Gjesteskribent

Af Julia Caesar ©

Almedalen Visby, söndag den 11 juli 2010. Nu har alla åkt hem. Drivorna av skräp, tomglas och ölburkar är upplockade, krossade glas har sopats ihop. Spyorna har torkats upp och nedpissade husfasader spolats rena. Dammet och det relativa lugnet faller över Visby medan vanliga turister tar över staden efter Cirkus Almedalen, den årliga politikerveckan.

Veckan är de politiska gycklarnas marknad. Årets höjdpunkt för alla som gillar absurd politisk teater utan nämnvärd verklighetsanknytning. I Almedalen möts politiker, journalister och lobbyister och frotterar sig med varandra i ett narcissistiskt och självförhärligande skådespel. I de underförstådda förutsättningarna ingår att göra populistiska och publicitetsframkallande utspel, att bjuda över och svartmåla de politiska motståndarna, att synas och fraternisera, äta gott, dricka vin och ligga med varandra. Almedalsveckan är en gigantisk gruppregression – ett tillfälle att släppa på kontrollen långt hemifrån i Visbys pittoreska gränder och kasta loss från sitt vanliga ingrodda jag, som från en illasittande och skavande kostym.

Lobbyorganisationerna tävlar om att kränga sina budskap. Rosévinet flödar, det serveras gratismåltider på löpande band till dem som minst av alla har behov av att äta gratis. Visbys hotell- och restaurangnäring blomstrar. Vinsten behöver vara rejält tilltagen för att kompensera för spyorna, pisset och de krossade glasen.

Nisse i Hökarängen och Vanja i Överkalix betalar

Jag befinner mig bara någon mil från Visby och Almedalen. Men jag åker inte dit. Jag är föga road av det politiska spektakel som Almedalsveckan har urartat till. Jag vill gärna behålla den lilla rest av min tro på människan som jag ännu har kvar. Via media kommer glimtar av det skådespel som ska få svenska folket att tro att det är något väsentligt som pågår. Någonting som ska invagga Nisse i Hökarängen eller Vanja i Överkalix i tron att politikerna bryr sig om dem. Om Nisse och Vanja förmår se bakom flosklerna och utspelen kan de se det uppenbara: de är fullständigt övergivna. Politikerna struntar högaktningsfullt i dem. Nisse och Vanja är medlen, inte målet. Dem väntar inga gratismåltider. Det är Nisses och Vanjas pengar som betalar rosévinet, hotellrummen och resorna och i övrigt finansierar elitens plats i solen. Det är förståeligt om Nisse och Vanja inte orkar tänka på det. För vilka kanaler har de att uttrycka sin vrede och frustration i?

Gotlands biskop Lennart Koskinen måste ledas ned från Sverigedemokraternas scen, uppenbart förorättad över att partiet har tillstånd att hålla möte en bit från Svenska Kyrkans godhetstält och uppblåsta människosyn. Han är en lysande illustration till aningslösheten och den nedärvda högfärden inom kyrkan. Så tydligt övertygad om att man kan bete sig precis hur som helst mot just detta parti och få massornas medhåll och applåder. Och så oförblommerat snopen när han omsider upptäcker att det finns gränser och regler att följa även för en biskop.

Gudrun Schymans pengabrasa

Gudrun Schyman, 62, och hennes parti Feministiskt Initiativ eldar upp 100.000 kronor på Hamnplan som «en manifestation för rättvisa löner» *. Hon säger sig företräda kvinnors rätt till bättre löner. Men innebörden i hennes feministiska initiativ är att spotta rakt i ansiktet på ensamstående morsor som sliter som lågbetalda vårdbiträden och inte ens vågar drömma om att vinna hundratusen på Triss. Schyman själv är desperat, hon gör precis vad som helst för att få uppmärksamhet. Hon lider av en allvarlig brist. Hon saknar skam i kroppen. Inom psykologin kallas det narcissistisk personlighetsstörning. Andra människor blir generade på hennes vägnar, men aldrig hon själv. Vem som helst som hade gjort vad Gudrun Schyman har gjort skulle sannolikt gå hem och dra täcket över huvudet för resten av livet. Men inte Gudrun.

