Av GUNNAR SANDELIN Från mitten av sjuttiotalet och tio år framåt arbetade jag på socialbyrå och behandlingshem i Stockholm. Som färsk socialarbetare hamnade jag i en tradition som jag från början instinktivt reagerade mot, men som jag ändå snabbt föll in i. Jag var med om att bevilja asylsökande med uppehållstillstånd semesterresor till de länder […]
For å lese denne artikkelen nå, må du bli medlem eller logge inn hvis du allerede er medlem. Artikkelen blir forøvrig frigitt 12 timer etter publisering.