Sakset/Fra hofta

Vi må trekke pusten dypt og innrømme for oss selv at mange ikke er interessert i svenske verdier, ikke interesserte i å bli integrerte, sier Mustafa Panshiri, tidligere svensk politimann. Foto: Privat

Et av de mest leste og delte innlegg i Expressen nylig, peker på noe som blir tydeligere og tydeligere for alle som vil og kan se: Det er ikke alle som kommer hit som lengter etter å bli svensk (eller norsk). Sannheten er at de ser på det å bli svensk som en ulempe, skriver Mustafa Panshiri og Jens Ganman.

Spesielt Panshiri har relevant bakgrunn for å mene noe om dette: Han kom fra Afghanistan til Sverige som 11-åring, og ble senere utdannet til politi. Gjennom familien, kulturen og politiyrket har han rikelig med empirisk grunnlag.

Det svenska, sekulära samhället ställs allt oftare inför dilemmat att vara tolerant och skarpt tillrättavisande på en och samma gång. Vi pratar ömsom «svenska värderingar” – ömsom «mångfald».

Vi ska ha både separata badtider OCH könsneutrala toaletter. Hijab OCH snippmössor («pussy hats»).

Ett integrationens Janusansikte som riskerar att förvirra både asylsökande och svenskfödda. För vad vill vi med vår integration? Egentligen? Vet vi ens själva längre?

Svenskene tror at hele verden lengter etter å bli undervist i «svenskhet», mens det i virkeligheten er mange som ser på det å bli svensk som noe provoserende og noe de rett og slett bør unngå. Hva gjør man med dem som gir klart uttrykk for at de ikke vil være en del av det kollektive Sverige, men som allikevel vil ha sin andel av skattepengene og trygdekaken?

Panshiri og Ganman peker på forskning på assimileringsprosesser hos immigranter i USA på 1990-tallet, som konstaterte at barn av fattige innvandrer iblant helt avviste samfunnets forsøk på å integrere dem. I stedet valgte disse innvandrerbarna å omfavne det motsatte eller opposisjonelle, som f.eks. å bli med i en kriminell gjeng. De virkelig store problemene oppstår når gjengene blir flere og større.

Artikkelforfatterne peker på noe annet som også lyder kjent her hjemme:

Det svenska etablissemangets mantra är dock alltid: «Olikheter berikar oss».

Men de som med näbbar och klor försvarar det mångkulturella samhället är oftast den ekonomiskt trygga, och kulturellt homogena, medelklassen.

Människor som bor i icke mångkulturella områden, men som ändå hyser en lika from som reflexmässig föreställning om mångkultur som något odelat givande och exotiskt.

Det er som en avstandsforelske, en platonisk relasjon der man aldri har truffet – og heller ikke ønsker å treffe – sin partner, skriver de. Man stikker hodet i sanden for å beholde et romantisert og ofte fortegnet bilde av virkeligheten.

Oavsett vilket ord vi använder: Integration, assimilation eller anpassning, måste vi nu ta ett djupt andetag och erkänna för oss själva att många inte är med på tåget med svenska värderingar.

Och att de kanske aldrig kommer att vara det.

Svenske vurderinger og verdier – eller norske, tyske, franske, danske, engelske – take your pick. Utenforskapet er for enkelte etablert allerede før ankomst.

Og hvem plukker opp regningen når de ikke vil bidra til fellesskapet?

Kjøp Christopher Caldwells «Revolusjonen i Europa – innvandring, islam og Vesten» fra Document Forlag her.