På 1970-talet bjöd hon gladeligen in svenska folket rakt upp i skrevet och födde barn i TV. Lika obesvärat som hon aspackad sätter sig och kissar på golvet på en filmpremiär på biografen Grand i Stockholm, lika ogenerat eldar hon nu upp mer pengar än en lågavlönad kvinna – eller man – någonsin kommer att se röken av under hela sitt liv. Och Schyman belönas av media. Hon får den uppmärksamhet som för henne är ett absolut livsvillkor. Hennes pengabrasa blir en av veckans snackisar och får delat pris som «Hetast i Almedalen» tillsammans med Frälsningsarmén som protesterar mot pengabränningen och säger att de hellre hade delat ut pengarna till behövande. Enligt medieanalysföretaget Retriever fick pengabrasan åtta inslag i radio/TV, nämndes 64 gånger på webben och i 164 blogginlägg.

Den gråtande ministern

Onsdag den 7 juli 2010, mitt i Almedalsveckan. Plötsligt bryts de politiska pajaskonsterna av någonting som eventuellt är äkta liv. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, 44, håller presskonferens på Visby Hotell. Han tillkännager sin omedelbara avgång och säger att det finns tre skäl till den. De heter Emma, Gustav och Arvid. Det är Sven Otto Littorins tre barn. «Det är de som har fått betala priset för min offentlighet» säger Littorin och kämpar med gråten. Han säger att han inte orkar längre. Här går hans gräns. «Jag är ingen Stålman. Jag är inte beredd att betala det här priset längre.»

Han ger upprörande exempel på hur journalister har trängt sig på och trakasserat hans barn. En av dem har ringt hans 16-åriga dotter och frågat hur det känns att hennes pappa ligger på hjärtintensiven på Sankt Görans sjukhus. Den åttaårige sonen har inte kunnat gå hem för att bostaden är belägrad av journalister. Journalister är fel benämning. Hyenor passar bättre. Asätare på slaskjournalistikens soptipp.

En gråtande minister bryter mönstret, i Almedalen och politiken. Han blir veckans snackis, en av många men den som kommer att leva längst. En minister avgår inte två och en halv månad före valet om han inte har tungt vägande skäl.

En vårdnadstvist är ett stort mänskligt nederlag

Jag tänker inte här gå in på Littorins politiska gärning utan istället inrikta mig på vad en politiker är och förväntas vara. «Jag är ingen Stålman» säger Littorin på presskonferensen i Visby. Efter en skilsmässa för fem år sedan har han en långdragen vårdnadstvist inför domstol med sin före detta fru Ann Littorin om de tre barnen. Efter en förhandling i tingsrätten dagen före presskonferensen har han fattat beslutet att avgå. Vi kan utgå från att han vet någonting som vi andra inte vet och kanske aldrig kommer att få veta och inte heller kan göra anspråk på att få veta, helt enkelt för att det inte angår oss.

Att hamna i en vårdnadstvist är ett stort mänskligt nederlag. Det hör till just den sortens konflikters obönhörliga villkor att om den ena parten startar en vårdnadstvist är den andra tvingad att dras med, oberoende av egen vilja. När en skilsmässokonflikt tillåts gå så långt att föräldrar slåss om barn som har tillkommit i kärlek är det ett totalt misslyckande. Självklart drabbas barnen allra hårdast. Alla barn vill bli älskade av båda sina föräldrar. Om föräldrarna är i djup konflikt med varandra överför de splittringen till sina barn. Inga barn kan klyva sig på mitten för att vara båda föräldrarna till lags. Men om de kunde skulle de göra det. Så stark är barns lojalitet med sina föräldrar.

Har ministern betalat för sex?

I tre dygn hummar Aftonbladet och Lena Mellin om att den egentliga orsaken till Sven Otto Littorins avgång är att han har begått brott. Vilket brott det är fråga om vill Aftonbladet inte uppge. De har haffat Littorin på Visby flygplats dagen före presskonferensen och konfronterat honom med anklagelserna. I går publicerade tidningen en intervju med en anonym före detta prostituerad som kallar sig «Anna». Hon uppger att Littorin köpte sex av henne 2006. «Anna» annonserade sina tjänster på nätet och hade prostitution som lönande extraknäck under drygt ett år. Hon träffade en man som kallade sig «Peter» en enda gång. Först senare säger hon sig ha känt igen honom som Sven Otto Littorin.

