Kommentar

Av Thomas Nydahl

Själv född i Malmö för tusen år sedan, uppvuxen där och på flykt sedan 1982, vill jag gärna möta ny litteratur om staden. Jag ska inte säga ett enda elakt ord om annan Malmölitteratur, men nog känns det ofta som om den trampar vatten och staplar klichéer.

Det är kanske ett år sedan jag i en prosatext hävdade att Malmö inte ens existerar längre. När jag besöker min födelsestad blir jag förbluffad över hur mycket som kan förändras i negativ riktning på några årtionden. Ändå tar jag poeten Tomas Ekström på orden när han redan i titeln på sin nya bok säger: Malmö är en dröm. Vad för slags dröm är då Malmö? Det är bara hycklare som stämmer in i den politiska klassens falska visor om «mångfald».

Bokens baksidestext kommenterar det faktum att de människor som kommit utifrån och som snart dominerar staden med islam och arabism, bidrar till att ge «staden minnesförlust och att tappa förankringen i sin historia och kultur – vilket inte behöver vara en nackdel för poesin.» Det är ju sant – också det tumultuariska och våldsamma är välkommet i poesin, i litteraturen i stort, och när det skildras sant och innerligt bidrar det också till verklighetsuppfattningen.

Malmö är, skulle jag drista mig att säga, numera en mardröm. Våldet, kriminaliteten, drogerna, shariadrömmarna, segregationen, den bidragsbyggda sysslolösheten… listan kunde bli lång, och den skulle entydigt peka just mot förvirring och rotlöshet. Malmös rot ligger väl dold. Vill någon kännas vid den?

kströms dikter är gripande bilder av denna stad och dröm/mardröm. Vandringen gör han på «falafeljorden», genom «självmordsparker» och eternitfält. Verkligheten är «förskjuten» och det kanske mest gripande i bilderna är den om Kockumarbetarna som nu sitter på havsbottnen och vädjar: «Berätta om staden för oss». Om den nya tiden vet de ingenting.

Att stadens ekonomiska hjärta bytts mot svindyra insatslägenheter i en förgänglig stadsdel vill de säkert inte heller höra talas om. Dessa sysslolöshetens och de snabba klippens bostadsområden har ingenting med det förflutna att göra. De svävar fritt. Men också i Malmö finns en vänlighet. Ekström noterar det med tacksamhet. Om polacker som stjäl saltgurka på McDonald´s säger polisen bara att de saknar framtidstro. Vad är det för en diagnos? Är det bara framtidstron som är en bristvara i dessa det postmoderna Europas storstäder?

Hur den globala byn ser ut tycks Ekström identifiera i en annan knivskarp bild: den plastkasse han själv bär sina varor i, återfinns på bilden av den ensamme man som ställer sig framför stridsvagnen på Himmelska fridens torg i Peking.

Vi vet ju alla att föremålen och kassarna av plast överlever oss. Vår egen förmultning hinner de inte ikapp. Men också något trösterikt finns det i Ekströms Malmö: «Att försöka så gott man kan: /att se träden smälta genom fönstren/ som nyputsade stängt ute. (…) Som en dröm om att bli älskad,/ en stad som försökte bli en annan.»

Hos Tomas Ekström finner jag en omedelbar ärlighet som gör starkt intryck. Om fler poeter idag närmat sig samtidens mörka fläckar hade också dikten blivit läst. Här finns både grönska och svärta, kärlek och hat, hud och betong. Jag kommer att läsa om dikterna redan idag.

Här två av dikterna ur boken, publicerade på författarens hemsida.

*

Ingen längre minns

Ljuset sprider mörker;
klungor av ljus över tomma platser.

Nattöppna bensinstationer
förkunnar en större ensamhet
av olja och tröstmat och tystnad utlagd
som heltäckningsmatta.

Ett tidningsbud hämtar sina tidningar
för att mata de glappande brevmunnarna.
Timmar passerar,
timmar.

*

Vaknar på hallgolvet,
med ett reklamblad över ansiktet;
AG Favörs berömda fläskfärs

Kärlek och maskinfett,
en maskin som arbetar natten lång,
som karvar vidare på en dröm
ingen längre minns:

om Kockumskranen,
du ser den kanske inte,
men den står fortfarande kvar,
och den lyser ikapp
med Turning Torso

*

Malmö är en dröm

Jag faller från toppen av Turning Torso
och ned i havet, det är plötsligt kallt och hårt
och hela gamla Kockumsvarvet vilar därnere
på havsbotten.

Kranen står där också, rosslande lyftande
osynliga skepp.

Där under sitter alla gamla hamnarbetare,
lotsar och båtsmän.

«Berätta om staden för oss», säger de.
«Berätta om hur den är.»

Bilder ur boken av Maria Lindberg. För mer läsning och fler bilder, besök författarens hemsida.

Opprinnelig lagt ut på Thomas Nydahls blogg: nydahlsoccident.blogspot.com

Malmö är en dröm
Siesta Förlag (Malmö, 2010)
Dikter av Tomas Ekström
Fotografier av Maria Lindberg
Förord av Jacques Werup