Gjesteskribent

Av Julia Caesar På min kylskåpsdörr finns en mening skriven på en liten lapp. Varje gång jag öppnar kylskåpet läser jag den där meningen. Det står: «Endast den som simmar mot strömmen når källorna». Jag behöver bli påmind om de där kloka orden ibland. När jag känner mig ledsen och modlös, när trötthet och uppgivenhet slår klorna i mig, då tänker jag på att det bara är de som simmar mot strömmen som når källorna

Mer än någonsin behövs människor som simmar motströms. Vi lever i medlöparnas tid. Våra västerländska sekulära demokratier går mot upplösning och sönderfall. Inte till följd av någon obeveklig naturlag som inte hade gått att hejda. Utan för att våra politiker fullkomligt frivilligt och med berått mod har fattat beslut som leder käpprätt mot katastrof. Medlöparna låter det ske. Med tomma ögon står de bredvid och ser på och passar under tiden på att utvinna så stora egna vinster som möjligt. De förråder vad som helst bara det ger dem egna fördelar. Bara de klarar sitt eget skinn.

En gång var Sverige ett tryggt och bra land att leva i. Vi som levde här hade en framtidstro och kände tillit till varandra. Förfallet inleddes på 1970-talet, när den socialdemokratiska eran hade pågått i mer än 40 år. Trettiofem år senare är det goda och trygga Sverige som jag och många minns utplånat, ödelagt och förött. Våra folkvalda politiker har i största enighet tagit det ifrån oss. Borgerliga regeringar har fortsatt i socialdemokraternas upptrampade spår. Utan medborgarnas tillstånd har samtliga sju riksdagspartier genom en ansvarslös invandringspolitik sålt ut vårt land till lägstbjudande.

Utan medlöpare är inga katastrofer möjliga

Det är mot den här bakgrunden jag går omkring och tänker på medlöparna. Utan medlöparnas medverkan är inga politiska katastrofer möjliga. Medlöparna är de som följer med strömmen istället för att simma motströms. De som ställer upp på vad som helst bara de säkrar sina egna positioner vid någon av maktens köttgrytor.

En god vän skriver i ett mail:

«Vi lever i en fruktansvärd verklighet där våra ledare sänder oss ned i avgrunden. Jag ser egentligen ingen utväg eller mening med framtiden längre. De har tagit ifrån oss allt som är betydelsefullt i grunden, från den naturliga nationella självkänslan och behovet av samhörighet till framtidstro och nära relationer. Sunda instinkter klassas som sjukdomar; xenofobi och allt det där. Detta splittrar familjer som ett inbördeskrig. Många unga är så indoktrinerade och tvärsäkra på att allt som är kritik mot mångkultur och massinvandring är rasism och främlingsfientlighet att det inte går att resonera med dem. Man får tiga och gå undan och försöka komma ihåg att man själv trodde sig veta hur allt låg till när man var ung. Det är kört, Julia, på alla nivåer – det är bara att inse det. Men jag kommer aldrig för det att acceptera att mitt land tillhör alla som kommer hit och säger att dom vill vara här eller bara uttalar ordet asyl.»

Människan är ett flockdjur. Vi behöver tillhörighet, trygghet och bekräftelse i en grupp. Vi är i allmänhet beredda att betala ett högt pris för att inte bli uteslutna ur den grupp som vi är beroende av eller känner respekt för. Erfarenheterna från andra världskriget visar att till synes helt normala, friska och socialt välanpassade människor är kapabla till mord, tortyr och andra grymma handlingar bara ordern ges av en auktoritet.

Och detta är grunden till alla hemskheters omfattning; medlöparna ställer upp på allt – just nu på att hylla massinvandring/mångkultur, trots att alla fakta tyder på välfärdssamhällets undergång. Det är samma mekanismer som möjliggjorde Stalin/Hitlers maktutövning» skriver min vän i mailet.

Beredda att döda om ordern ges av en auktoritet

Med avstamp i nazisternas grymheter bestämde sig den amerikanske psykologen Stanley Milgram (1933-1984) för att undersöka hur långt människor är beredda att gå för att lyda order. Tre månader efter att rättegången hade inletts mot en av de värsta nazistiska krigsförbrytarna, Adolf Eichmann, i juli 1961, påbörjade Stanley Milgram vad som kallas Milgrams lydnadsexperiment vid Yaleuniversitetet. Försöken gjordes med elchocker som var fejkade, men försökspersonerna som utdelade dem trodde att de var äkta.