Han betalade redan i hallen. Han hade 2 000 kronor kontant som han tog fram ur byxfickan. Se gick vi in mot sängen» säger «Anna». (Aftonbladet 10 juli 2010.)

Vem är den anonyma «Anna»? Hur ska AB:s läsare veta att hon ens existerar? Vad är det som driver henne att gå ut med den här berättelsen efter fyra år? Vilka är hennes motiv? «Anna» har slutat sälja sex och har enligt AB numera «ett bra jobb». Vad har hon att vinna på att riva upp sitt förflutna?

Vem är det som horar – Aftonbladet eller Sven Otto Littorin?

Att två vuxna, psykiskt friska personer frivilligt gör upp om sex mot betalning är ett brott enligt svensk lag. Men knappast, vågar jag påstå, enligt svensk moraluppfattning. Vem har skäl att vara upprörd om de inblandade parterna är överens? Vems intressen tjänar bigotteriet? Och var går gränsen för prostitution? Varför talas det aldrig om den omfattande prostitution som försiggår inom äktenskapet – kvinnor som låter sig köpas av män och får betalt i form av villor, stadsjeepar, utlandsresor, smycken, pälsar och lantställen? Varför är den ena sortens handelsavtal olagligt medan den andra sorten omhuldas?

Ursäkta, men vem är det som horar här? Sven Otto Littorin eller Aftonbladet? Att Aftonbladet för länge sedan har kastat alla eventuella och rudimentära rester av journalistisk hederlighet över bord inför valet är uppenbart. Med sådana stålhättade Baader Meinhofsocialister som Jan Helin, Helle Klein, Lena Mellin och Åsa Linderborg i spetsen ska vi inte vänta oss annat än stinkande snuskjournalistik som passerar alla tidigare lågvattenmärken. Ledartrojkan griper girigt alla tillfällen att smutskasta sina två främsta måltavlor: den borgerliga regeringen och Sverigedemokraterna. Båda två hotar den betongsocialism vars främsta propagandaorgan Aftonbladet är. Gråta månde Aftonbladets journalister över sin förlorade heder – om de någonsin haft någon.

Vilka är det som blir politiker?

Men fallet Littorin riktar också spotlights på vilka som väljer att bli politiker. Vilka är deras drivkrafter? Hur högt pris är de beredda att betala? Var går bristningsgränsen för en politiker?

Under de senaste decennierna har vi fått se en professionalisering av politiken som innebär att ytterst få heltidspolitiker har någon erfarenhet av vanligt arbetsliv. Politiska broilers som har levt hela sina vuxna liv i politiken har tagit över den politiska scenen. I det svenska Folkhemmet som Per Albin Hansson och socialdemokraterna byggde upp från 1932 och framåt skulle det varken finnas styvbarn eller kelgrisar. Alla skulle vara lika mycket värda. Det vi ser i dag är en ny sorts klassamhälle där skiljelinjerna följer nya mönster och den högsta kasten utgörs av riks- och EU-politiker, fackförbundspampar och personer med höga positioner i näringslivet. Girighet är ledstjärna, och måttlösa självbelöningssystem i form av feta bonusar och gynnsamma pensionsavtal är satta i system av dem som sitter vid maktens köttgrytor – helt utan blygsel eller antydan till självkritik. I de kretsar som utgör vår tids bourgeoisie har begrepp som hederlighet och moral avlidit i tvinsot för länge sedan. Allmännytta har omvandlats till egennytta. De som tillskansar sig privilegierna skäms inte ens utan är lika förorättade och fulla av krystade undanflykter varje gång de ertappas med fingrarna i syltburken.

Makt korrumperar. Alltid.

Den politiska adeln

I sin bok «Den politiska adeln» beskriver författaren Anders Isaksson (1943-2009) framväxten av en särskild politisk klass som lever sina liv i en helt annan verklighet än vanliga människor. Liksom adeln i det gamla ståndssamhället skapade sina egna privilegier beviljar sig den politiska adeln sina egna förmåner i oinskränkt suveränitet, utan inblandning av folket. Yrkespolitikerna och de politiska tjänstemännen lever sina liv som en avskild elit. Politikerstatusen och de höga inkomsterna innebär en gräddfil till det mesta i samhället. Den politiska adeln lever i komplexa nätverk av släktingar, gamla studiekamrater, partners och sommargrannar från Fårö och Österlen. De bor i samma områden, umgås privat, rör sig i samma kretsar, ligger med varandra och gifter sig med varandra.

