Sakset/Fra hofta

Tino Sanandaji er iransk kurder oppvokst i Sverige, en faglig fremgangsrik nasjonaløkonom som underviser i USA: Han skrev en artikkel for National Review Online, der han forsøkte å forklare opptøyene i Husby.

Her er flere interessante observasjoner av Sverige, som like mye gjelder Norge. Den første delen av artikkelen er velkjent stoff for documents lesere, men i den siste tredjedele har han originale synspunkter.

 

Utopin i brand

Tino Sanandaji

Ur invandrares perspektiv är den svenska staten varm och generös, men det svenska samhället är kallt och avlägset. Ju mer Sverige satsar på integrationspolitik desto värre verkar saker och ting bli. Sverige tar in fler invandrare än i princip något annat land, men invandrarna känner sig inte välkomna här. Som svar på misslyckad integration har etablissemanget mångdubblat sina ansträngningar för att trycka ned mångkulturen i svenskarnas halsar för att sedan skylla på det svenska folket för den misslyckande integrationspolitiken.

Man måste ha i tankarna att Sverige aldrig har varit ett lätt land att integreras i kulturellt. Svenskarna tenderar att vara förtegna, isolerade och reserverade. Deras kultur är komplex och full av subtila regler och dolda koder hur man ska bete sig. Det Luteranska Sverige definieras av starka beteendenormer som verkställs genom socialt tryck. Svenskarna fogar sig och är ganska intoleranta mot avvikelser från gruppnormer, oavsett om det är invandrare eller svenskar som bryter mot normen. Invandrare som inte uppfyller de förväntade beteendekraven ses ned på och ofta känner subtil fientlighet i sina personliga sammanträffanden med svenskar. Det karga Skandinavien var aldrig ett särskilt väl valt område för det mångkulturella experimentet.

Som en kurd från Iran kände jag mer accepterat i det amerikanska samhället som en utländsk student i Chicago än jag någonsin gjorde under min uppväxt i Sverige från nio års ålder. Jag gillar att vara en kurd och har ingen större lust att bli svensk, så detta var inget problem för mig. Men känslan av permanent utanförskap kan vara ett allvarligt problem för dem som saknar lyxen av att utveckla en identitet som världsmedborgare. Många är födda och uppväxta i Sverige men saknar ett tydlig recept att integreras i deras nya land. Bitterheten som underblåser upploppen är inte materiell fattigdom, vilken är begränsad i Sverige. Den bakomliggande orsaken är social ojämlikhet. De som ser distinkt utländska ut förblir andra klassens medborgare i Sverige, särskilt om de bor i Husby och talar med en ghetto accent.

Staten kan dela ut socialbidrag och iPads men den kan inte tvinga svenskarna att behandla utlänningar som jämlika i vardagen. Ungdomarna som deltog i upploppen kanske inte kan formulera orsaken till deras ilska, men ingen låter sig luras om deras plats i den sociala hierarkin. Invandrare kommer aldrig att uppnå social jämlikhet så länge som den officiella politiken bygger på kulturell segregation, vilket betyder att det bara är en tidsfråga innan nästa upplopp inträffar.

Konservativa amerikaner kanske upplever skadeglädje när de bevittnar de senaste händelserna i Sverige. Ända sedan Gunnar Myrdals dagar har svenskarna läxat upp amerikaner att socialdemokratin erbjuder den optimala vägen att integrera minoriteter (Sverige vid den tidpunkten hade bekvämt nog inga minoriteter att integrera).

Den svenska arrogansen är temporärt satt ur spel, åtminstone tills röken över Stockholm har lagt sig. Amerikanerna bör dock kontrollera sin självbelåtenhet. Problemen Sverige står inför i samband med att försöka integrera invandrare finns också i USA. I båda länderna innebär den mångkulturella etiken att när man yttrar negativa tankar om mångkulturen blir man utskälld.

När vi tittar på USA ser vi, till exempel, att många spansktalande invandrare inte integreras framgångsrikt. Inkomstskillnaderna mellan vita och latinamerikaner har ökat sedan 1970-talet. Enligt det amerikanska SCB utnyttjar 18 procent av latinamerikaner under en längre tid välfärdsprogram, jämfört med 6 procent av vita. Boken ”Generationer av utanförskap” som släpptes 2009 av forskarna Edward Telles och Vilma Ortiz upptäckte att även den fjärde generationens mexikanska amerikaner inte är integrerade i frågan om utbildningsnivå. Värst av allt är att en betydande del av latinamerikaner födda i USA inte identifierar sig med Amerika. Under 2003 genomförde Hamilton College en undersökning för att fastställa hur patriotiska nyutexaminerade gymnasieelever kände sig och upptäckte att 61 procent av icke-spansktalande, vita gymnasieelever ansåg sig extremt eller väldigt patriotiska medan bara 38 procent av latinamerikaner kände så.

I kölvattnet av upploppen bedriver Sverige en självrannsakan angående problemet med att integrera invandrare. Konservativa amerikaner borde göra detsamma.

Tino Sanandaji

Tino Sanandaji är PhD och forskare i nationalekonomi.

Artikeln ursprungligen publicerad 4 juni 2013 i National Review Online.

 

Oversatt til svensk og publisert på

http://avpixlat.info/2013/06/07/utopin-i-brand/#more-60850