Gjesteskribent

GUNNAR SANDELIN är socionom & frilansjournalist.

Invandringens sociala och ekonomiska verklighet finns långt bort från den politiska och mediala elit som lever i solida bostadsområden, där högavlönade umgås med likasinnade. För dem är det av större betydelse att värna sina karriärer och där ingår att demonstrera att de är goda och progressiva människor. Det är viktigare än att allsidigt rapportera om det ansvarslösa asylmottagandets kostnader och konsekvenser, skriver GUNNAR SANDELIN, socionom.

Den politiska och mediala elitens oförmåga att bemöta Sverigedemokraterna med sakargument istället för värderingar är ett uttryck för bristande självreflektion. SD:s opinionsmässiga framgångar har sin grogrund i ett tomrum som politiker och media i samspel skapat under flera decennier. Våra etablerade riksdagspartier har under alla år aldrig gett väljarna något alternativ att rösta vare sig för eller emot en mer restriktiv asylpolitik och mångkulturalism. Journalisterna har undvikit att allsidigt belysa konsekvenser och kostnader samt förtigit information som pekar på att massiv invandring och särartsfrämjande mångkulturalism tillsammans underminerar välfärdssamhället. Ett nyligt exempel på medias ovilja att problematisera sådant är federala amerikanska myndigheters beräkningar att muslimernas andel av EU:s befolkning kommer att fyrdubblas fram till 2050. Detta påverkar vårt samhälle i grunden, oavsett vad vi råkar tycka, och därför diskuterades det öppet i flera andra länder i höstas, men inte i Sverige. Gynnar det yttrandefriheten?

När det gäller frågor som rör invandring och asyl har det alltför länge i politiken och i det offentliga samtalet rått ett öststatsliknande klimat, där den som har en kritisk hållning utifrån fakta riskerar att stämplas som psykiskt störd, företrädelsevis lidande av någon fobi som resulterar i aversioner mot främmande människor, religioner eller kulturer (xenofobi, islamofobi). Att vilja ha ett samhälle som man känner igen sig i definieras som någonting närmast patologiskt. Redan i maj 1997 slog dåvarande invandrarministern Pierre Schori i riksdagens flyktingpolitiska debatt fast kursen på regeringsnivå när han förklarade: «Rasism och främlingsfientlighet ska kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, till exempel att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken». Ministern likställde den demokratiska rätten att kritisera asyl- och invandringspolitik med rasism och främlingsfientlighet, och på den vägen har det varit.

Emellertid kan en majoritet av de asylsökande som fått stanna i Sverige under närmare 30 år varken klassas som flyktingar eller skyddsbehövande enligt internationella konventioner och svensk lag. Går man igenom statistiken framstår Sveriges asylmottagande till stor del som immigration. Konsekvensen är att asylrätten urholkats för de mest behövande som har asyl-/flyktingskäl. I förhållande till sin folkmängd har Sverige under många år legat i topp i Europa om man räknar mottagna asylsökande (per capita) och har exempelvis under senare år beviljat cirka fyra gånger fler asylansökningar per 1000 invånare än Danmark. Sedan 1980 har permanent uppehållstillstånd (PUT) beviljats drygt 354 000 asylsökande, men sammanlagt är det endast knappt en av tio som verkligen haft flyktingstatus, eftersom asyl bara ges till den som klassats som flykting enligt FN-konventionen.

Sverige tar dessutom emot kvotflyktingar, som hämtas hit från olika flyktingläger i världen i samarbete med UNHCR, vilket många andra länder inte gör. Tillsammans utgör konventions- och kvotflyktingar bara två av tio inom asylgruppen som fått PUT. De som klassats som särskilt skyddsbehövande (där risk för tortyr, dödsstraff, väpnad konflikt och naturkatastrof kan föreligga) är ungefär lika många, men definieras inte enligt utlänningslagen som flyktingar. Även om det finns ett visst bortfall i statistiken från åttiotalets början, framgår att drygt hälften av alla asylansökningar som beviljats är av humanitära skäl (numera «synnerligen ömmande omständigheter»), vilket inte har med vare sig flykting- eller asylskäl att göra. (Källa: Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 1980-2008).