Det visade sig att 65 procent av deltagarna delade ut försökets kraftigaste elchock, 450 volt. Samtliga deltagare fortsatte utdelningen av stötar förbi 300-voltsnivån. Ingen enda av dem som vägrat utdela den slutliga maximala stöten krävde att försöket skulle avbrytas. Ingen av dem hade heller lämnat rummet för att kontrollera hur mottagaren mådde. I försöket deltog enbart män. Men när försöket senare har upprepats med kvinnor och i andra länder har resultaten bekräftat Milgrams experiment. En majoritet, två tredjedelar, är alltså beredd att gå i princip hur långt som helst i att skada andra människor om de uppfattar att ordern ges av en auktoritet.

Medlöparna leker med elden

Grovt räknat finns det två sorters medlöpare. Båda sorterna är farliga. Båda sorterna är kapabla att undergräva ett samhälle och störta det ned i avgrunden. Ingen av dem besväras av en välutvecklad samvetsfunktion. De drar sig i allmänhet inte för några lögner och intriger i syfte att skada andra människor bara det gagnar deras egen karriär och sociala status. Medlöparna sover antagligen gott om natten, även om både Systembolagets och Apotekets försäljningssiffror indikerar något annat. Medlöparna är övertygade om att den maktstruktur som de stöder ska vara för evigt. Tanken på ett paradigmskifte – att de själva en dag ska hamna i samma position som de som de nu demoniserar och förföljer – den föresvävar dem aldrig.

Medlöparna leker med elden. Både för egen del och för andras. För vad blir följden av att man lägger ut verbala bombmattor och fördömer alla åsikter som inte stämmer överens med de officiellt påbjudna? I dag förföljs de som ifrågasätter massinvandring och mångkultur på det mest oanständiga vis och kallas lika regelmässigt som ogrundat «rasist» eller «främlingsfientlig». Inte nog med det, rasisterna sägs «fiska i grumliga vatten». Den som kritiserar kvinnoförtryck, dödsstraff och obefintlig yttrandefrihet inom islam kallas «islamofob». Man sätter alltså psykiatriska sjukdomsdiagnoser på all opposition mot den rådande åsiktshegemonin. Det är exakt samma taktik som alltid har använts i diktaturer. I Stalins Sovjet kallades meningsmotståndarna «revolutionens fiende» eller «folkfiende» och avrättades. I Maos Kina avrättades 70 miljoner «högerelement».

Det legitimerade hatet

När demoniseringen och förföljelsen av meningsmotståndare tillåts gå tillräckligt långt ger man full legitimitet åt hatet mot allt som avviker från det sanktionerade. Det är en extremt farlig situation. Då har man lagt grunden för samma sak som hände i Holland i valrörelsen 2002 när politikern och sociologiprofessorn Pim Fortuyn (1948-2002) sköts till döds av vänsteraktivisten Volkert van der Graaf. Pim Fortuyn hade gjort det som ingen annan holländsk politiker dittills hade vågat: han talade om invandringen och pekade på flera problem som den fört med sig. Det mordmotiv som van der Graaf uppgav under rättegången var att han «ville stoppa Fortuyn från att framställa muslimer som syndabockar». Den 2 november 2004 dödades filmregissören Theo van Gogh i ett sadistiskt hatmord på öppen gata i Amsterdam av islamisten Mohammed Boyeri. Boyeri har senare uttalat att han inte skulle tveka att göra samma sak igen.

Morden på Pim Fortuyn och Theo van Gogh är inga enstaka olyckshändelser. De är den logiska följden av ett samhällsklimat som tillåter mobbing och hat mot oliktänkande att härja fritt. Klimatet har skapats av ett ruttet etablissemang av lögnkorrumperade politiker och deras samvetsbefriade medlöpare i media. Inför valet i september ser vi samma scenario i Sverige. De sju riksdagspartierna har i sin övergripande intressegemenskap bildat kartell med varandra. De är fullkomligt överens om att invandringspolitiken med alla medel ska tystas ned, och alla som opponerar sig ska oskadliggöras. Det ställer journalisterna upp på. De har anslutit sig till kartellen. Inga besvärande frågor ställs. Som en logisk följd riktas hatet, demoniseringen och förföljelsen mot invandrings- och islamkritiker i allmänhet och mot Sverigedemokraterna i synnerhet. Alla medel är uppenbarligen tillåtna. Varken makten eller medlöparna har någon skam i kroppen. Om man lyckas tillintetgöra dem som pekar på problemen kanske problemen försvinner av sig själva?