Inom socialdemokratin har vägen för många varit spikrak från Unga Örnar via ungdomsförbundet SSU rakt in i riksdag och regering utan föregående arbetslivserfarenhet. Kontakterna betyder mer än de egentliga meriterna och lämpligheten för jobbet. Vem man är betyder mer än vad man är. Alltmer fjärmar sig den politiska klassen från de väljare som de ska representera. De känner vida större gemenskap med andra i samma politiska klass, inklusive sina politiska meningsmotståndare, än med de människor som har röstat fram dem.

Anders Isaksson skriver:

-För den som vill ha makt och inflytande är politik sällan ett spel med ideologiskt rena händer, särskilt inte när vardagens verklighet jämförs med de svepande proklamationerna i partiprogrammen. Den lika outtalade som självklara utgångspunkten är att enskilda ledamöter ska svälja sina egna åsikter och i helhetens intresse acceptera partilinjen. Varför? Jo, för att beredskapen för kompromisser – och därmed också beredskapen för att böja sig för både andras vilja och intressen – är själva förutsättningen för att systemet ska fungera .

Man ska följa partilinjen. Man ska vara lojal – även om det går emot ens eget samvete, ifall man har något. Man ska rösta som förväntat vid voteringarna. Den som avviker är down and out. For ever.

Eliten är rädd för folket

Jonathan Friedman, amerikansk professor i socialantropologi som under många år levde i Sverige, säger:

-Eliten har i kraft av den isolering som de lever i blivit mer och mer rädd för folket och vad det kan inrymma. Hållningen är att folk i allmänhet är dumma och farliga. Den politiska klassen har fjärmat sig från folket. Den är kosmopolitiskt inställd och ser sig själv som överordnad nationen snarare än som en del av den. Ekonomiskt understöds det av att den politiska klassens löner har vuxit snabbast av alla. Den har aldrig haft det bättre. I det avseendet påminner situationen om romarrikets sista 100 år.» (Jyllands-Posten 15 september 2002.)

För att klara ett liv som politiker i offentlighetens ljus måste man kunna ljuga. Allra bäst är det om man kan ljuga så att man tror på vad man själv säger. På det sättet slipper man bli konfronterad med sin livslögn, åtminstone så länge som man klarar att med olika medel hålla den vid liv. Journalisten Torbjörn Nilsson beskriver den här processen i sin insiktsfulla bok De omänskliga. Berättelser om politik.

Politiker är ofta människor med speciella egenskaper. De gillar att stå i fokus, har lätt för att smälta in i olika sociala sammanhang och är skickliga i att påverka andras sätt att uppfatta dem. Alltsammans gör dem till skickliga lögnare, skriver Torbjörn Nilsson. Det finns till och med forskning som visar att människor med hög självuppfattning tenderar att hamna i vissa yrkeskategorier. Yrken som alla kräver hög social kompetens och en förmåga att gå i och ur olika roller. Yrken som trollkarl, skådespelare, försäljare och – politiker.

Liberal demokrati bygger på ohederlighet

-Politik är teater, ett spel där aktörernas viktigaste uppgift är att övertyga publiken och aldrig låta motspelaren förstå hur man kommer att agera. Att vara oberäknelig, till och med obegriplig, är en maktstrategi.

Torbjörn Nilsson citerar David Runciman, en amerikansk politisk teoretiker vid universitetet i Cambridge. Han menar att det är fåfängt att tro att det finns ärlighet i politiken. Han skriver i boken Political hypocrasi att den liberala demokratin förutsätter att politiker inte ska vara helt uppriktiga. Systemet bygger på intellektuell ohederlighet.

Att vara politiker är att gå in i en roll, och precis som andra roller kräver den en mask, menar Runciman. Det går helt enkelt inte att lita på politiker eftersom den mask de just nu bär snabbt kan ersättas med en annan. Det var just det grekerna menade med hyckleri, att man spelar en roll i ett drama. Politiker är experter på att förändra sig efter sin omgivning, åtminstone de framgångsrika politikerna. De måste låtsas vara vanliga människor för att få behålla det uppdrag som gör dem till allt annat än vanliga människor.

