Kommentar

När Sverige rämnade

av Julia Caesar

Det blåser isande kalla vindar genom Sverige. De hat- och lynchstämningar som härjar efter riksdagsvalet i september saknar motsvarighet i vårt land i modern tid. Sverige rämnar inför våra ögon. Landet klyvs längs skiljelinjer som splittrar familjer och skiljer vänner, par, släktingar och arbetskamrater åt i oförsonliga grupperingar.

Splittring av det här slaget är något av det farligaste som kan inträffa i ett land. Hela den västerländska demokratin som politisk idé förutsätter att befolkningen sluter upp kring någotsånär gemensamma värderingar och en lojalitet mot det samhälle man lever i. Denna demokratiska grund är i dag svårt sargad i Sverige. Och den person som har det yttersta ansvaret att försöka ena folket, statsminister Fredrik Reinfeldt (m), tiger. Han låter det ske. Därmed tar han på sig ett mycket stort ansvar för det som brukar följa när ett land splittras: förföljelse, misshandel, attentat och mord – samtliga av politiska skäl.

Det är så här inbördeskrig brukar börja. Vi har sett det förut – hittills inte i Sverige men i många andra länder, till exempel på Balkan under 1990-talet, med folkmord och etnisk rensning av tusentals människor. Vi såg det i den holländska valrörelsen 2002 när politikern och sociologiprofessorn Pim Fortuyn (1948-2002) sköts till döds av vänsteraktivisten Volkert van der Graaf. Pim Fortuyn hade gjort det som ingen annan holländsk politiker dittills hade vågat: han introducerade invandringspolitiken i den politiska debatten och pekade på det som effektivt hade tystats ned, nämligen problem som invandringen hade fört med sig. Det mordmotiv som van der Graaf uppgav under rättegången var att han ”ville stoppa Fortuyn från att framställa muslimer som syndabockar”. Dådet kom inte till ur tomma intet. Det föddes ur ett politiskt klimat och hetsstämningar som gjorde mord på meningsmotståndare till en legitim handling.

Nästa politiska mord

Sverige står, som jag ser det, på randen till liknande händelser. Man ska inte underskatta styrkan i det hat som alltid riktas mot budbärare av obehagliga budskap. Under antiken stenades de som kom med icke önskvärda nyheter. Det är ett hat som kan löpa amok i ett politiskt klimat där landets styrande inte vill eller förmår sätta gränser för hat, hets och galopperande grupprocesser. Jag blir inte förvånad om offret för nästa politikermord är en Sverigedemokrat. I så fall kommer han eller hon av media att få sin liksvepning kantad med en banderoll med texten ”Skyll dig själv”.

Nyligen misshandlades av politiska skäl den syrianske kristne SD-politikern Issa Issa, 31, i Göteborg av ett 40-tal män sedan han fått sina fönster krossade av kastade stenar.

Issa fick 18 knivhugg och kommer att få men för livet. Han lämnar nu partiet. I media har misshandeln tonats ned på ett sätt som inte skulle ske om offret företrädde vilket annat som helst av övriga partier. Vad media inte har berättat är att även Issas gamla mamma misshandlades så svårt att hon förlorade medvetandet.

Grunden för politiska mord är alltid en splittring och uppdelning av befolkningen i olika läger som genom misstro, våld, beskyllningar, uteslutning och förföljelse spelas ut mot varandra. Det första offret i en sådan splittring är den grundläggande tilliten mellan människor som gemensamt bygger samhället – känslan av att höra till ett sammanhang där man litar på varandra och varandras goda avsikter. När den sociala tilliten rämnar är landet obönhörligen i en farlig utförsbacke. Det som till en början såg ut som en liten obetydlig spricka kan genom sprängkraften i de psykologiska mekanismer som driver grupprocesser snabbt sätta ett land i brand bortom all kontroll. Omedvetenhet och politisk naivitet kan få förödande konsekvenser. Vi känner dem alltför väl. Sverige har hittills varit förskonat. Men efter den 19 september ringer åtminstone mina varningsklockor. Vi är många som har spärrat upp ögonen över det som har hänt under de tre veckor som gått efter riksdagsvalet. Många är vi som har gått in i en ”Post Election Depression” och inte vill tro att det vi upplever är sant. Snart väcker någon oss ur mardrömmen och säger att allting är bra igen.

Tyvärr kommer det inte att ske. I ett samhällsklimat där endast officiellt påbjudna åsikter får existera smyger sig rädslan och otryggheten på som ett isande vinddrag genom en glipa i kläderna. Dagens Sverige är en åsiktsdiktatur. När demoniseringen och förföljelsen av meningsmotståndare tillåts gå tillräckligt långt ger man full legitimitet åt hatet mot allt som avviker från det sanktionerade. Det är en extremt farlig situation. Tyvärr är verkligheten den att Sverige aldrig mer kommer att bli sig likt. Det Sverige som vi trodde var vårt och där tilliten var självklar finns inte längre.