Idag kommer en majoritet av de utomeuropeiska invandrarna till Sverige genom anhöriginvandring. Under 2008 var den tre gånger så stor som asylinvandringen. Det är också anhöriga som kommer att öka mest i framtiden, men varken Migrationsverkets eller SCB:s statistik ger klara besked om vilka anhöriga som avses. För att få en tydlig bild av asylmottagandets hela omfattning är det angeläget att vi snarast får en enhetlig nationell statistik över anhöriginvandringen. I väntan på besked torde en till två anhöriga i snitt per asylsökande vara en rimlig uppskattning (enligt beslutsfattare på Migrationsverket). Det innebär att mellan 700 000 och cirka en miljon personer fått PUT till följd av asylprocessen under närmare 30 år, men att de flesta av dem vare sig är flyktingar, skyddsbehövande eller anhöriga till sådana.

Enligt Migrationsverkets årsrapport 2008 saknar 96 procent av de asylsökande handlingar som styrker vilka de är! Det finns alltså oerhört många människor i landet vilkas identitet är osäker. Belyser media detta som ett samhällsproblem? Merit Wager, tidigare Medborgarnas Flyktingombudsman, skriver på sin blogg om «det fullkomligt idiotiska i att ge permanenta uppehållstillstånd och – i princip – livslång försörjning åt människor som vägrar uppge rätta identitet och som varken har asyl- eller skyddsskäl och kanske är terrorister eller kriminella». Det är skenheligt att vi istället för att tillämpa FN-konventionen något mer generöst för asylbehövande vilkas identitet är känd istället rutinmässigt belönar en förkrossande majoritet som gjort sig av med eller visar falska identitetshandlingar.

Här desinformerar media regelmässigt allmänheten genom att på ren reflex kalla alla som söker asyl för flyktingar. Denna ohederlighet gör att vanligt folk hindras att bilda sig en uppfattning om vilka som är mest behövande och som har rätt till asyl. På samma sätt använder sig media av det offerbetonade begreppet «papperslösa» istället för att kalla de för illegala invandrare som har gjort sig av med sina handlingar och fått avslag på asylansökan eller dröjer sig kvar i landet på turistvisum. Detta påverkar i sin tur politikerna och samhällseliten som svävar på målet och ger «papperslösa» allt fler rättigheter i ett samhälle där de inte har laglig rätt att vara. Hur går det ihop? Ska vi ha lagar och motlagar?

Nyligen presenterade professor emeritus Jan Ekberg sin rapport till regeringen, där de offentliga kostnaderna vad gäller invandrarbefolkningen för året 2006 beräknades till mellan 1.5 och 2 procent av BNP, vilket är mellan 44 till 58 miljarder. Därefter gjorde Ekberg en beräkning på kostnader för det framtida nyinvandrade befolkningstillskottet. Om de 1.4 miljoner invandrare som beräknas komma skulle ha samma sysselsättningsgrad som utrikes födda idag, kommer Ekberg som mest fram till en kostnad på drygt 90 miljarder vad gäller ett tvärsnitt för året 2050. Då är inte den övriga befolkningen utrikes födda boende i landet inte medräknade.

Invandringen kan gå plus max en procent av BNP per år, men då krävs att vi har en integration som på 60- och 70-talen. Ekbergs centrala budskap är att den misslyckade integrationspolitiken de senaste 20-25 åren är orsaken till de höga kostnaderna. Skulle integrationen öka med tio procent så skulle de offentliga finanserna förbättras med 18-20 miljarder per år, beräknar han.