Om vi ska räkna med någon given egenskap hos politiker är det opålitlighet. Det är orealistiskt att vänta sig fullständig uppriktighet, något som politikerna aldrig kan ge. Man bör istället acceptera hyckleriet som ett faktum eller en förutsättning för demokratin. Människan är en föränderlig varelse med stor förmåga att anpassa sig för att överleva, och det mest effektiva sättet för en politiker att lösa problemet med hederligheten är att behålla masken på, att övertyga sig själv om att man är Politikern.

Den accepterade lögnen

-Alla lögner är till för att dölja något annat och därför är lögnarens svåraste uppgift att verkligen visa att han själv tror på lögnen. Den effektivaste lösningen är att faktiskt övertyga sig själv om att det man säger är sant. Både uppriktiga lögnare och uppriktiga hycklare sveps in i väven av oklarhet, lurendrejeri, svek och falskhet. Det är mänskligt att bedra sig själv» skriver Torbjörn Nilsson.

Det finns många olika sätt att ljuga i politiken, men det vanligaste är att tala dubbelt, att säga ett men mena något annat, att använda språket för att dölja något, att beskriva verkligheten på ett falskt sätt, att inte vara intellektuellt hederlig, och att själv tro på detta som sant. Politiker har goda skäl att agera så, menar Torbjörn Nilsson. De vill göra världen bättre, de är uppfyllda av en målsättning – det är deras existensberättigande och drivkraft. Därför accepterar de ett system där man bedrar för att nå resultat.

Cirkus Almedalen lämnar en kvalmig eftersmak. Om man ser jippot i skenet av den obligatoriska politiska lögnen blir det lättare att förstå. Alla dansar som marionetter i ett spel där det inte ens är säkert att man väljer sin egen roll. Det handlar om att vinna eller försvinna, och fallet kan gå snabbt, som ett jordskred. Oavsett om Sven Otto Littorin har betalat för sex en gång för fyra år sedan, oavsett hans gärning som arbetsmarknadsminister, oavsett hans vårdnadstvist om barnen har han, frivilligt eller ofrivilligt, lämnat det politiska taskspel som bygger på ett system av lögner. När det inre trycket blir för stort rämnar masken och gråten bryter fram.

Det finns existentiella naturlagar som gäller alla människor:

Ingen människa är gjord av stål.

Ingen går igenom en kärlekssorg utan smärta.

Ingen är likgiltig för sina barn.

Alla har en smärtgräns för vad man orkar med av påfrestningar, konflikter och arbetsbörda.

Det finns ingen som kan springa så fort att man springer ifrån sig själv.

Att förråda sitt land är värre än att köpa sex

Det finns brott som är värre än att köpa sex. Att förråda sitt land till exempel. Det har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar med full kraft ägnat sig åt de senaste 40 åren. Det finns många både nuvarande och före detta ministrar som har mycket goda skäl att brista i gråt över vad de har gjort och gör mot sitt land och dess befolkning genom att bedriva en grotesk och urskiljningslös massinvandringspolitik.

Om detta var inget av de sju riksdagspartierna berett att tala i Almedalen. The show must go on. Until it ends. Det är inte bara, eller ens främst Sven Otto Littorin som har anledning att gråta. Fler ministrar borde hulka högt i kör. Gråt är befriande.

Signaturen «Rksmrgs» skriver i en kommentar på min förra krönika:

-Pudlarna kommer att rulla sig i gräset i höst när skandal efter skandal avslöjas. «Jag visste inte», «Statistiken var så otydlig», «Partiledningen krävde att jag fogade mig», «Alla andra sa…..», «Jag tyckte det lät så bra med generositet och världssamvete», «De lurade mig fullständigt», «Inte kunde jag väl tro…», «Jag litade på media», «Den allmänna meningen var ju…», «Sådan diskuterades aldrig i min partigrupp», «JAG HADE INGEN ANING».

Af Julia Caesar

Pseudonym for en person som av gode grunner må forbli anonym.

Publisert av snaphanen.dk og document.no. Copyright-belagt.

Les også

-
-
-
-
-