Rör inte min livslögn!

På själva valdagen får jag ett mail från en av mina bästa vänner. Hon meddelar att hon säger upp bekantskapen med mig. Hon har läst några av mina krönikor här på Snaphanen och ”fått en chock”. För henne är det skäl nog att avsluta en vänskap som har funnits i årtionden. Alla som på något sätt har engagerat sig i debatten om invandringspolitik och mångkultur berättar samma sak. De blir lämnade av vänner som inte orkar med fakta och verklighet utan föredrar att förskansa sig i illusionernas värld och fortsätta kvittera medlemskap i de politiskt korrektas skara. I en parodi på Aftonbladets ihåligt falskklingande ”Vi gillar olika”-kampanj uttrycker någon det så här på Facebook: ”RÖR INTE MIN LIVSLÖGN”.

Politiska och andra åsiktsskillnader borde kunna rymmas inom ramarna för våra nära relationer, familje-, vän- eller kärleksrelationer. Det har sällan varit något problem i Sverige hittills. Men nu upplever vi något helt nytt. Nu handlar det om skillnader som obönhörligen skär som rakblad tvärs igenom alla typer av grupperingar och tillhörigheter, även de som utgör väsentliga delar av vår trygghet. En ung adopterad kvinna berättar på ett nätforum att hon har brutit kontakten med sin far sedan hon fått reda på att han röstade på Sverigedemokraterna. Hans röstsedel väger för henne tyngre än att han har räddat henne ur slummen och gett henne ett liv.

Liknande berättelser hörs överallt. Efter valet har jag tagit del av flera. Barn bryter med sina föräldrar, föräldrar bryter med sina barn. Samtal tystnar vid familjemiddagar, mellan vänner, vid fikabordet på jobbet. Det finns klyftor som inte kan överbryggas. Vissa ämnen får inte beröras. I så fall riskerar man att bli utfrusen och gå en säker social död till mötes. Det är en fruktansvärd tragedi som pågår. Det tystnade samtalet förlamar Sverige. Men vad är egentligen alternativet? En annan vän skriver:

”Det är för jävligt att mista gamla vänner på grund av politik. Men det händer överallt, och det kommer att accelerera. Man har egentligen inget val. Man måste vara trogen mot sitt samvete. Det är viktigare än vänner. Sig själv ska man leva med hela tiden.”

Skiljelinjerna klyver landet

En skiljelinje går mellan dem som vill ha fortsatt massinvandring och dem som vågar ifrågasätta den i ett samhälle som har påbjudit mångkultur som officiell norm. Den skarpaste skiljelinjen, av blankt kirurgiskt stål, går mellan de 5,7 procent eller 340 000 personer som röstade in Sverigedemokraterna och därmed enligt media ”röstade in hatet” i riksdagen och de som inte gjorde det. Många i den senare kategorin uttrycker en chock inför valresultatet, trots att deras 94,3 procent borde kännas som en högst betryggande majoritet för fortsatt massinvandring och mångkulturalisering av Sverige.

Skiljelinjerna klyver landet i delar. På nätforumet Facebook växer hatet och gruppmobbingen till groteska proportioner. Detta är inget annat än en masspsykos.

”Ta bort mig från din vänlista om du röstade på SD. Det är min demokratiska rättighet att inte vilja ha med dig att göra. ”

”FB-vänner, om några av er, mot all förmodan, har röstat på SD, så ber jag er i all vänlighet att avlägsna er från min vänlista. Vi har ingenting gemensamt. Ni går emot allt jag står för. Mina vänner är vidsynta, varmhjärtade, solidariska människor som tar strid för mänskliga rättigheter och allas lika värde.”

”vill att alla som röstade på nassarna tar bort mig från sin vänlista!!!”

”Jag kommer aldrig att stödja SD. Ni idioter på min Facebook som gör det får väldigt gärna ta bort mig som vän. För min del är ni förlorade själar som aldrig kan räddas! Jag hoppas vi överlever detta helvete och går segrande ur det hela. Vi är starkare och smartare än det här fiaskot!”

”Enligt statistiken så har 10,6 av mina vänner på FB röstat på SD, ni kan vänligen avlägsna er från min vänlista. Vi har ingenting gemensamt och går emot allt jag står för.”

”Om du outar dig som positiv mot Sverigedemokraterna så ryker du från min vänlista lika fort som du outar dig. Så är det bara.”

”En halv miljon människor röstade in SD i riksdagen – är du en av dom? Ta bort mig som vän. Vi ses aldrig mer igen.”

