveksling av meninger lenger. De som opponerer er overhodet ikke interessert i debatt. De kommer med et budskap, og det er «förkrossande», ødeleggende.

För någon månad sedan var jag i just Uppsala och föreläste på en studentförening. Rubriken var «Islamismen i Sverige, hot eller fars?» Jag har ju skrivit en del om frågan. Jag ska erkänna att jag blev en smula skärrad när en av landets mer kända islamister dök upp till föredraget. Men personen i fråga är inte våldsam, tvärtom en beläst, belevad och verbal man, så det var ingen fysisk oro för honom, snarare en intellektuell. Gänget som han hade med sig var jag mer osäker på, men jag antog att de var lika fredliga som sin ledare. När det blev dags för publikfrågor blev det tydligt att deras tanke med närvaron var att relativisera och förlöjliga demokratin och yttrandefriheten. Allt gick civiliserat till, men stämningen var dålig, och jag upplevde allt som djupt obehagligt. Föredraget blev heller inget vidare.

Det är närheten, ämnesmässigt och geografiskt, till anfallet på Lars Vilks, antagligen, som berör mig så kraftigt. Magen säger ifrån. Den väckte mig klockan fem i morse.

Jag har upplevt liknande aggressiva stämningar några gånger nu.

På ett seminarium i somras deltog jag och ett par andra opinionsbildande journalister i en paneldiskussion om hur massmedierna skildrat muslimer i samband med kriget mot terrorismen. Man kan lugnt påstå att vi journalister hade publiken mot oss. I själva verket satt vi på de anklagades bänk, medan diplomater från Pakistan och Sudan, några av världens värsta skurkstater, hade reserverade platser på parkett.

Jag kommer aldrig att glömma hånskratten ifrån publiken inför begrepp som «demokrati», eller anklagelseakterna när det var dags för publikfrågor. Det var den fria pressen som var problemet, snarare än fanatismen och tyranniet, verkade man tycka.

Men dette er de samme toner som serveres hver eneste dag i NRK og avisene: Erik Aasheim intervjuet advokaten Jacques Verges i Verden på Lørdag. Verges snakket om at de som sto bak 9/11 var modige og villige til ofre. Det var bare i den tredje verden man fant et slikt mot. Vesten tenkte bare på seg selv.

Dette fascistiske sentimentale svermeriet fikk Verges servere uten motforestillinger.

Islamismen tilhører ekstremhøyre, og venstresidens omfavnelse blir et dødskyss.

Det er dette som gir ubehaget: voldsideologier som det ikke finnes argumenter mot for samfunnet har kapitulert.

Men hot behöver inte vara direkta eller realistiska eller fysiska för att få effekt. Det räcker med att opinionsbildare upplever att det vore obehagligt att tala fritt, uppträda eller skriva granskande artiklar, och därmed kanske låter bli. Jag känner det i magen just nu.

Därför är det märkligt att uppslutningen kring Lars Vilks varit så dålig bland svenska publicister. Till och med Publicistklubbens självaste ordförande har uttryckt sig raljerande om hotbilden, och försökt förminska tidigare attentatsplaner mot Vilks. «Det planerade dådet är alltså en isolerad idé av marginaliserade fatalister», skrev PK-ordföranden, trots vetskapen att Vilks hotats flera gånger dessförinnan.

Filmerna från Uppsala ger bilden av ett femtiotal personer i olika åldrar och kön som jublar över hur våldsverkare lyckas stoppa ett akademiskt föredrag. Det är ingen «isolerad idé» i min ögon. Det är en idé som tycks dyka upp i städer över hela Europa med skrämmande regelbundenhet och precision.

Attacken mot Vilks är inget enskilt fenomen