Den intellektuella eliten är handikappad

En sorts medlöpare är de som vanligen går under beteckningen «den intellektuella eliten». Av dem väntar man sig gärna att de ska besitta en viss moralisk resning. Det är tyvärr en illusion. Intellektuell begåvning är ingen garanti för sunt förnuft och hederlighet. Tvärtom, av den intellektuella eliten kan vi vänta oss den största ohederligheten och de grövsta lögnerna och bedrägerierna. Högutbildade, intellektuella människor har i allmänhet de starkaste psykiska försvarsmekanismerna. Förnekande är den vanligaste. Förnekandet blockerar förmågan att ta in verkligheten. Sanningen förvrängs. Förnekandet gör det fullt möjligt att betrakta en svart vägg och bestämt hävda att den är röd. Eller vit. Hos den här kategorin har utvecklingen av intellektet i många fall skett på den känslomässiga utvecklingens bekostnad. Hjärna har skilts från hjärta, ibland till den grad att de inte kommunicerar med varandra utan är åtskilda inom personligheten. Ett citat ur en kommentar av signaturen «Nordbo» på min förra krönika säger vad det är fråga om:
«I Fritz Langs «Metropolis» säger Maria: «There can be no understanding between the hand and the brain unless the heart acts as mediator.»

Det är inte svårt att se att de styrande eliterna i hög grad är känslomässigt handikappade personer med glapp mellan hjärna och hjärta. De är inte autentiska. I politiken och på många andra områden får de utlopp för och belönas för sin brist på autenticitet. De är den kategori som har svårast att känna genuina känslor och skapa nära relationer. Den inre misären står ofta i skärande kontrast till det framgångsrika och glänsande utanverket.

Staten älskar de jag-svaga

Den andra gruppen medlöpare är de jag-svaga människorna, de som av olika skäl aldrig har fått chansen att utveckla en genuin personlighet. De jag-svaga vet helt enkelt inte vad de tycker. De är rädda för att avvika och inte bli omtyckta av omgivningen. De håller oftast med den de senast talade med och vill helst efterlikna andra eftersom deras största fasa är att uteslutas ur gruppen. Om det behövs byter de åsikt lika besvärsfritt som de byter skjorta.

Staten älskar jag-svaga människor och uppmuntrar deras jag-svaghet. De jag-svaga är lättledda och lättmanipulerade, verkliga drömmedborgare för statlig indoktrinering. I omvandlingen av Sverige till ett mångkulturellt samhälle har statlig propaganda varit och är fortfarande en mycket viktig del. Ett enigt riksdagsbeslut 1975 (1975:26) innebar att befolkningen genom propaganda på alla samhällsnivåer skulle indoktrineras att acceptera mångkulturen. Barnen var en viktig målgrupp. För att motverka föräldrarnas okunnighet i mångfaldsfrågor och deras negativa och fördomsfulla påverkan på sina barn betonades vikten av att «motåtgärder mot föräldrainflytande» sätts in så tidigt som möjligt. Förebilder fanns både i DDR och i Josef Stalins sovjetiska skräckdiktatur.

Den statliga hjärntvätten har lyckats

Resultatet av 35 års statlig indoktrinering i mångkultur ser vi nu. Den svenska staten har haft stor framgång med sin hjärntvätt. Generationer av politiskt korrekta medlöpare stöpta i samma socialdemokratiska form lämnar skolan och går ut i samhället där deras talanger som medlöpare kommer perfekt till pass. Den svenska skolan och barnomsorgen har lyckats skapa det som var känt i Hitlers nazistiska Europa: skiljelinjer och konflikter som skär som osynliga väggar tvärs igenom familjer och splittrar dem, som i inbördeskrig. I Hitlers Tyskland vågade inte föräldrar prata öppet med sina egna barn, som var fostrade i Hitlerjugend. I dagens Sverige kan föräldrar och far- och morföräldrar inte prata öppet om invandringspolitik och mångkultur med sina politiskt korrekta barn och barnbarn. Det är inget annat än mord på samhällets minsta och ömtåligaste byggstenar – familjen med dess kapital av tillit.