”Skriver som alla andra, NEJ skriver värre än dom andra. Röstade ni på SD så kan ni ta bort mig som vän och sen gå och skära handlederna av er, stoppa huvudet i arslet på er själva och gräv fram lite vett. Välkommen till 2010 och inte 1925 jävla rasisthoror !”

”Om jag, mot förmodan, skulle ha någon av Sveriges ca 450 000 Sverigedemokrater som ‘vän’ här på FB så ber jag dig vänligt men bestämt att ta bort dig själv, följt av ett dra åt helvete.”

Tystnaden är ett nederlag för det demokratiska samtalet:

När mobbing- och utstötningsmekanismer mot oliktänkande tillåts härja fritt tar många människor sin tillflykt in i tystnad och apati – en tystnad som lägger sig som en tung blöt filt över landet. De lever i ett slags politisk exil i sitt eget land. Vem kan döma dem? Vem utsätter sig frivilligt för att bli utfrusen ur mänsklig gemenskap? För ett land är det en fullkomligt förödande tystnad, ett totalt nederlag för det demokratiska samtalet.

I en artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt skriver Gunnar Sandelin, journalist och socionom:

”När jag gick på gymnasiet i slutet av 60-talet sa en av mina mest framsynta lärare att det som i grunden kännetecknar det goda samhället är medborgarnas frihet från fruktan. Att öppet våga ventilera sina åsikter i såväl den privata sfären som i det offentliga rummet borde vara varje demokratis hörnsten. Lärarens ord speglar ett samhällsklimat som gradvis har brutits ned och som jag i dag betraktar som förlorat.”

Gunnar Sandelin är inte ensam om att betrakta det goda, öppna samhällsklimatet som förlorat. Det är försvunnet och kommer aldrig tillbaka. Klyftorna är för djupa, misstron för stark. Vårt gemensamma andliga luftrum impregneras istället med rädsla, undfallenhet, misstänksamhet, skräck, förljugenhet och angiveri. I Sverige kan människor inte längre vara sig själva, vågar inte vara sanna med vilka de är. Tystnad är det farligaste som finns för ett land. Den är en tydligare signal än något annat om att landet inte längre är en demokrati utan är på väg mot totalitarism.

Folket ohjälpligt splittrat?

När hat- och lynchstämningar ger fritt spelrum för allvarlig och djupgående splittring av medborgarna, för hatbrott, misshandel och förföljelse av politiska skäl åligger det landets ledande politiker att lugna och ena folket, att ingjuta hopp och framtidstro istället för rädsla och misstänksamhet. Det är statsminister Fredrik Reinfeldts ansvar att göra det, eller åtminstone göra ett försök. Det har statsministern inte gjort. Hans tystnad talar. Den skriker. Kanske vill Fredrik Reinfeldt inte säga något. Kanske är han nöjd med tillståndet i Sverige. Kanske vet han att folket till följd av en långvarig och totalt ansvarslös invandringspolitik är ohjälpligt splittrat och inser det hopplösa i att försöka gjuta olja på vågorna. Oavsett vilka hans skäl är bär han tillsammans med den etikbefriade journalistkåren ett tungt ansvar för eventuella kommande våldsdåd mot ett demokratiskt invalt parti i riksdagen, Sverigedemokraterna.

Jag skrev att media bär ett mycket tungt ansvar för de stämningar som råder. Under hela valrörelsen och flera år dessförinnan har en hatstämning piskats upp mot Sverigedemokraterna. Redan inför valet 2002 gick exempelvis radions dåvarande Ekochef Staffan Sonning ut med påbud att SD skulle bojkottas från egen tid i sändningarna. Ekomedarbetarna beordrades att när partiet över huvud taget nämndes – vilket i det längsta skulle undvikas – skulle det alltid ske med prefixet ”främlingsfientlig”.

Det journalisterna i enlighet med sitt professionella uppdrag borde ha gjort är att kritiskt granska SD:s politik och behandla partiet precis likadant som alla andra partier. Istället har journalisterna ägnat sig åt att med alla medel försöka förhindra SD från att komma in i riksdagen. Först genom att så långt möjligt tiga ihjäl partiet. När den taktiken misslyckades övergick journalisterna till demonisering, marginalisering och skandalisering. Tro det eller ej, men i senaste numret av journalisternas fackförbundstidning Journalisten skriver tidningens chefredaktör Helena Giertta under rubriken ”För snälla mot SD”:

”Vi verkar också ha ett annat, rent journalistiskt problem med SD.Många tycker instinktivt illa om partiets politik och verkar försöka kompensera det genom att vara mindre kritiska i sina frågor. Följdfrågorna blir snällare eller uteblir helt, kanske tror vi att korkade uttalanden står för sig själva.”

