Sakset/Fra hofta

Det finnes svensker som er skitlei det dannede språket til politikere som Mona Sahlin og ønsker en mer edruelig samhällsdebatt. En av dem heter åpenbart Karl-Olov Arnstberg, og man får et inntrykk av ham gjennom en anmeldelse av hans siste bok. Her beskriver han hvordan velferdsstaten resulterer i selvopptatte individer.

Typiskt svenskt. 8 essäer om det nutida Sverige
Arnstberg, Karl-Olov

Förlag: Carlssons
Övrigt: Sakprosa
Folkhemmet födde extrem individualism
Publicerat: 11 april 2005, 05:30

Det ser ut som en paradox att välfärdsstaten gjorde invånarna så fria från varandra att den inte längre behövs. När Karl-Olov Arnstberg söker efter det typiskt svenska ser han dels en extrem individualism, dels ett förnyat behov av nationalism.

Medan Sverige fortfarande var typiskt svenskt hade frasen «typiskt svenskt» en starkt negativ klang. Det som var typiskt svenskt var självklart inte bra. Den som yttrade orden skiljde ut sig som mer världsvan och mindre «sossig». Men nu när det som gjorde Sverige annorlunda har fasats ut, misskrediterats och ersatts hör jag mer sällan «typiskt svenskt» spottas ut. Det som ligger döende behöver man inte markera förakt mot.
Då tar sig etnologen Karl-Olov Arnstberg an ämnet och kallar sin bok Typiskt svenskt. Arnstberg är en forskare som inte använder sin position och sina resurser till att tala om hur rätt han tänker, vilken bra människa han därmed är och hur fel de intoleranta tänker. Han frågar hellre de intoleranta hur de tänker och om felet möjligen också kan ligga i «de upplystas» självbild. Han undersöker koreografin i samhällsdebatten, tystnaderna lika mycket som innehållen och lätena.

Jag uppfattar hans projekt som polemiskt, ett ifrågasättande av accepterade uppfattningar. Om eliternas konsensus i Sverige vore konservativ skulle Arnstberg antagligen framhäva sin liberalism och radikalism. Om eliternas konsensus vore mot etnisk blandning skulle han knappast skriva om det mångkulturella samhällets problem. I förordet berättar han om sin tid i 70-talsvänstern. Hans bidrag var en banderoll med texten «Ner med kapitalet. I min ficka».
Med «Typiskt svenskt» vill Karl-Olov Arnstberg ringa in vad svenskheten har blivit och gjort svensken till. Han återvänder ofta till paradoxen att folkhemmet födde en extremt individualistisk människa. Välfärdsstaten gjorde invånarna så fria från varandra att den underminerades.

Förutsättningen för folkhemmet var nämligen ett starkt socialt kontrakt, att man var villig att betala för andras välfärd. Vi ville inte ta hand om dem själva men ville heller inte se någon lida, så vi köpte oss frihet med skatterna.
Resultatet av folkhemsindividualismen skördar vi
nu, menar Arnstberg, det sociala kontraktet är upplöst med fragmentering, vilsenhet och utslagning som följd. «Individualismens värden är i Sverige oomtvistade och i detta är vi svenskar inte alls lagom utan extrema.»
Staten och familjen har på senare år hamnat bakom individen i betydelse. Och livets främsta syfte för fritt fladdrande individer blir att ha roligt, inte att göra nytta. Massor med människor får dessutom inte chansen att göra nytta eftersom samhället tydligt visar att de inte behövs.