Journalisterna är de värsta medlöparna

I medlöparnas absoluta frontlinje går den svenska journalistkåren. Svenska media har i årtionden fört allmänheten bakom ljuset när det gäller invandringspolitiken och dess konsekvenser. Politikens följder avspeglar sig inte i medierna, annat än som oförklarliga fragment lösryckta ur ett begripligt sammanhang. Genom energiska insatser av journalistkåren förtigs och mystifieras sammanhang och helhet, och problemens orsaker höljs i dimma. När massmedia tar upp ämnet invandring består insatserna huvudsakligen av snyftartiklar om enskilda fall med ständigt lika förutsägbar dramaturgi. Den typen av ensidig och vilseledande information har länge dominerat journalistiken. Det undergräver effektivt allmänhetens resterande förtroende för media.

Ett övergripande samhällsperspektiv lyser med sin frånvaro. Hur påverkas Sverige och den svenska befolkningen av en världsunik invandringspolitik? Vill man skildra det räcker det inte med en till intet förpliktande sentimentalitet. En allsidig journalistik sträcker sig med nödvändighet bortom pizza och kebab, currydoft och färgglad exotism. Den måste också ta upp asyllotteriet, integrationsfiaskot, växande etniska motsättningar, heders- och skamkultur, islamisering, en ökande och allt grövre kriminalitet, nedmonterad välfärd och gigantiska kostnader för svenska skattebetalare. En sådan journalistik har ännu inte synts till i Sverige, trots att många väntar på den. Istället sviks allmänheten och förs systematiskt bakom ljuset när journalisterna använder sin makt till att underlåta att berätta sanningen, att mörklägga och i vissa fall aktivt ljuga. Inte på något annat samhällsområde sviker journalisterna så till den grad sitt professionella ansvar. De grundläggande frågorna och politikens inriktning faller rakt ned genom universums svarta hål.

Det här Aktuelltinslaget om det holländska parlamentsvalet är ett bra exempel på politiserad journalistik. Programledaren Karin Hübinette har svårt att hålla anletsdragen på plats när hon meddelar att det holländska valet «slutade med en skräll». Skräll för vilka? Hon talar sedan om att «många bedömare blev förvånade när de största framgångarna skördades av ett starkt islamfientligt parti», och varken hon eller reportern Lena Scherman kan dölja sin upprördhet över att Geert Wilders och Frihetspartiet PVV nästan tredubblade sina mandat i parlamentet. Sanningen kan vara svårsmält, i synnerhet om man är journalist på SVT. För säkerhets skull har Aktuellt kallat in den pålitligt vänstervridne Per Wirtén som talar om «den populistiska anstormningen» och att PVV är «ett oerhört obehagligt parti». Stasi-TV när den är som värst:

De apatiska journalisterna

Journalisterna kör sin egen politiska agenda – för mångkultur och massinvandring. Dessutom går de som lydiga knähundar i maktens koppel. De är så förlamade av politisk korrekthet att de har blivit apatiska. I «bästa» fall utgörs den politiska korrektheten av en hårt friserad sanning. I sin värsta form är den detsamma som ren lögn, men fortfarande med samma syfte: lojalitet med makten. Att vara politiskt korrekt är att vara mainstream, att anpassa sig till de politiska makthavarnas uppfattning och aldrig utmana den – inte ens när journalisten vet att de ljuger. Människor som läser tidningar, lyssnar på radio och ser på TV känner inte igen sig i medias bild av verkligheten. Det finns uppenbarligen två skilda verkligheter. Dels journalisternas eget universum. Och så de vanliga människornas verklighet.
«Den politiska korrektheten är dödlig. Den förlamar andningsorganen i en demokrati, det vill säga yttrandefriheten» skriver Hans Rustad på den norska Internetsajten document.no. Han fortsätter:

Tidningar och etermedia förmedlar mycket viktig information, men de använder inte huvudet, de går inte vidare och drar de logiska slutsatserna och gräver vidare med nya frågor för att finna svar och lösningar. Dessa tankespärrar är media fulla av varenda dag. När vi hör journalisterna på radio och TV hör vi ekot av de frågor som inte blir ställda.» (Document.no 12 december 2009.)

