Kommentar

Alle later til å være enige om at det var feil å henrette Saddam Hussein. Måten det skjedde på understreker dette. Et humant Europa er mot dødsstraff. Men kan det bli for mye humanitet? Kan humanitet tippe over i noe som ligner barbari?

Expressens Ulf Nilsson har gjort seg noen tanker. De deles av mange i den tredje verden. Vesten har råd til det som man med et tysk uttrykk kan kalle over-humanitet, fordi det ikke er noe som truer oss. Det finnes en korrelasjon mellom trusselsituasjon og straffemetoder. Under endrede forhold kan kanskje holdningene til avstraffelse endre seg.

Saddams forbrytelser var så monstrøse at utgangen var gitt. Den som gir seg til å formane irakerne, bør vite hva han snakker om. Kanskje irettesettelsene da forstummer?

I Iran lär de ha något som kallas «dubbelt dödsstraff». Jag har inte kunnat kolla – det var längesen prästerna i Teheran gav mig visum – men enligt vad det sägs går till så här:

Den dödsdömde hängs lite lagom, men skärs ner innan han dör. Sen hängs han igen, på riktigt.
Jag kom att tänka på saken när medierna plötsligt överflödade av rapporter om hur Saddam avrättades. Om irakierna tänkt som iranier (vilket inte sällan händer) skulle man kanske försökt hänga Saddam flera tusen gånger, men lyckligtvis avstod man.

Kurderna är likafullt upprörda, dock inte på grund av hängningen som sådan, utan för att Saddam avrättades på grund av brott mot shiiter, inte kurder.

– Han mördade många fler kurder (kanske 500 000-600 000!), säger kurderna. Det hade varit mera rättvist att hänga honom för det.

Till vilket jag helt cyniskt säger: Big Deal. Att hyckla sorg över Saddams död – som alltför många kolleger – orkar jag bara inte.

Jag kom också att tänka på att Sverige förvisso skiljer sig från de flesta av världens länder. I Höganäs i Skåne dödades 1998 en 18-årig tjej. Slogs ihjäl. På öppen gata. Två unga män greps. Båda erkände att de varit på platsen och att de lämnat tjejen att dö. Men båda förklarade också att «det var inte jag, det var han. Jag försökte hindra honom». Ord stod mot ord och inga vittnen.

Så rätten frikände.

Den dödas anhöriga kan därmed inte få skadestånd. Däremot kan de två – vågar jag skriva våldsverkarna? – få det. De har ju suttit inne.

När jag läser om detta grips jag av raseri. Och ledsnad. Om jag hade en miljon att avvara skulle jag skicka den till tjejens anhöriga. Tyvärr har jag inte resurser av det slaget. Men framför allt: detta domslut är ju Lindome all over again. Där frikändes 1995 två som skyllde på varandra för mordet på en 89-årig gubbe. Senare mördades en krogägare av fyra män. Samma story – och enligt juridisk expertis finns det ett 20-tal liknande fall.

Såvidt jeg vet praktiserer ikke norske domstoler samme fremgangsmåte. Der flere er til stede blir alle dømt, men til en mildere straff enn om man hadde visst hvem som førte an.

Ulf Nilsson: Ingen sorg över Saddam