Livsstilsutbudet däremot är enormt. Det är bara att välja vilken identitet man vill bygga. Det är på grund av detta, inte av protest, som «motkulturerna» ofta blir extrema, menar Arnstberg. Om livets mening är att ha roligt och skilja ut sig från andra i ett identitetsbygge, varför då inte gå med i en rörelse som sätter rejäla spår och avgränsar sig ordentligt.
Arnstberg driver tesen att nationalism i denna brytningstid är nödvändig för att samhället inte ska sönderfalla i små undergrupper, fientliga mot
helheten och utan kontakt mellan varandra. Han ansluter till sociologen Zygmunt Bauman och dennes ord om vår tid, «exit the nation-state, enter the tribes». Eliternas förnekelse av svenskhet och kulturella skillnader hänger ihop med demoniseringen av nationell gemenskap, menar han. Själva känner de dock samhörighet med varandra som kosmopoliter, och enighet i sin anti-enhetsideologi. Nationalismen i vår tid är folklig och därför vulgär.
Men det kosmopoliterna missar är att alternativet är det som redan pågår i Sverige, indelning i små homogena gemenskaper utan kontakt med eller intresse för helheten.

Det bör påpekas att Arnstbergs nationalism inte är etnisk utan upplysningens och franska revolutionens, den amerikanska medborgarnationalismen (före 11/9). För att medborgarnationalismen i mångfaldens Sverige ska förverkligas måste ett helt nytt politiskt program formuleras.
Jag skulle vilja tillägga att det samtidigt måste lanseras en ny och oförstörd benämning, då svensk inte kommer att sluta betyda
etnisk svensk i någons innersta föreställningar. För att medborgarnationalism ska kunna korrespondera med en inre känsla och inte stanna i ännu mera välvillighetsretorik, tror jag att det behövs en inkluderande beteckning ovanför svensk som motsvarar den abstrakta medborgaridén, typ sveländare; på samma sätt som man skiljer på finne och finländare.
Nationalism är «den lösning som skapar samhörighet över flest gränser», skriver Arnstberg. Den drar gränser mellan länder men inte inom dem. Argumentationen är övertygande och kapitlet ett av bokens starkaste. Där framhålls vidare att nationalism är den mest internationella ismen då medborgarskap i en nation är universellt.
Nu kan man hävda att USA trots sin medborgarnationalism har mycket tribalism och sönderfall inom landet, men sannolikt är det just den aktivt odlade föreställningen om en nation som ändå erbjuder kittet av samhörighet över stam- och klassgränser.

Från denna tanke är övergången till nästa kapitel, segregationens Sverige, given.
Journalister, opinionsbildare och invandrardebattörer borde läsa det noga. Här resoneras om varför den förklaringsmodell som reflexmässigt kopplar segregation till rasism är vilseledande: det är att applicera ett ideologiskt projekttänkande på en vardag som inte fungerar som ett projekt. Medborgare blandar sig oupphörligt men inte med «de andra» och skapar strategier för att slippa integreras med varandra. Idén om tribalism igen, således. De skikt som talar om segregationen blandar sig med varandra men inte med «de segregerade».
I avsnittet om politisk och medial korrekthet ägnas en betydande del åt föreningen Blågula frågor, vars behandling i offentligheten Arnstberg anser tydliggör de tysta överenskommelser som styr diskussionen om invandring och det mångkulturella samhällets utformning. Debattörerna säger fel saker och har inte den position som gör att de tillåts säga fel saker. Att de bedyrar att de är demokrater, antirasister och kommer från vänster hjälper inte. Vi intar våra roller i stället för
att fråga hur de menar, rädda för att bli besmittade om vi ens lyssnar på vad de säger.

Kapitlet är bestickande men kunde ha gått ett steg längre i problematisering, inte bara av den mediala korrekthetens mekanismer utan också av Blågula frågors idéer. Mer belysande tycker jag det hade varit om Arnstberg skildrat hur han själv bemöttes när han skrivit boken «Svenskar och zigenare» 1998, och hur han uppfattade debatten som följde. Det var en intressant bok som för ovanlighetens skull behandlade zigenare/romer som människor, ansvariga för sina handlingar och inte bara som offer att begråta. Att man inte blir extra god för att man är förtryckt verkar svårt att acceptera. Boken och författaren blev givetvis utskällda och avfärdade.
Och nu har han skrivit en angelägen och levande bok om Sverige i dag.

Lena Andersson
Reporter Kultur