Sanningen skonar ingen

Det är mycket möjligt, ja rentav troligt att de politiskt korrekta journalisterna och övriga medlöpare tror att de kommer att skonas när sanningen bryter igenom. Kanske tror de att det räcker att sitta still i båten så kommer de att klara sig. Under tiden försöker de med olika medel hålla självföraktet och den ständigt närvarande rädslan ifrån sig. Det är här Systembolagets och Apotekets sortiment kommer in i bilden. Medlöparna lever under hårt inre tryck. I helgfyllans regression kan det innersta få pysa ut och den politiskt korrekte medlöparen skrika ut sin frustration och weekend-rasism i full frihet. Måndag morgon klär han på sig PK-fasaden igen.

Medlöparnas strategiska antagande att de ska komma undan är felaktigt. Sanningen skonar ingen. Paul E. Marek, kanadensare med tjeckiskt ursprung, berättar i artikeln «Why the Peaceful Majority is Irrelevant» om en god vän vars familj tillhörde den tyska överklassen under andra världskriget. De ägde flera stora industrier och andra egendomar. Väldigt få tyskar var verkliga nazister. Men många gladde sig åt återupprättandet av den tyska nationella stoltheten, och ännu fler var alltför upptagna för att bry sig.

«Vi trodde att nazisterna bara var en samling dårar. Så majoriteten lutade sig bara tillbaka och lät allting hända. Innan vi visste ordet av ägde de oss, vi hade förlorat kontrollen, och världen störtade samman. Min familj förlorade allt vi ägde. Jag hamnade i ett koncentrationsläger, och de allierade förstörde mina fabriker.»

I dag får vi höra om och om igen att islam är fredens religion, och att den stora majoriteten muslimer vill leva i fred. Det kanske är sant, men det är fullständigt irrelevant. Det är meningslöst fluff, avsett att få oss att må bättre och förminska bilden av de fanatiker som härjar i världen i islams namn. Det är ett faktum att det är fanatikerna som styr islam. Det är fanatikerna som marscherar. Det är fanatikerna som för vart och ett av de 50 väpnade krig och konflikter som pågår i världen. Den «fredsälskande» majoriteten tiger.»

Den «fredsälskande» majoriteten slaktas

Historien visar vad som har hänt med andra «fredsälskande» majoriteter. Sovjetunionen beboddes av ryssar som bara ville leva i fred. Ändå slaktade kommunisterna 25 miljoner människor. Den fredsälskande majoriteten var irrelevant. Rwanda kollapsade i allmän människoslakt. Vem kan säga annat än att majoriteten av Rwandas befolkning var «fredsälskande»? Paul E. Marek skriver:

«Historiska lärdomar är ofta ofattbart enkla och burdusa. Ändå missar vi ofta det mest grundläggande i dem. Fredsälskande muslimer har gjorts irrelevanta av fanatikerna. Fredsälskande muslimer blir våra fiender om de inte höjer sina röster och säger ifrån. Annars kommer de, precis som i Tyskland att vakna en dag och upptäcka att fanatikerna äger dem och att världens sammanbrott har börjat. Fredsälskande tyskar, japaner, kineser, ryssar, rwandier, bosnier, afghaner, irakier, palestinier, somalier, nigerianer, algerier och många andra har dött på grund av att den fredsälskande majoriteten inte öppnade munnen förrän det var för sent. När vi får det avslöjat för oss måste vi se den enda grupp som räknas: fanatikerna som hotar vårt sätt att leva.»(Why the Peaceful Majority is Irrelevant, Israel National News 18 mars 2007.)

Den avgörande striden mot islam

Den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington (1927-2008) vann världsrykte med sin bok om civilisationernas kamp, «The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order», 1996. Han förutspådde att framtidens krig inte skulle stå mellan stater utan mellan olika civilisationer, där kultur och religion har avgörande betydelse. Han har bland annat sagt följande:

1900-talets konflikt mellan liberal demokrati och marxism-leninism är bara ett flyktigt och ytligt historiskt fenomen jämfört med den pågående och djupt konfliktfyllda relationen mellan islam och kristendomen.»

Allt tyder på att Samuel P. Huntington hade rätt. Lägger vi till detta historiens facit om den irrelevanta «fredsälskande» majoriteten inser vi att Västvärlden står inför en avgörande strid, mot islam. Det finns moderata «fredsälskande» muslimer, men det finns ingen moderat islam. Det gäller att rädda vår västerländska civilisation – eller låta den gå under. I den striden har vi alla ett val: valet mellan att simma mot strömmen och få ta en del skit på vägen.

Eller att glida med strömmen och göra sig till medlöpare. Och bära skiten inombords.

Av Julia Caesar copyright

Les også

-
-
-
-
-

Les også