Men är en sådan utveckling i sikte? Att invandrare från utomeuropeiska länder kan diskrimineras på arbetsmarknaden vet vi. Det är något som media gärna berättar om. Samtidigt ställs aldrig frågan om hur vanlig arbetslösheten är i förhållande till bristande kvalifikationer. I den statliga utredningen Egenansvar – med professionellt stöd (SOU 2008:58) antar utredaren att hälften av de nyanlända asylsökande som fått stanna inte har någon eller endast kortare skolgång eller liten arbetslivserfarenhet. Vad är det tänkt att dessa människor, som till stor del måste vara analfabeter, ska kunna arbeta med?

De grupper som dominerat asylmottagandet de senaste åren är irakier och somalier som har särskilt hög arbetslöshet. 40 procent av samtliga 44 000 permanenta uppehållsstånd som beviljades förra året till asylsökande och anhöriga gick till dessa grupper och trenden håller i sig under första halvåret 2009. Sveriges Radios reporter Katarina Gunnarsson avslöjade för drygt ett år sedan att bland de irakier som varit här i mer än tio år hade 73 procent av kvinnorna och 60 procent av männen ingen sysselsättning. Många kvinnor var helt inställda på att stanna hemma – och detta under en högkonjunktur. Hur är det tänkt att alla dessa människor under oöverskådlig tid ska kunna försörja sig utan samhällsstöd?

De få som uppfyller flyktingkravet ska ges en fristad i vårt land oavsett utbildningsnivå och krav på lönsamhet, men det är inte Sveriges skyldighet att göra svenska medborgare av alla dem som kommer hit för att de har det svårt eller vill förbättra sin socio-ekonomiska situation. De som styrt Sverige ville från början göra oss till världsmästare i flyktingpolitik utan hänsyn till att ett mottagande också innebär permanent uppehållstillstånd till anhöriga och i många fall livslång bidragsförsörjning. Sverige med sin lilla folkmängd har tagit emot alltför många personer på alltför lösa grunder under en historiskt sett mycket kort tid utan att medborgarna öppet har fått diskutera eller rösta om saken. Olof Palme sade redan 1985 om asylmottagandet att «Vi ska inte diskutera det här».

Istället har vi fått ett ideologiskt klimat där begrepp som värdegrund, mångfald och allas lika värde alltmer fungerar som elitens trollformler och besvärjelser mot obehagliga fakta. Men de som tror att fri invandring och mångkultur, som framhäver minoriteters rätt till särart och inte det individuella ansvaret för vårt gemensamma bästa, är vägen till välsignelse är just – troende. Ett inte obetydligt antal samtida forskningsresultat (Robert Putnam m.fl.) visar att stora etniska skillnader minskar det sociala kapitalet (den tillit mellan medborgarna som skapar välfärd) även inom minoritetsgrupperna. Nyligen visade den holländske forskaren Ruud Koopmans studie av åtta europeiska länder att välfärdsstater med generösa bidragssystem som främjar mångkulturalism utgör den sämsta förutsättningen för integration medan länder med lägre grad av statligt välfärdsbygge som kräver högre grad av anpassning lyckats bättre. Många nyinvandrade i vårt land har också förgäves letat efter något gemensamt «vi» att integreras i, men lämnats i sticket.

I slutet av 2009 är 395 000 personer arbetslösa och budgetunderskottet beräknat till över 200 miljarder. När folkpartiet bad SCB att kartlägga så kallade utanförskapsområden – där i praktiken hälften av de arbetsföra inte har någon sysselsättning – fann man 1990 tre sådana områden. 2006 hade siffran ökat oerhört, då var det 156 områden som var segregerade och «utanför»! Detta är en verklighet långt bort från den politiska och mediala elit som lever i solida bostadsområden, där högavlönade umgås med likasinnade. För dem är det av större betydelse att värna sina karriärer och där ingår att demonstrera att de är goda och progressiva människor. Det är viktigare än att allsidigt rapportera om det ansvarslösa asylmottagandets kostnader och konsekvenser. Notan får ju andra betala.

Gunnar Sandelin

Hög invandring och mångkulturella ideal hotar välfärdsstaten

http://www.newsmill.se/artikel/2009/12/07/hog-invandring-och-mangkulturella-ideal-hotar-valfardsstaten