Längre ned skriver Helena Giertta:

”Men om vi har skäl att idka självkritik så har vi också skäl att vara stolta. Faktakontrollen av partiernas påståenden har varit utmärkt.”

Så talar en journalistföreträdare som lever i den bästa av världar.

Biskopen och avgrundsvänstern

Floden av skräckexempel är bredare än Ganges. Men jag nöjer mig med att ge ett par exempel på några av de mest hårresande företeelserna under veckorna efter valet. Som bekant reste sig SD:s närvarande riksdagsledamöter och tågade ut under biskop Eva Brunnes predikan i Storkyrkan i samband med riksdagens öppnande. Biskopen är en värdig representant för den politiserade svenska kyrkan med dess inriktning på HBT-lobbyn, halalslakt, islam och mångkultur inklusive att propagera för illegala invandrare utan asylskäl.

Det som utlöste SD-ledamöternas protest var följande ord ur biskopens mun:

”I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor.”

Det Eva Brunne talar om är den demonstration kvällen innan där hon själv deltog och sällade sig till avgrundsvänstern och deras meningsyttringar och protester mot valresultatet. Demonstrationen var direkt riktad mot SD. Brunne själv är socialdemokrat men såg uppenbarligen inga hinder mot att göra gemensam sak med vänsterns våldsaktivister.Motvilligt erkände hon senare i TV-intervjuer att hon själv hade deltagit i den demonstration hon åberopade från predikstolen – men hävdade att hon inte förstod innebörden av den. Hon ville ju bara demonstrera för människovärdet.

”Alla människors lika värde”

Bloggen Ad Acta skriver:

”Eva Brunne är socialdemokrat och Sveriges första öppet homosexuella biskop. Hon är 56 år gammal och har tillsammans med sin lesbiska partner adopterat en fyraårig pojke. Hon har firat ”Kärlekens Mässa” på Pridefestivalen. Hon har i en krönika rubricerad ”Visa gästfrihet och få änglar till gäster” tagit ställning för ökad invandring. Hennes valspråk är ”gör inte skillnad på människor”. Hon säger sig känna ”engagemang för det mångkulturella”. Hon har uppgivit att hon tar upp rasism och alla människors lika värde ”i stort sett varje gång hon predikar”. Hon lyssnar helst på proggmusik och hennes förebild är Barack Obama. Hon har demonstrerat mot att SD, helt i enlighet med folkviljan, har tagit plats i riksdagen. Eva Brunne är, kort sagt, den politiska korrektheten inkarnerad. Hennes åsikter är så stereotypa att man undrar om hon är produkten av något topphemligt statligt program för indoktrinering genom hjärntvätt. Att hon hyser en intensiv motvilja mot Sverigedemokraterna behöver man inte vara någon Pythagoras för att räkna ut.”

Många tackar Eva Brunne för det hon gjorde. Måttet är rågat. Nu begär de sitt utträde ur kyrkan. Brunne fick svenska kyrkan att framstå tydligt i all sin ynkliga politiserade dager. Kyrkan, inte som en tillflyktsort för själen och hugsvalelse från tillvarons stress och konflikter – utan en vänsteraktivist som lierar sig med den politiska makten och de mest högljudda lobbyisterna. En kyrka som lämnar själarna därhän. Jag är glad att jag gick ur kyrkan på min 18-årsdag. Annars hade jag gjort det nu.

Medias bedrägeri

Händelsen fick enorm uppmärksamhet i media. ”Orden SD inte tålde” trumpetar Svenska Dagbladet i krigsstil på sin förstasida den 6 oktober. Men flertalet byggde sin text på TT:s version och återgivande av Eva Brunnes predikan. Och där har ett stycke av texten utelämnats – just de meningar som syftade på demonstrationen mot SD där biskopen deltog. Så var fallet med Svenska Dagbladets nätupplaga:

Dagens Nyheter och Aftonbladet följde samma agenda, givetvis med syftet att misskreditera de Sverigedemokrater som valde att lämna kyrkan i protest. Rent bedrägeri med andra ord.

Med självsäkerheten hos en Titanic stävar skutan Sverige vidare mot ett oundvikligt skeppsbrott. På bryggan står kapten Reinfeldt utrustad med ögonbindel och öronproppar. Sjökortet är sedan länge borttappat. Vid årorna sitter journalistkåren och ror så att svetten lackar. Målet är detsamma – mångkultur till varje pris. Det sista Titanics tredjeklasspassagerare hörde fartygsorkestern spela var ”Närmare Gud till dig”. Kanske kan Eva Brunne någon variant av den.

Och precis som på Titanic räcker inte livbåtarna till för alla. Överraskningen blir total.

Copyright Julia Caesar, Snaphanen og document.no. Først publisert hos Snaphanen.

Les også

-
-
-
-
-